Maskrosbarn

Kom idag att tänka på begreppet ”maskrosbarn”. Det slog mig att trots att jag mycket väl känner till begreppet som sådant, och dess innebörd (barn som har det svårt hemma under uppväxten med allt från misshandel till alkoholism, psykiskt sjuka föräldrar eller annat jobbigt, men som klarar sig ändå), så har jag inte identifierat mig som ett sådant. Jag skulle inte på något sätt påstå att jag därmed döljer min bakgrund på något vis, det är något jag brukar nämna när det blir aktuellt, för mig känns det självklart, antingen när ämnet kommer upp för att någon pratar om något hemskt, för att i det sammanhanget kanske betona att det jag säger bär viss vikt då jag har personlig erfarenhet av det, eller som stöd när någon annan öppnar upp sig av vilken anledning det än må vara.

Och det ska absolut poängteras att jag inte gått igenom min uppväxt omärkt av detta på något sätt. Det har präglat (och gör fortfarande!) hela mitt liv på flera olika sätt, men det bestående är ändå att jag idag befinner mig på en på många sätt osannolik plats i livet med tanke på mina förutsättningar. Det är en väldigt speciell känsla att tänka på det, på flera sätt. Ibland skäms jag över att jag är nöjd med mig själv överhuvudtaget, kommer på mig själv med att undra varför just jag haft sån ”tur” och varför inte andra med samma uppväxt haft det. Ibland blir jag odrägligt dryg och självgod och tänker att jag är en särdeles fantastisk människa på många olika sätt som stått upp mot all skit jag fick ta som barn, och att jag minsann bevisat för alla de där jävlarna att hur mycket man än försöker trycka ner mig så kommer jag alltid resa mig, och jag kommer ta mig långt mycket högre upp än vad de själva någonsin skulle klara. Jag brukar fantisera om hur ett reportage i en söndagstidning eller ett sommarprat skulle vara, vad jag skulle säga och så vidare..

Det finns egentligen hur mycket som helst att ösa ur från en sån här bakgrund, jag skulle nog kunna skriva vidare i all evighet beroende på hur djupt in i detalj man vill gå kring specifika bitar, och kanske finns det anledning att återkomma till det framöver, det får väl tiden utvisa i sånt fall, men några saker jag lärt mig utav det här ska jag dela med mig av.

I min research (ja, jag gör research för ett egenförfattat blogginlägg…) kring konceptet maskrosbarn slås jag av att en viktig poäng verkar vara att det är en belastning för barn i eländiga miljöer att upprätthålla en fasad för omgivningen, man skyddar sina föräldrar på olika sätt och tar på sig skuld. Jag känner inte igen mig särskilt mycket i det. Visst, jag skröt inte som barn om att jag fick stryk av farsan, men när jag fått en smäll i ansiktet kvällen innan skolan, och pappas fingrar fortfarande syntes som ”avtryck” på kinden morgonen efter (och mamma försökte dölja det med puder, men lyckades bevisligen inte särskilt bra! Herregud, så ryggradslöst beteende…!) så tog min dåvarande lågstadiefröken in mig på sitt rum och frågade vad som hänt. Då berättade jag utan omsvep allting. Det fanns ingen ambition att försöka dölja det. Jag vet inte varför, men en central punkt var nog att jag faktiskt tyckte att han hade fel fortfarande. Jag ändrade mig liksom inte för att jag fått stryk, det var väl lite det som var grejen gissar jag…

Däremot fattade jag väldigt sent att det faktiskt var något ”fel” med min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Jag hörde mamma prata i telefon i sovrummet, gick dit och hör då henne säga till någon i telefon att hon ska ”meet her lawyer”. Efteråt frågar jag henne varför hon ska träffa en advokat, och hon väljer då att berätta hur det ligger till. Jag minns än att jag blev så väldigt besviken över att hamna i gruppen ”barn med skilda föräldrar” för fram till dess hade jag uppenbarligen varit nöjd med faktumet att mina föräldrar höll ihop. Förnekelse kanske ni skulle välja att kalla det, och ja, någon form av det var det alldeles säkert. Det blev helt enkelt en normalisering av skeva beteenden, vilket jag tror är både normalt och vanligt förekommande. Att jag hittade tomma vinflaskor bakom sängen när vi sovit över hos farmor och farfar på övervåningen var inget jag tänkte närmare på, jag gick bara ner till köket och lämnade de till farmor. Jag minns inte ens att hon reagerade på något särskilt sätt. (Det gjorde hon säkert, men hon dolde det väl..) När jag och brorsan var och åkte tåg med pappa, och han satte oss på en bänk på centralstationen i stora hallen i en halvtimme att vänta när han smet in på en pub för att dra i sig några starköl var inte heller något man reflekterade över där och då. Vi satt där och väntade bara. Folk runtomkring fattade säkert, men ingen sa nåt, och som sagt, för mig var det inget konstigt…(Brorsan minns det inte, han var antagligen för liten, tur för honom.) Att pappa drack folköl och käkade hårdmacka med kaviar på till frukost när han bodde själv är ett av de sista ”konstiga” minnena jag har innan lampan tändes fullt ut för mig. Jag var nämligen den som, tretton år gammal, gick ner till kvartersbutiken och köpte sexpacket.. (Man kan väl konstatera att det inte var så noga med artonårsgränser för köp av folkisar på 90-talet i Gävle helt enkelt..) Jag tyckte nog just det var lite.. märkligt, men inte tillräckligt för att fullt ut fundera närmare på varför. Fortfarande normaliserande den här typen av händelser så att de inte innebar något uppseendeväckande. Ju mer jag tänker tillbaka desto mer händelser av den här typen kommer jag på. Och samma sak var det egentligen med att få stryk. Det var en slags naturlig konsekvens av att det inte räckte att skälla ut mig. Tyckte jag att något var fel, eller att jag fick skit för något som inte var mitt fel, då vägrade jag ge mig. Precis som mina barn nuförtiden är helt jävla omöjliga att resonera med ibland så har de naturligtvis fått det någonstans ifrån (och ja, min fru är precis lika hopplös och omöjlig hon också ;), om det gått någon förbi..), så var även jag en i många avseenden mycket frustrerande unge som tjafsade, protesterade, tjatade och ifrågasatte ALLT hela tiden. Tro fan att jag gick föräldrarna på nerverna… Så med tiden så lärde man sig att förutse ganska tidigt att ”det här kommer nog att sluta med att det smäller…” Det var väl någon slags försvarsmekanism helt enkelt. Får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag växte snabbt och blev lång, redan i mellanstadiet har jag minnen av att jag började slå tillbaka när jag blev förbannad. Om det var det, eller skilsmässan som kom i samma veva, eller både och, som gjorde att den fysiska misshandeln slutade har jag ingen aning om. Men hey, det finns ju alltid psykisk misshandel att ta till när nävarna tryter, inte sant?

Så när väl ljuset började gå upp för mig i tonåren, så var det följdaktligen ingen gradvis upplevelse, det kom som en fet jävla käftsmäll. Tack vare att Sverige arrangerade hockey-VM på hemmaplan 1995 och förlade en del gruppspel till Gävle, så vet jag att det var den våren som vändningen kom. Jag var uppe hos pappa och hälsade på, troligtvis var det under påsklovet från skolan med tanke på tidpunkten, och han bodde då ihop med en kvinna som fick stor betydelse för mig. (Han hittade nämligen oftast mer eller mindre trasiga medelålders kvinnor av olika slag som inte fattade, inte brydde sig eller delade hans alkoholmissbruk.) Den här kvinnan var annorlunda. Hon var egenföretagare, framgångsrik, självgående, hade integritet och självkänsla, och hade fallit för pappas charm. Men hon hade också ganska snabbt insett att han hade problem. Så hon tog upp det med hans mamma och syster som båda bor i Gävle och det anordnades en klassisk intervention när jag var där. Om det var för min skull, eller för att tanken var att det skulle få bättre effekt på pappa har jag ingen aning om. Jag minns inte mycket alls av det hela faktiskt, mer än att han inte tog det så bra som han borde. Han insisterade fortfarande på att han skulle ta tag i sina problem och lösa dem själv. Samma problem som hade raserat hans äktenskap och förhållande till sina barn, för att han prioriterat det först. Det skulle han ”fixa själv”. Men den påstått starka uppslutningen av bekymrade anhöriga i hans närhet brydde sig alltså så mycket om honom att de gick med på det. Så mycket för att ställa krav alltså. Så gick det ju såklart som det gjorde också. Men det som fick mest betydelse för mig var kvällen efter. Vi åt middag och efteråt satt pappa mittemot mig vid köksbordet, gråtandes och lovade att eftersom han älskade mig så skulle han sluta med det här, bli bra, vi skulle skaffa en segelbåt tillsammans och vara ute på sjön hela somrarna (precis som vi var när jag var liten), och han satt där, rödgråten och LOVADE med stora bokstäver att han skulle fixa det här. För MIN skull. Där satt jag och sög åt mig. Luftslottet av förväntningar jag byggde upp efter den stunden var av helt enastående proportioner, bortom alla begrepp helt enkelt. Jag tror jag åkte hem till Stockholm och mamma efter det som en hjärntvättad unge som varit på sommarläge med Jehovas och blivit frälst. Väl hemma så pratades vi vid på telefon, pappa och jag ett antal gånger, han berättade om sina AA-möten och hur skönt det var för honom att låta bli att dricka, hur ”lätt” han tyckte det var att säga nej. Han åkte på någon jobbresa med kollegor till Bulgarien och rapporterade glatt om hur mycket bättre upplevelsen hade varit när han inte druckit något, hur han hade ”sett ner” på sina fulla odrägliga kollegor… En kväll, precis efter att jag avslutat ett telefonsamtal med honom, ringde det igen. Det var hans numer före detta sambo. Hon hade dragit ut på det samtalet i det längsta, men tillslut var hon tvungen att göra det. Trots att hon mycket väl förstod konsekvenserna av det. Hon hade lämnat pappa efter att ha hämtat upp honom aspackad på flygplatsen hemkommen från Bulgarien. Hon hade sen varit förbi honom på förmiddagarna några gånger när han varit ”sjukskriven” från jobbet och det hade varit samma visa varje gång. Hon tyckte att det var bättre att jag fick veta än att jag levde vidare i någon slags fluffig illusion.

Och det var käftsmällen. I samma veva som jag la på luren så var det som allt blev totalt svart runtomkring mig. Alla år av svek, lögner och allt möjligt jävla skit vart som i ett handslag fullständigt uppenbart, allt på en gång. Minnen som var djupt förträngda slog emot mig ett efter ett och fick en helt ny innebörd. Helt plötsligt förstod jag precis vad de där tomma vinflaskorna berodde på. Den där timmen på en hård bänk på centralstationen med förbipasserandes blickar och tusen andra små och stora situationer och minnen fick sin omedelbara förklaring. Och hatet jag kände. Där hade den jäveln tittat mig rakt in i ögonen, gråtit och lovat. LOVAT! Sen var det inte värt ett jävla skit. Jag kastade mig på telefonen, lät han knappt svara innan jag öste ur mig allt hat, all ilska, alla frågor. Men framförallt ville jag ha en förklaring och ett förlåt. Hur kunde han? Vad jag möttes av? Förnekelse, och ett aggressivt motsvar om att jag borde vara mer förstående, för det var faktiskt inte så jävla lätt. Om jag tog det bra? Njae va, inte så värst. Så där och då kan man nog säga att min pappa dog för mig. Sen såg han visserligen till att på alla möjliga sätt verkligen bekräfta att det var totalt kört några år efter det med diverse idiotiska upptåg. Som att hota mamma om hon inte drog tillbaka ansökan om ensam vårdnad, (det gjorde hon inte), som att hota mig med att jag skulle sluta som en loser när jag började svara åt mamma hemma hos henne när han ringde dit, full som ett as och ville ”prata minnen”. Han uppskattade inte att jag bad honom att dra åt helvete. När han ringde inför jul och jag frågade varför han inte hört av sig på min födelsedag (men brorsans, som är 6 dagar tidigare) så var hans svar ”för att jag inte skickade något på fars dag”). Det slutade med att jag förklarade att jag inte hade någon att gratulera på fars dag… Hans sista försök var att förklara att han alltid misstänkt att jag inte var hans barn, att mamma hade varit otrogen, för de hade försökt så länge och plötsligt gick det hur lätt som helst. Det skulle även förklara varför jag var som jag var, inte lik honom alls, inte kunde uppföra mig, och att det var därför han aldrig älskat mig.. I samband med det så svarade jag att han aldrig mer skulle höra av sig för det fanns ingen kvar som brydde sig om honom, han var död för oss sen länge, och ingen saknar kärlek från någon som inte finns.

Och ja, det var förstås inte sista ordet som var sagt där, men det räcker nog som bakgrund för att förklara att det här såklart är upplevelser som formar och påverkar en människa. För egen del har det påverkat mitt behov av närhet. Jag blir fortfarande livrädd om jag inte får fysisk närhet från de som betyder något för mig, det blir som ett instinktivt tecken på att något är fel. Jag har ett helt uppfuckat hangup på att få höra att jag alltid eller aldrig gör nåt, för det var så det brukade börja när jag hade eller inte hade gjort något som barn, som ledde till att jag fick stryk. Jag har en extrem förmåga att hänga upp mig på detaljer, att vara extremnoga med saker och ting som gör att det tar sån tid att jag aldrig blir färdig. Det får inte vara halvdant. Då väntar jag hellre. Jag vill bestämma saker i förväg och får små eller stora frispel när det ändras utan förvarning. Om man säger något i förbifarten så förvandlas det mer än gärna till ett löfte i mina öron och såna bryter man inte, hur små de än må vara. Man håller vad man sagt, kosta vad det kosta vill. (Vilken amatörpsykolog som helst kan väl räkna ut var just den störningen kommer ifrån 😉 ) Jag jobbar dagligen med min ilska, jag har den nära tillhands hela tiden, och kanske är det därför fotbollen tilltalar mig så mycket (det är okej att vara väldigt arg där när det går dåligt…), jag är helt övertygad om att mitt behov av att vara perfekt, att göra allt perfekt, kommer ifrån känslan av att om jag ÄR perfekt, om jag GÖR saker perfekt, då finns det liksom inget att klanka ner på. Dessutom vill jag vara bäst. Jag vill lyckas. Jag vill bli uppskattad. Jag vill få höra hur duktig jag är. Det är REVANSCH för mig. Det är beviset att den där jävla idioten till farsa jag hade som sa att jag inte ska tro ”att jag är nånting” att jag ska ”sluta vara så jävla kaxig” och att jag kommer ”bli nertagen på jorden”. Han kan ta sig nånstans, för jag bevisar varje jävla dag hur fel han hade.

Och trots att han är död så fortsätter jag bevisa det, hela jävla tiden.  Jag kan inte sluta. Jag vill nog inte sluta heller. Men jag förstår numera varför. Och jag tänker att det gör mig till en ännu bättre människa. Och det kan ju aldrig vara fel för någon som hopplöst fortsätter sträva efter att vara perfekt, hur hopplöst det än må vara. (Det som inte är perfekt är bara bitar jag inte tagit tag i än serru).

Ja, jisses. Det blev långt. Men nu har jag skrivit nåt igen. Ska försöka hålla mig lite kortare framöver…

Förorten

Jag vet att jag skriver mycket om jobbet nu, men jag har skrivit så väldigt mycket om barnen i alla år så det känns tjatigt. Jag vill träna på att prata om något annat.

Imorgon ska jag ut till en av Sveriges mest välkända förorter. En förort som jag själv hängde i när jag var 15-16 år. Nu kommer jag inte åka dit för att hänga med mina värsting-kompisar. Jag åker dit för att hänga med de som vill sätta dit värstingarna.

Det sjuka är ju att de jag ska träffa inte är ”de andra” längre. Idag är jag istället en del av de som sätter dit. Jag ser till så att de förstår vilka de ska inrikta sig på och hur allt hänger ihop.

Det är faktiskt med väldigt blandade känslor som jag gör det här. Jag tycker att det är jättefel att helt strunta i systemen och göra en massa människor illa. Samtidigt är viljan att förstöra ett symptom på något. En människa som mår bra, har det bra och blir sedd vill inte förstöra i normalfallet.

Det jag vet är att mina värsting-kompisar hade det jäkligt trasigt. Trasigt, fattigt och jävligt.

Kommer de att må bättre av att få samhällets pekpinne över fingrarna? Troligtvis inte. Förhoppningsvis mår området de terroriserar bättre av det. Hoppas det.

Så har vi det avklarat.

Jag är inte rojalist. Inte det minsta.

Jag anser att det är förlegat att låta en titel gå i arv, särskilt en som ska medföra att innehavaren ska representera ett helt land.

Dock önskar jag alla 316 föräldrapar som fick barn igår ett stort lycka till. Må era barn få ett lyckligt liv och friheten att välja religion och yrke på egen hand. 

Lite reflektioner

Jag har försökt prata med Lilla E om det som hände. Hon är inte så intresserad. Barn är ju på det viset när det gäller jobbiga grejer. De vill prata om det på egna villkor, däremellan är det vanligt liv som gäller.

Och livet är ju som vanligt. Vi tjatar om frukost, hon går till dagis och vi bråkar om att gå upp för backen på vägen hem. Pappan och jag myser lite extra med henne. Vi försöker vara extra nära.

För henne var slaget det värsta. Slaget och faktumet att han inte brydde sig fast hon gjorde som hon har lärt sig. Hon sa STOPP.

Pappan och jag bestämde att vi ska boka in ett möte med rektorn så snart som möjligt. På dagis har de läst böcker om hur viktigt det är at respektera varandra och att ett nej är ett nej, oavsett sammanhang.

Att kontakta polisen (som några föreslog i kommentarer) kommer jag inte att göra. Barnen är inte straffmyndiga och det kommer absolut inte komma någon polis till dagis. Ärendet lämnas direkt till socialtjänsten och det blir ännu en tom anmälan om våld mot barn. Att göra en sådan sak, dvs koppla in socialtjänsten för ett barn tycker jag inte ska göras vid en enskild händelse. Har dagis däremot sett att det är ett upprepat mönster och att barnet verkar fara illa och inte har uppbackning hemifrån eller far illa hemma så ska socialtjänsten kopplas in.

En stor del av mitt arbete går ut på att studera olika brottstyper, hur polisen hanterar saker och hur brottstatistik bör tolkas. Jag vet att saker inte löser sig för att rättsväsendet kopplas in. Det här är inte en fråga för rättsväsendet.

Jag tror dessutom att det är viktigt att inte tolka det utifrån ett allt för vuxet perspektiv. Lilla E kopplar t.ex. inte ihop sin snippa med något sexuellt. Det är ytterst tveksamt om den femåriga killen gör det heller. Han är nog mest nyfiken. Precis som jag var i samma ålder när man lekte mamma & pappa, utan kläder på varandra. Skillnaden är att jag var med på leken och ville jag inte vara med så accepterades det och jag fick inte ett slag i ansiktet.

Jag avvaktar dagis återkoppling inom ett par dagar. Sen vet jag hur jag ska ta det vidare. Är vi nöjda med deras handlingsplan och reaktion kanske inte så mycket mer behövs, är vi inte nöjda…så kommer de ångra sig att de inte gjorde det ordentligt 😉

Öga för öga, tand för tand?

Jag jobbar inom rättsväsendet. Inte någon repressiv del av rättsväsendet utan en forskardel. Inom min falang tycker man inte att längre fängelsestraff är bra. Det visar vår forskning att det inte är. Människor blir inte mindre kriminella av att sitta länge i fängelse, snarare tvärt om.

Straff har ju två delar. En del ska fungera rehabiliternade, dvs du ska bli en bättre människa och sluta begå brott. Den andra delen är den rent bestraffande. Det ska kosta att bryta mot normer, dvs lagar och regler.

Egentligen finns det också en trejde del, den avskräckande. Du ska vara lite rädd för att straffas och därför avstå från att begå brott.

Den första delen har alltså forskningen visat inte fungerar i någon större utsräckning. I alla fall inte så till vida att ju längre du sitter i fängelse, desto mer laglydig blir du när du kommer ut. Effekten blir tvärt om. Du förlorar allt vardagligt liv och hamnar än mer utanför samhället. Dessutom får du kompisar som ägnar sig åt precis det du hamnade i fängelse för.

Den tredje delen fungerar på ett sätt, på ett annat sätt inte. Det verkar inte som att människor begår färre brott för att straffen blir väldigt mycket hårdare. De som avstår från att begå brott är de som har mest att förlora, medelsvensson alltså. Det krävs inga långa fängelsestraff för att få medelsvensson att inte begå brott. Grova våldsbrott är dessutom ofta begågna ”i stundens hetta” och under påverkan av alkohol eller narkotika. I den situationen tänker få förövare på straffsatser…

Man kan väl säga att det den andra delen måste vara en avvägning av del ett och tre.

Det är jäkligt svårt det där med straff. Allt som oftast läser folk om personer som begått brott mot t.ex. barn och tycker att man ska avrätta eller låsa in och kasta bort nyckeln.

Det tycker ju inte jag. Inte i jobbet och inte privat.

Här kommer mitt dilemma. Jag tycker ju trots allt att om någon förgrep sig på mina barn så skulle den personen förtjäna att huggas till döds med slöa matknivar alternativt skulle jag göra det själv. Skulle någon kallblodigt mörda någon ur min familj så önskar jag att han (det är trots allt oftast en han) skulle få hoppa ner från hötorgsskraporna utan fallskärm.

Sug på den.

Det man kan säga är väl att det är en jävla tur att det inte är offrens familjer som får vara med och bestämma straff.

Idé till sparande

Hejhej, ja, det är jag här. Han som aldrig skriver inlägg här egentligen.

Jag var tvungen att dela med mig av ett antingen meningslöst eller genialiskt tips. Kom och tänka på det såhär i räkningsbetalningstider. Gav mig nämligen i kast med en faktura från kommunen om vatten och sophämtning. Visade sig då att kommunen missat att ta betalt av oss för tömningar sen två månader tillbaka. Började fundera på hur många (eller få) kronor det rörde sig om och en idé växte till sig i mitt huvud.

Ni vet hur man brukar säga att man ”tjänat'” eller ”sparat” pengar på nåt i situationer som  t ex den här? Ja, jag antar att ni vet vad jag menar i alla fall, det blir liksom enklare för mig att förklara det här då. Ja, eller det blir omöjligt annars, men skit i det nu.

Min tanke vore att skapa ett sparkonto där man varje gång nåt sånt här inträffar, sätter in motsvarande belopp. För att helt enkelt kunna följa precis hur mycket man faktiskt ”sparar”. Vad tror ni, kan det vara nåt?

Jag tror jag ska börja med det faktiskt..

Och då en liten regelfråga i sammanhanget. Om man tänkt köpa till exempel underkläder för 50 spänn, och det är ett erbjudande om ”ta tre, betala för två”. Kan man då säga att man tjänat 50 spänn, eller har man de facto förlorat 50 spänn eftersom man faktiskt handlade för 100 istället för de tänkta 50? Hur resonerar ni?

Slutkörd

Ja slutkörd är dagens beskrivning av min kropp. I tre veckor har jag gått från noll till hundra när det gäller motion och mat. Jag vet att det inte är det optimala, men risken är alldeles för stor att mjukstarter aldrig blir mer än just mjukstarter.

Jag är en oerhört bekväm person som inte alls självmant ser till att kroppen rör sig så mycket som den egentligen behöver. Jag tycker om att äta mat. Mycket mat. Utöver det så är jag över lag ganska nöjd med mig själv så incitamentet för att göra jobbiga fysiska saker och äta lite är inte klockrent. Sen så tycker jag att det är alldeles för få som faktiskt erkänner att det är jobbigt att träna i början. Det är jobbigt att inte få äta det man vill.

Jag måste bestämma mig ordentligt. Köra på som om det inte fanns en morgondag och intala mig att det här är en tävling. En tävling med mig själv. Gör jag det så går tävlingsinstinkten in till 100% och jag lyckas.

Sen bet jag sedan tidigare att ju mer vältränad jag blir och när jag börjar närma mig min målvikt så börjar jag också att tycka att det jag gör är ganska roligt. Det blir lätt att träna. Det är inte svårt att äta lagom mycket mat.

Nu kör vi på i tre veckor till.

9. Min tro

Jag tror inte på någons gud. Jag är inte döpt, jag är inte konfirmerad och jag är sedemera inte medlem av Svenska kyrkan. Mina barn är inte heller döpta. Jag tycker inte om att man döper små barn. Att gå med i en kyrka tycker jag är något man ska låta barnen välja om de vill själva när de blivit äldre och förstår vad det innebär. Att det är en tradition och att man använder traditionen som argument är bara larvigt. Lika larvigt som att gifta sig i kyrkan om man inte tror på gud.

Jag tycker dessutom att det är obehagligt med religiösa människor. När någon säger att den tror på gud så funderar jag genast vad som kan ha gått snett i livet.

Det är enbart mina egna fördomar och rent larv, jag vet. Men så tänker jag.

Nu handlade det ju om min tro.

Jag tror på kärlek. Det tror jag är det starkaste. Med kärlek kommer medmänsklighet. Rättvisa tror jag på. Jag tror inte att det är en självklarhet, lika lite som kärlek och medmänsklighet, men jag tror att det är uppnåligt. Det är tre saker som jag vill uppnå så långt det är möjligt. Tre saker som jag tror på.

Sju månader

När du vaknade skrattandes denna morgon hade årets första snö fallit. Du har inte förstått det ännu, men din storasyster var oerhört faschinerad och hon fick ta på sig sin nya overall till dagis.

Jätteförkyld är du. Snoret rinner och rinner, men trots det är du nästan lika glad som vanligt. Du och din syster är så olika. Olika på två bra sätt. Du har nästan alltid ett leende på läpparna. Du skrattar ofta, är oerhört inbjudande mot alla människor och verkar vara väldigt lycklig. Din syster är lika lycklig men hon visar det på helt andra sätt, och har alltid gjort så.

Det är oerhört tydligt för både mig och din pappa att du och din syster har ett speciellt band. Det syns på dig varje gång du ser henne. Det märks på din syster som frågar efter dig så fort hon har öppnat ögonen på morgonen. Det märks när hon försiktigt försiktigt klappar dig på kinderna och pussar dig på pannan innan hon lägger sig, och det märks när du är det första hon visar upp.

Det är jag och din pappa så oerhört glada för. Vi hopppas att ert starka band finns kvar livet ut. Långt efter att vi är borta.

Idag är det sju månader sedan du föddes Lillasyster J. Vår fina dotter med den lustiga frisyren och de pigga ekorrögonen.

Jag kan tänka igen!

De senaste dagarna har det bara blivit tydligare.

Jag har börjat tänka igen! Jag klarar av att fundera på en och samma sak under en längre period och jag kan dra vettiga slutsatser och föra fram mina argument på ett intelligent sätt. (är det någon annan än jag som alltid är nervös för att stava intelligent fel varje gång man skriver det?)

För mig är det stort. Det är en enorm lättnad. En stor del av min tid går i vanliga fall åt till att sitta och fundera, och mitt jobb handlar om att analysera stora material, dra viktiga slutsatster och för fram argument som stärker dem. När jag är gravid och när jag är hemma den första tiden med småbarn så verkar detta helt ställas ur funktion. Jag klarar inte av att hålla kvar en tanke särskilt länge i skallen. Antar att det är ungefär som när man blir utbränd.

För min del så lider jag massor av att känna att jag inte får fram något vettigt. En del av mig försvinner.

Därför är jag nu desto gladare. Jag är hel igen!

Snart är jag redo att böraj jobba igen. Lycka!