Vi lever

Som rubriken alltså. Vi lever.

Vi lever i allra högsta grad irl, på Twitter, på instagram och på Facebook. Kanske mest på Twitter just nu.

Sociala medier funkar så för mig. Jag har min favorit för tillfället som jag utnyttjar till max.

Det går i ett hela tiden. Vi jobbar, hämtar på dagis, lagar middag, nattar ungar, hänger med varandra och sover allt för lite. Livet typ.

Lilla E tränar på bokstäver och ord, Lillasyster J tränar på att bli tre år genom att vara FULLKOMLIGT omöjlig hela tiden. Sen har hon bestämt sig för att hon aldrig mer tänker ha blöjor. Hon tajmade det väl. Vi hade precis köpt ett jumbopack med blöjor som nu ligger oanvända under vår säng.

Vi har också insett att vi aldrig mer kommer att använda vagnen. Den har stått oanvänd i tvättstugan sedan i somras. Nu ligger den ute på blocket.

Allt rullar på.

Imorgon är det fettisdagen och vi funderar på att ha en semelätartävling här hemma för att en gång för alla göra slut på vår kollektiva semel-craving. Frågan är hur många semlor vi kan äta? Jag tror att jag kan klämma tre stycken med lite god vilja.

Den som lever får se.

Annonser

Utomhusfascister

Vet ni vad jag stör mig på?

”Man mår bra av att vara ute-kulter”. Tänk ur och skur och annat likartat dårskap. Alla dessa sekter och andra påfund som har den gemensamma nämnaren att de hävdar att ”man mår bättre av att vara utomhus”. Och att detta särskilt ska gälla barn. Små barn.

Jag är så OFANTLIGT trött på den här dumheten att jag lyckats reta upp mig ordentligt (om det inte märks). Jag tänker inte ens beröra überfundamentalisterna som sysslar med Ur&Skur och sjunger deras lov. De är liksom i en klass för sig bortom vett och sans.

Det jag tänker på är diverse dumma påfund jag stött på som förälder genom åren.

  • Luciatåg utomhus. Kan någon förklara den här jävla idén för mig? I mitten av december, när det är garanterat att det kommer vara smällkallt. Utomhus där små pipiga barnröster inte hörs så väl för det är obefintlig akustik. Föräldrar som antingen är på väg till eller hem från jobbet, inte klädda för polarexpedition, får stå ute och huttra i isande kyla. Vanliga outfits som hör hemma i luciatåg kan ni glömma, här måste det köpas nya, ett par storlekar för stora, de måste ju passa utanpå barnens normala vinterkläder, oftast en tjock och bylsig overall… Så i slutändan måste man ändå klippa av ärmarna för de blir inte vidare på större storlekar, bara längre. Så man måste skaffa nya, större kläder varje år, som måste klippas upp och sönder. Jävla genomtänkt det där. Barnen kan inte ha mössa på sig för där ska glitter/luciakrona/tomteluva/pepparkaksmössa sitta. Så de fryser öronen av sig. De vill inte ha vantar på sig för de där tjocka vantarna gör att de inte kan hålla i sitt ljus/sin lykta eller vad det nu kan tänkas vara de ska ha i handen. Ni fattar vilken jävla dårskap det är frågan om va? Vad är poängen med luciatåg egentligen? Det ska vara mysigt, stämningsfullt och behagligt, man ska inte behöva stå och missa sitt barns sång för att man står längst bak i en föräldraklunga för att tunnelbanan var sen, är fullt ockuperad av att göra åkarbrasa med händerna och försöka känna efter om någon av tårna fortfarande finns kvar. Man ska sitta trångt på golvet, eller på en stol byggd så att Frodo känner sig som en jätte, eller stående längst bak i rummet, med kameran i högsta hugg, tuggandes på en pepparkaka och en torr lussebulle bakad av vintersnoriga dagisbarn som man sköljer ner med blaskigt kaffe, och stilla nynna med i julvisor sjungna av falsksjungande små barn upptagna med att klia sig i nacken för att glittret har glidit in under kragen. Detta är den ultimata idiotin av alla utomhuspåfund jag stött på genom åren.
  • Sova lunch utomhus. I barnvagn. Okej, fine när det är vettigt väder ute, dvs halva året ungefär. Men när det blir fråga om att tvingas köpa en tillräckligt stor vagn för att en tvååring med overall ska få plats i den, i en sovpåse/sovsäck, och detta åbäke måste släpas till och från dagis varje dag, då har gränsen definitivt nåtts. Det finns dessutom plats inomhus. Men nej, här ska en hel föräldragrupp tvingas tillhandahålla en liggvagn till ett barn stort nog att kunna gå själv, plus extra utrustning i form av polarsovsäck eller anpassad sovpåse, bara för att ett ljushuvud bestämt är av uppfattningen att ”barnen mår bättre och blir friskare” av att sova lunch utomhus. Varför gör aldrig DU det då, om det är så jävla hälsosamt? Va? VA? För att det är ett jävla bök, omständigt, onödigt, krångligt och bökigt kanske? Jamen dåså, då utsätter vi barnen för det bara, de kan man ju göra lite som man vill med… Och dessutom på kuppen retar vi upp en hög föräldrar som får lägga ut ett par tusen på onödiga saker som de aldrig kommer ha användning för någon annanstans, dessutom måste de släpa med sig en stor jäkla vagn fram och tillbaka till dagis varje dag. De kommer de bli skitsura över. Det är ju perfekt!
  • Senaste påfundet: Fotografering utomhus! Av dagisbarn. På hösten! När det är grått, kyligt och svinigt ute. Så de måste ha ytterkläder och mössa på sig. Så de där fina kläderna föräldrarna tagit på sina barn ändå inte syns. Och frisyren göms under en mössa. I bästa fall börjar även snoret rinna så det blir en bra reflektion på porträttfotot, för extra effekt sådär. Tänk så härligt med alla bilder på små barn som ska ges i present till mor och farföräldrar. Och så är det en stor snorsträng under näsan. HAHA! Skitkul ju. Men det förstås, det kan ju vara så att de tar med kläder och byter om till efteråt. Bäst att vi inte säger nåt om att fotograferingen ska ske utomhus, då kommer föräldrarna klä upp sina barn i god tro utan att fatta att inget kommer synas. Det blir alldeles strålande. Vi kan ju alltid framhålla efteråt att det ser ”friskare” ut. Alltid nån förälder som köper det argumentet. Resten? Äh, de skiter vi i. Vi vet ju bäst.
  • Bubblare: Förälder som skickar ut kalasinbjudan till slutet av september. Meddelar glatt på inbjudan, ”kläder efter väder – vi kommer vara ute!”. Hoppas det inte kom ett enda barn på kalaset din jävla idiot. Skäms på dig. Stackars barn. (Det regnade och var ca 9 grader ute den dagen.)

 

Fina saker

Vi satt på golvet framför brasan och värmde fötterna. Jag, Lilla E och Lillasyster J.

Lillasyster J ställde sig plötsligt upp bakom mig. La sina små mjuka armar om min hals och viskade:

Min fina mamma. Jag älskar dig.

Två år och sex månader och redan har hon mitt hjärta i sin hand för evigt.

Andra tröttsamma saker

Finns det någon annan som har en 2-3 åring (Lillasyster J är 2,5 snart) som plötsligt har reducerat sitt ordförråd till:

JAG VILL INTE!

Det börjar nämligen bli ganska tröttsamt.

Min man

Min man ja. Varför skriver han aldrig i bloggen? Den där bloggen som faktiskt skulle vara vår gemensamma.

Jag såg att vi har skrivit här sedan början på 2008 och kollade vad vi skrev för exakt 4 år sedan dvs i september 2008. Högst upp på sidan hamnade det här inlägget.

Och herregud vad fint det var, och vad jag bölade här på kontoret. Min fina man. Skriv mer!