Stress och uppföljning

Jag har det helt vansinnigt på jobbet just nu, vilket märks på frekvensen på mina inlägg. Jag är projektledare för ett väldigt stort projekt och när jag åker iväg en hel månad så är det oerhört mycket som måste ordnas innan.

Idag hade jag i alla fall tid på mitt gym för en viktuppföljning. Jag vägde mig och mätte midjemåttet i slutet av januari och nu hade vi en uppföljning innan jag åker iväg för att se vad som hänt.

Härligt nog så hade mitt midjemått minskat med 11 centimeter och jag vägde prick 74 kilo på deras våg. Den vikt jag skriver ner i bloggen är den jag väger in mig på hemma så jag väntar till på måndag med att ändra något i den statistik som jag för. Dessuom har det bara gått tre dagar sedan jag ändrade den sist.

Det bästa av allt var nog att jag enbart hade förlorat fettmassa. Det var tydligen oerhört ovanligt under en viktminskning som går så pass snabbt. Det känns helt galet skönt att jag har behållt allt jag vill ha kvar och bara gjort mig av med sådan jag inte vill behålla, dvs fett.

Jag vet att min kondition är tusen gånger bättre nu. Förut var jag halvdöd efter en halvtimmes pulspass, nu kommer jag plötsligt in i en andra andning efter en halvtimme och allt blir lättare igen.

Att träna så mycket som jag har gjort är nog det bästa av allt under den här resan. Jag älskar mina muskler och min ork 🙂

Om att vara lite intensiv

Nu har jag tränat hårt som fan tre dagar i rad. Jag blev så vansinnigt glad över att jag kunde träna i onsdags och fick någon form av adrenalinkick av det så jag fortsatte av bara farten.

Fördelen är att den här veckan blev som en vanlig vecka, dvs. tre träningspass. Nackdelen är att jag har en sån överjävlig träningsvärk så att jag nästan förgås. Mina vader gör galet ont.

Härligt nog så har det bara känts lättare för varje pass, och idag rusade inte pulsen upp längre. Den höll sig på en vettig nivå trots att jag tog i lite extra. Det måste vara det ultimata tecknet på att jag faktiskt är helt frisk nu.

Vet ni vad? Jag trodde aldrig att jag skulle skriva sånt här om träning. ALDRIG.

Man upphör aldrig att förvånas eller utvecklas tydligen 🙂

Hurra hurra!

Jag var och tränade idag och det gick bra!

Hjärtat bankade lite mer än vanligt och pulsen var ganska hög, men jag körde mer styrka och mindre kondition och kroppen orkade. Den orkade!

Nu är jag officiellt frisk. Hurra hurra!

Kontrollen över min kropp och min hälsa är tillbaka.

Söndagsvikten som blev måndagsvikten

Igår höll jag på att få psykbryt på vågen. Inte bara jag utan även maken fick vikter som skilde sig på dryga kilot mellan gångerna. Vi kom även på att vågen visar olika beroende på vart man ställer den i lägenheten.

Ni ser. Vi höll på att bli besatta.

När klockan var ett gav jag upp och la mig och sa att jag skulle väga mig på morgonen för att se vartåt det lutade. Tack och lov lutade det åt det lätare hållet.

Nu tycker ju jag att det är lite fuskigt att ange morgonvikten (dessutom efter att man man har varit och bajsat ;-)) så jag testar i kväll igen och bestämmer mig för vad jag väger då…

Träningen går banne mig som en dans. Jävlar vad jag kan ta i nu. Som en liten virvelvind far jag fram mellan stationerna.

Jag är bäst. Ingen protest.

Slutkörd

Ja slutkörd är dagens beskrivning av min kropp. I tre veckor har jag gått från noll till hundra när det gäller motion och mat. Jag vet att det inte är det optimala, men risken är alldeles för stor att mjukstarter aldrig blir mer än just mjukstarter.

Jag är en oerhört bekväm person som inte alls självmant ser till att kroppen rör sig så mycket som den egentligen behöver. Jag tycker om att äta mat. Mycket mat. Utöver det så är jag över lag ganska nöjd med mig själv så incitamentet för att göra jobbiga fysiska saker och äta lite är inte klockrent. Sen så tycker jag att det är alldeles för få som faktiskt erkänner att det är jobbigt att träna i början. Det är jobbigt att inte få äta det man vill.

Jag måste bestämma mig ordentligt. Köra på som om det inte fanns en morgondag och intala mig att det här är en tävling. En tävling med mig själv. Gör jag det så går tävlingsinstinkten in till 100% och jag lyckas.

Sen bet jag sedan tidigare att ju mer vältränad jag blir och när jag börjar närma mig min målvikt så börjar jag också att tycka att det jag gör är ganska roligt. Det blir lätt att träna. Det är inte svårt att äta lagom mycket mat.

Nu kör vi på i tre veckor till.

Om att vilja döda under träningspasset

Finns det något värre än att träna samtidigt som någon som jobbar på gymet? Någon som är överjävligt hurtig och vrålar: KOOOOOOOMIGENNUUUU! Öka takten!

Det var inte specifikt till mig hon ropade men när man står där och svetten rinner, det känns som att man ska kräkas och kämpar på som en tok så får jag lust att traska fram och skalla henne. Hårt som fan.

Sen ska jag stå över henne och skrika: KOOOOOOOOMIGENNUUUUU! Upp och hoppa!

Och hon ska vara min coach. Det kommer att bli en hård vår.

Suck och stön

Idag känns lunchträningen ungefär lika lockande som promenaden i snöstomen igår morse gjorde.

Prövningar prövningar. Ständigt dessa prövningar.

Stegräknare

Dagens tips (som om jag hade ett sådant varje dag…) är att köpa sig en stegräknare. Det är oerhört svårt att uppskatta hur mycket man går på en dag utan en sådan och det är enormt lätt att hamna i någon form av inre tävling med sig själv där man ska slå gårdagens resultat. I alla fall om man är lite av en tävlingsmänniska.

Räkna med att traska omkring 10 000 steg per dag så har ni fått en bra vardagsmotion. Det tar en evinnerlig tid att gå de där stegen i början, men med vana kommer färdighet. Efter ett tag går man dem av bara farten.

Nu ska jag iväg och gå de sista 2 500 stegen för idag. En tur till t-centralen får det bli tror jag.

Att ta hand om kroppen bör man annars…

Det blev lite paus här inne minsann.

Jag har funderat på om jag ska skriva ett inlägg nästan varje dag men lusten har inte infunnit sig. Tankarna har inte samlat sig och de saker jag velat berätta om har inte känts färdiga för text.

Kroppen är både med mig och mot mig. Vissa dagar (läs igår) är hela jag skev. Ryggen gör ofattbart ont, magen fortsätter ända upp till halsen och gör så att det känns som att jag ska kräkas eller spricka. Man känner sig trött, stor, ful och lite låg. Andra dagar (läs idag) gör inte ryggen ont alls, magen känns precis lagom och tröttheten finns där bakom ögonlocken men är inte värst påtaglig.

Vattengympa och yoga är, trots vissa brister, verkligen toppenaktiviteter när man är gravid. I måndags tänkte jag att jag skulle testa mina gränser vad gäller vattengympan. Jag ställde mig i så djupt vatten som möjligt och tog i för kung och fosterland. Det var ändå inte värst jobbigt men det kändes att musklerna fick jobba en del och det var så skönt att kunna ta i. Jag längtar verkligen efter att ha kontroll på min kropp och kunna träna på ett vettigt sätt.

Jag tyckte inte att det var jobbigt på själva vattengympan men, dagen efter vaknade jag med jordens träningsvärk i hela ryggen och nedre delen av magen! Något hände alltså.

Igår var det yoga och jag kan inte påstå att jag längtade dit efter den usla dag jag hade haft. Det visade sig vara helt perfekt. Jag andades, stretchade och drog i onda muskelgrupper. Efteråt kände jag mig smidig som en katt. Instruktören fortsatte förvisso med sitt dravel men jag valde att ignorera och fokusera på övningarna.

Nästa vecka är det vattengympa, naprapat och yoga igen.

Projekt ”ta hand om kroppen” är inlett.

Ett steg bakåt och två steg framåt

Ja, det är förutsägbart, och ja, jag gillar det. Att titta tillbaka på året och summera inför nya året.

Jag försökte sätta mig ner och fundera över vad som hänt i år. Spontant kom jag på.. bröllopet och en jäkla massa jobbande. Så jag satte mig och tittade igenom bloggens arkiv för att få lite hjälp på traven.

Just ja! Jag började ju faktiskt året som föräldraledig.. fan vad det var soft.. Annars kan jag säga att det verkar som förra året var ungefär som det här kring jul. Släkten var här, det var sjysst, alla var förkylda och risiga i omgångar hela tiden under höst, vinter och våren. Jag hade ju friat så bröllopsplanerna var på g, och makan började träna ordentligt för första gången i sitt liv, något som ur ett bloggperspektiv verkade ta upp större delen av hela den här familjens liv… Hon jobbade även en väldig massa och jag själv.. jag vet inte om jag hade så jäkla mycket specifikt för mig under våren av större mått. Jag fantiserade om nya prylar, (som nu är införskaffade), och vi njöt av vårat beslut att skaffa städerska. (rekommenderas varmt!) Vi fortsatte planera för bröllopet, för nya barn, vi hade gemensamt korståg mot jämställdhet, (gäller fortfarande) frugan var tv-kändis, vi längtade efter varmare väder, såg fram emot sommaren, jag tatuerade mig. Sommaren närmade sig, vi firade frugans födelsedag i London, sen lämnade vi allt vad jobb heter bakom oss, flydde stan och barrikaderade oss i sommarstugan fram tills att det var dags för bröllop. Ett bröllop som blev skitbra trots lite ”väder-scares” in i det sista, och det kändes coolt att ha gjort det men det förändrade inte vardagen. Det börjar nog ungefär nu sluta kännas väldigt konstigt och lite larvigt att referera min fru till just.. min fru. Jag hade en helvetesperiod på jobbet direkt efter sommaren som suttit i under hela hösten och vintern och förpestat tillvaron, och var ute en sista sväng med segelbåten. Tog med lilla E också som fick sig en minnesvärd resa.

Under hösten har den ”nya” graviditeten allt mer börjat göra sig påmind, för att numer helt ha tagit över vardagen när lilla E inte tvåårstrotsar som mest. Fruns familj har fortsatt knäppa sig till och från, och vi är nog ganska mycket i processen att fundera på hur vi kan isolera vårt beroende av dom så mycket som möjligt från vardagen. Jag skulle säga att det går ganska bra på det stora hela..

Hösten i det här hushållet handlar ganska mycket om födelsedagar, vi firade 2 år, 12 år, 32 år.. vi tog oss (äntligen) iväg på en lyxweekend för oss själva, utan barn, eftersom det inte blev någon bröllopsresa direkt efteråt.Jag fick erbjudande om chefstjänst på jobbet, den ombildning jag kämpat med i över två år röstades igenom, vi firade fyraårsdag och fortsatte drömma om vårat stora hus vi ska bygga nästa år.

Frugan designade om bloggen, la upp bajsbilder och beklagade sig för sjuttielfte gången över hur lite jag skriver i den.

Vi genomlevde en hemsk lucia på dagis och en sjysst jul, ser fram emot nyår och känner tillförsikt inför att få en till familjemedlem nästa år. Det har onekligen varit ett bra år på jävligt många sätt och det ska det bli nästa år också!

Eftersom det tydligen är inne att göra decenniesummeringar.. ska jag inte göra det, dock tänker jag gå igenom listan som skrevs under våran första sommar tillsammans (2006) och kolla läget. Men i ett separat inlägg…