Vad vissa upprörs över

På vår gata har alla köpt tomter och byggt hus. Samtliga har byggt färdigt och flyttat in i sina hus under det senaste 1,5 året och samtliga hus är stora. Många är jättestora. Husen är mellan 200 och upp till 400 kvm. Det betyder att alla på vår gata har betalat minst 6 miljoner för sitt hus och tomt. MINST 6 miljoner. Ja, vi är en av dessa.

Av den redovisningen kan man ana att det inte bor några låginkomsttagare på vår gata.

Nu har en byggfirma köpt upp den sista tomten på gatan och ska….ve och fasa….håll i er…bygga ett RADHUS!!! Husägarna RASAR. Riktigt vad de rasar över vet jag inte då det inte sägs rakt ut. De är trots allt så intelligenta så att de inser att det inte är PK att säga att man inte vill ha hyresgäster aka fattiglappar på gatan.

Tidigare i veckan åkte jag buss hem med en granne. Han är från Australien och hade uppenbarligen inte koll på det där med svenskhet och PK. Han var oerhört upprörd över hur ett radhus skulle förstöra karaktären på gatan. Jag frågade vad han menade med karaktären och han sa utan omsvep att det vår gata ju faktiskt består av stora dyra hus och att ett radhus förstör intrycket. Dessutom var det där radhuset tydligen högt och förstörde deras ”line”, dvs utsikt. Utsikten innan radhuset har iofs varit ett par fula tallar, en gammal rucklig sommarstuga och en och annan gran, men det struntade jag i att säga.

Ja herregud.

Och så undrar min make varför jag är så ointresserad av att socialsera med grannarna. Nu har du svaret. FÖR ATT DE ÄR ÖVERKLASSÄCKLON!

Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi kommer ha, jag kommer aldrig aldrig se på min omgivning på det sättet.

Morgonraseri och svineri

Bussresan till jobbet tog 2,5 timme imorse. TVÅ OCH EN HALV TIMME! Det var tydligen en seriekrock på Skurubron som gjorde att precis allt stod stilla. Jag inledde den första halvtimmen med ett lugn som hade imponerat på vilken yoga-fantast som helst. Jag skrattade stressen rakt i ansiktet och hittade mitt inre chackra (eller nåt sånt).

Jag avslutade väntandet med att bygga upp ett vansinnigt raseri. Det gick över lagom till lunch. Stabilt.

Precis en stund innan jag skulle stiga av bussen på Kungsholmen ser jag en man som tittar lite märkligt på mig. Som att vi är bekanta. När jag tänker på saken så är det faktiskt någon välbekant över honom. Han tittar så himla nyfiket och jag försöker desperat placera honom.

När jag reser mig för att stiga av slår det mig. Det är han som var en kompis kompis. Han jag messade flirtigt med efter mitt bryt med exet. Han som jag, efter att jag kommit hem från krogen, bad ta en taxi hem till mig kl 3 på morgonen för att dricka té. Han som jag sedan ”förförde” genom att helt resolut lägga upp mina ben i hans knä och säga att han skulle känna hur lena de var…

Jag var inte värst subtil.

Efteråt beställde jag en taxi åt honom och ringde inte dagen/dagarna efter.

Vi pratades vid ett par år senare. Han avslöjade då att han aldrig haft ett ONS tidigare och att han hade tänkt på mig i ett halvår efter.

Vid mötet idag hade jag glömt bort hans existens helt.

Uppenbarligen kan jag bete mig som ett svin. Uppenbarligen har jag gjort det.

Det finns dagis och så finns det DAGIS

På måndag gå jag och Lilla E till hennes nya dagis och påbörjar inskolningen. Jag och maken är väldigt lättade över att hon får byta dagis. Det hon går på idag är under all kritik.

För att bara nämna en sak så har ingen ur personalen sagt ett enda ord kring faktumet att hon ska sluta om två dagar. Ingen! De har inte pratat om hennes saker och när vi kan ta hem dem, om hennes pärm eller om alla foton. Ingenting.

Igår kom en ”pedagog” fram och frågade om hon skulle sluta. Han frågade mig. Han som är personal på hennes avdelning.

Nä, det ska bli skönt att ta henne därifrån. Bort från oengagerad personal och barn med diagnoser (som slåss och gör henne rädd).

Igår hade vi fått post från nya dagiset. De hade gått förbi vår brevlåda och stoppat ner ett kuvert. Det nya dagiset ligger 100 meter från vårt hus.

I brevet fanns ett kort med små katter på och det var adresserat till Lilla E. På baksidan stod de att hela avdelningen längtade efter att få lära känna henne och att få leka med henne. Sen bifogade de avdelningens dagisbild och hade skrivit upp namnen på alla barnen. Så att Lilla E kunde titta på den och kanske känna igen några när hon börjar.

Så jävla fint.

I augusti kommer Lillasyster J efter. Då får de återförenas på ett och samma dagis igen. De två oskiljaktiga systrarna.

En liten spion?

Dessutom undrar jag om inte min syster smygläser här inne. Hon har nämligen en egen blogg dit hon givetvis har givit hela familjen adressen (se mig, hör mig). Där kallar hon Lilla E för just…Lilla E.

Det tycker jag är ett lite väl märkligt sammanträffande.

Om min syster läser här så kan jag ge henne en sak att fundera på. Fundera på hur jag kände när jag fick Lilla E och du såg till att träffa henne två gånger på ett år. Hur du ringde 30 min innan och sa att du inte kunde komma på hennes ettårskalas för att du ”inte hade råd att köpa en present”, trots att du då var storrökare. Det var när du inte hade träffat henne på 8 månader. Du bodde 15 minuter bort.

Fundera på det nu när du har ett eget barn. Det gjorde jävligt ont. Så ont att det sitter kvar. Mina barn ska aldrig bli ratade så som min familj verkar ha blivit när de växte upp.

Oh well. Jag är ganska medveten om att det finns en reell risk att de man umgås med irl hittar ens blogg. Det har hänt förut om man säger så…

Bloggen är mitt utrymme för att lufta tankar, viktiga som oviktiga. Tankar som jag kanske har delat med mig av till nära och kära, men det kan också röra sig om saker som jag inte vill säga.

Med det här inlägget kan man konstatera att det är väldigt tydligt att jag ska få min mens inom kort och att jag HATAR att bli spionerad på.

Lite reflektioner

Jag har försökt prata med Lilla E om det som hände. Hon är inte så intresserad. Barn är ju på det viset när det gäller jobbiga grejer. De vill prata om det på egna villkor, däremellan är det vanligt liv som gäller.

Och livet är ju som vanligt. Vi tjatar om frukost, hon går till dagis och vi bråkar om att gå upp för backen på vägen hem. Pappan och jag myser lite extra med henne. Vi försöker vara extra nära.

För henne var slaget det värsta. Slaget och faktumet att han inte brydde sig fast hon gjorde som hon har lärt sig. Hon sa STOPP.

Pappan och jag bestämde att vi ska boka in ett möte med rektorn så snart som möjligt. På dagis har de läst böcker om hur viktigt det är at respektera varandra och att ett nej är ett nej, oavsett sammanhang.

Att kontakta polisen (som några föreslog i kommentarer) kommer jag inte att göra. Barnen är inte straffmyndiga och det kommer absolut inte komma någon polis till dagis. Ärendet lämnas direkt till socialtjänsten och det blir ännu en tom anmälan om våld mot barn. Att göra en sådan sak, dvs koppla in socialtjänsten för ett barn tycker jag inte ska göras vid en enskild händelse. Har dagis däremot sett att det är ett upprepat mönster och att barnet verkar fara illa och inte har uppbackning hemifrån eller far illa hemma så ska socialtjänsten kopplas in.

En stor del av mitt arbete går ut på att studera olika brottstyper, hur polisen hanterar saker och hur brottstatistik bör tolkas. Jag vet att saker inte löser sig för att rättsväsendet kopplas in. Det här är inte en fråga för rättsväsendet.

Jag tror dessutom att det är viktigt att inte tolka det utifrån ett allt för vuxet perspektiv. Lilla E kopplar t.ex. inte ihop sin snippa med något sexuellt. Det är ytterst tveksamt om den femåriga killen gör det heller. Han är nog mest nyfiken. Precis som jag var i samma ålder när man lekte mamma & pappa, utan kläder på varandra. Skillnaden är att jag var med på leken och ville jag inte vara med så accepterades det och jag fick inte ett slag i ansiktet.

Jag avvaktar dagis återkoppling inom ett par dagar. Sen vet jag hur jag ska ta det vidare. Är vi nöjda med deras handlingsplan och reaktion kanske inte så mycket mer behövs, är vi inte nöjda…så kommer de ångra sig att de inte gjorde det ordentligt 😉

Mer svar

Dessutom har jag fått ett svar från personalchefen. Hon hade taggat ner i svaret och kunde väl läsa sig till att jag var ordentligt uppretad. Trots det var det ett larvigt svar:

Hej,

Jag menar att jag hoppas att ni missförstått varandra, för att man har varit föräldraledig ska inte påverka lönesättningen. Jag förstår att du kan vara upprörd, jag ska ta upp frågan med XXX då hon är tillbaka för att försäkra mig om att hon känner till policyn. I våra tidigare samtal om lönefördelningen på enheten har hon faktiskt pratat om och bedömt din prestation när du jobbat.

 

Samma dag som jag fick svaret hade det tydligen varit en stor artikel i Metro om diskriminering i arbetslivet på grund av föräldraledighet, bland annat genom stagnerade löner.

 

Om jag ska vara lite misstänksam så skulle jag säga att hon läste den och att det är en form av friskrivning. Men misstänksam ska man kanske inte vara.

Eller?

😉

Det kom ett idiotiskt svar

Jag fick svar från vår personalchef strax innan lunch. Jag visste att hon är ganska knepig men jag trodde faktiskt att jag skulle få ett vettigare svar.

Hon skrev bland annat:

Det var tråkigt att höra, jag utgår från att detta bottnar i ett missförstånd mellan dig och XXX

och:

 Om du vill prata mer med mig om hur XXXXXX:s lönepolicy ska fungera så får du gärna titta förbi eller boka ett möte med mig. Jag kan ju då förstås inte gå in och diskutera vad som hände vid lönesamtalet eftersom jag bara har din bild av det

Då blev jag lite blixtrande arg igen och svarade:

Hej, jag vill gärna prata med dig om det här, och i ett senare skede får du gärna ta in XXXs version av det hela, men jag undrar vad du menar med att du utgår från att det var ett missförstånd?

Jag förstår att det kan vara svårt att ta in, men det kan ju också vara så att min chef inte har förstått att föräldraledighet inte får spela in? Det här var i alla fall tredje gången hon har nämnt mina föräldraledigheter under lönesamtal. Med det menar jag att det har hänt vid minst två andra lönesamtal.

Jag har inte fått svar ännu men hela vår konversation är också skickad till facket.

Diskriminerad och förbannad

Jag hade lönesamtal med min chef idag. Märk väl, min kvinnliga chef. Min kvinnliga chef som hävdar att hon är väldigt genusmedveten.

Lönesamtalet inleddes med att hon förklarade att jag är prioriterad, men inte lika prioriterad som en kvinnlig kollega. Sen påpekade hon att jag inte producerat lika mycket som min kvinnliga kollega då jag ju varit föräldraledig två gånger. Kollegan har ju inga barn, men ”jag har ju kanske fött färdigt mina barn nu?”.

Hej och hå. Det kan man kanske påstå var ett ganska dåligt sätt att försöka driva en löneförhandling med mig. Jag gick i gång på varenda cylinder jag över huvud taget besitter.

Jag blev så vansinnigt förbannad så det var inte likt något. Jag frågade hur löneläget påverkats för två andra (manliga) kollegor då de också varit föräldralediga i omgångar. Jag frågade hur hon resonerade när hon tar upp en fråga som på intet sätt får påverka lönesituationen. En förlegad fråga i dubbel bemärkelse. Dels är det fölegat att se föräldraledighet som något negativt, snarare kan man se det som en positiv del i den personliga utvecklingen. Jag är klart med ansvarstagande, trygg och självsäker sedan jag fick barn. Dels har jag inte varit föräldraledig sedan den förra löneförhandlingen. Det borde alltså inte vara en fråga för nuvarande löneförhandling.

Det FÅR inte vara en fråga över huvud taget.

Dessutom är det helt sjukt att hon vågar använda föräldraledighet som en fråga i en löneförhandlign med någon som är aktiv i den fackliga styrelsen.

Man kan väl säga att jag blev väldigt mycket mer peppad inför morgondagens jobbintervju.

Härliga tider

Inte nog med att jobbet är…jobbigt. Nu blev jag skitförbannad på maken också. Och ja, jag vet att han så klart kommer att läsa det här.

Jag tycker inte att man måste berätta allt för varandra, verkligen inte. Däremot tycker jag absolut att man inte låtsas och undanhåller medvetet. Särskilt inte när ens motpart känner en väl och rätt fort snappar upp att något inte riktigt stämmer.

Min make kommer med all säkerhet säga att det inte var undanhållande, utan onödig information. Men där tycker vi jävligt olika.

Vill man slippa onödig misstänksamhet så är det som han testade vansinnigt dumt.

Dessutom tror jag inte att han gjorde det av illvilja. Jag förstår att det inte var elakt menat.

Däremot var det dumt. Skitdumt. Det står jag för.

En annan grej

Något som trots allt är positivt med mina kollegors vänsterprasslande (eller himlastormande förälskelse om man frågar dem) är att jag, än mer, uppskattar det jag har.

Jag är så oerhört lycklig över att jag inte behöver smyga omkring med dåligt samvete inför min partner och mina barn. Jag är så oerhört lycklig över att jag faktiskt är lycklig med och älskar min man. För det gör jag. Alla veckans dagar.

Dessutom avslöjade min andra manliga kollega att han går i terapi och har kommit fram till att han nog inte vill vara gift med sin fru för evigt. Senare under natten tyckte han att det var en bra idé om han och jag kanske skulle ligga lite.

Det tyckte inte jag. Vi är fortfarande vänner, för jag ser frågan som ett uttryck av allt för mycket alkohol och lite depression. Han kunde dessutom hantera mitt gapskrattande svar rätt bra.

Fy satan vad männskor krånglar till det för sig.

Ska man krångla till det för sig och byta partner ska man i alla fall bryta upp först. Tycker jag.