Ut med det gamla och in med det nya

Idag har jag meddelat min soon to be f.d. arbetsgivare att jag inte kommer att komma tillbaka när min tjänstledighet går ut i november.

Min nya arbetsgivare har meddelat att de vill att provanställningen övergår i en tillsvidareanställning och att de hoppas att jag vill vara kvar.

Fy satan vad skönt det ska bli att släppa min gamla arbetsgivare helt. Sedan jag gick på tjänstledighet så har jag inte längtat tillbaka en enda sekund. Jag längtar inte efter någonting. Inte människorna och inte arbetsuppgifterna. Definitivt inte cheferna.

Nu släpper jag den skiten.

Lite sliten

Igår var det fest med jobbet. Tydligen börjar festerna här klockan 14. När bilden togs var klockan 18 och folk anlände till festlokalen efter fyra timmar av lekar och öl.

20120914-134109.jpg
När klockan var 23:30 tog jag en taxi hem. Efter 11,5 timmars fest.
Idag känns det så här:

20120914-134229.jpg
Och jag inmundigar många såna här:

20120914-134400.jpg

Tröttheten och jag

Nio av tio morgnar är jag aptrött. Det håller i sig ungefär till lunch. Efter lunch repar jag mig fram till klockan 18. Då dör jag igen.

När jag är jättetrött har jag väldigt lätt för att fnissa. Jag fnissar gärna åt riktigt larviga saker. Det här fnissandet har inte varit ett problem förrän jag började på ett nytt jobb. Plötsligt finns det ca 1000 saker att fnissa åt. Saker som är högst olämpliga att fnissa åt.

1. Varför gör bilderna som tas när någon häktas så att personen i fråga ser fullkomligt vansinnig ut. Jag har fnissat och fnissat och funderat och funderat. Kanske är det en kombo av poliser som inte kan skala ner bilder på ett vettigt sätt, en fotograf som inte bryr sig om hur snygg den hen fotar blir, att personen på bilden har en särdeles dålig dag. Oavsett vad så gör de här bilderna så att man vid ett första intryck börjar fundera på om det där med skallmätning etc kanske inte var så långsökt iaf. Sen fnissar man. Olämpligt.

2. Varför har folk så galna och opassande namn. Är jag trött så kan det vara vanvettigt roligt med en person som t.ex. heter ”Svensk” i efternamn och som inte på något sätt stämmer in i sterotypen av en svensk person. Jag vet, hen är adopterad. Det är i alla fall roligt när man är trött. Annat roligt är personer som har fullkomligt omöjliga efternamn. Som inkluderar 15 bokstäver och ett antal tungvrickningar. När dessa namn ska läsas upp på möten av personer som inte är jättebra på språk så blir det….fnissigt. Olämpligt.

Jag jobbar på det här. Varje dag. Men inom mig så fnissar jag hysteriskt.

Förorten

Jag vet att jag skriver mycket om jobbet nu, men jag har skrivit så väldigt mycket om barnen i alla år så det känns tjatigt. Jag vill träna på att prata om något annat.

Imorgon ska jag ut till en av Sveriges mest välkända förorter. En förort som jag själv hängde i när jag var 15-16 år. Nu kommer jag inte åka dit för att hänga med mina värsting-kompisar. Jag åker dit för att hänga med de som vill sätta dit värstingarna.

Det sjuka är ju att de jag ska träffa inte är ”de andra” längre. Idag är jag istället en del av de som sätter dit. Jag ser till så att de förstår vilka de ska inrikta sig på och hur allt hänger ihop.

Det är faktiskt med väldigt blandade känslor som jag gör det här. Jag tycker att det är jättefel att helt strunta i systemen och göra en massa människor illa. Samtidigt är viljan att förstöra ett symptom på något. En människa som mår bra, har det bra och blir sedd vill inte förstöra i normalfallet.

Det jag vet är att mina värsting-kompisar hade det jäkligt trasigt. Trasigt, fattigt och jävligt.

Kommer de att må bättre av att få samhällets pekpinne över fingrarna? Troligtvis inte. Förhoppningsvis mår området de terroriserar bättre av det. Hoppas det.

Utbildningar hela veckan lång

Det är så galet mycket utbildningar på mitt nya jobb. Själv tror jag inte att de förstår hur mycket utbildningar folk går på jämfört med andra myndigheter. Jag skulle säga att man går i snitt 3-4 utbildningar per halvår. Och då handlar det om utbildningar som är upp till två veckor långa!

När jag började konstaterade de att jag skulle få gå sju olika utbildningar innan årets slut. SJU! Då vill jag tillägga att det inte är utbildningar som krävs för att jag ska kunna sköta mitt jobb. Det kan jag ändå.

Nu är jag inbokad på en två veckor lång kurs i november som gör att jag inte kan lämna eller hämta på dagis ena veckan, och att jag inte kommer hem alls veckan efter. Innan den kursen kommer jag att gå två andra kurser.

Det är verkligen helt vansinnigt men ses som en självklarhet här.

Å andra sidan opponerar jag mig inte utan tackar, tar emot och lägger till i CV:t 😉

Lite om ingenting

Det är lite märkligt att inte blogga nästan dagligen när man gjort det i närmare sju år. Förut gick jag omkring och kom på inlägg som jag ville skriva hela tiden. Nu kan jag inte för mitt liv komma på ett ämne att skriva om.

Jag börjar fundera på vad jag vill göra efter det här jobbet. Förstå mig inte fel, jag trivs oerhört bra och det är väldigt spännande. Jag har dock inte tänkt stanna mer än ett par år den här gången. Det är dags att se efter min karriär på ett mer aktivt sätt än tidigare. Jag ska vara mer strategisk, vilket jag i och för sig var när jag sökte den här tjänsten.

Jag är i rätt organisation nu. Frågan är vart inom denna gigantiska organisation jag vill.

I övrigt då?

Ja jag är ganska trött. Skyndar mig som en vettvilling till och från dagis och jobb. Det känns som att ajg konstant har bråttom fram tills barnen har lagt sig. Då är det lugnt i ungefär två timmar. När klockan blir 22 börjar jag stressa upp mig över att jag måste se till att lägga mig i tid. Det slutar oftast med att klockan är kring midnatt innan jag släcker lampan. När sen klockan ringer vid halv sju så är jag trött igen.

And so on.

Jag antar att det är småbarnförälderns stora dilemma. Tidsbristen och tröttheten.

Det första dåliga

Idag upptäckte jag den första negativa saken med mitt nya jobb. Det gjorde mig rätt ledsen faktiskt.

Det är inte helt lätt att ha växt upp i ett stökigt område och sedan hela tiden stöta på gamla vänner i jobbet. Stöta på i bemärkelsen läsa om. Jag försöker undvika dem så gott det går men ibland måste jag kolla saker. Då kan man få veta saker som man faktiskt inte ville veta. Om personer som man hoppades hade det bättre än vad de tydligen har.

De här personerna är inte aktiva i mitt liv nu men när man minns hur man sprang på sommarängar tillsammans, eller satt barnvakt åt nån liten lintott som nu har det riktigt riktigt hårt så blir man ledsen.

Idag blev jag riktigt ledsen. Det var så mycket värre än jag anade.

Usch. Aldrig att jag kommer låta mina barn hamna i den där skiten. ALDRIG.