Maskrosbarn

Kom idag att tänka på begreppet ”maskrosbarn”. Det slog mig att trots att jag mycket väl känner till begreppet som sådant, och dess innebörd (barn som har det svårt hemma under uppväxten med allt från misshandel till alkoholism, psykiskt sjuka föräldrar eller annat jobbigt, men som klarar sig ändå), så har jag inte identifierat mig som ett sådant. Jag skulle inte på något sätt påstå att jag därmed döljer min bakgrund på något vis, det är något jag brukar nämna när det blir aktuellt, för mig känns det självklart, antingen när ämnet kommer upp för att någon pratar om något hemskt, för att i det sammanhanget kanske betona att det jag säger bär viss vikt då jag har personlig erfarenhet av det, eller som stöd när någon annan öppnar upp sig av vilken anledning det än må vara.

Och det ska absolut poängteras att jag inte gått igenom min uppväxt omärkt av detta på något sätt. Det har präglat (och gör fortfarande!) hela mitt liv på flera olika sätt, men det bestående är ändå att jag idag befinner mig på en på många sätt osannolik plats i livet med tanke på mina förutsättningar. Det är en väldigt speciell känsla att tänka på det, på flera sätt. Ibland skäms jag över att jag är nöjd med mig själv överhuvudtaget, kommer på mig själv med att undra varför just jag haft sån ”tur” och varför inte andra med samma uppväxt haft det. Ibland blir jag odrägligt dryg och självgod och tänker att jag är en särdeles fantastisk människa på många olika sätt som stått upp mot all skit jag fick ta som barn, och att jag minsann bevisat för alla de där jävlarna att hur mycket man än försöker trycka ner mig så kommer jag alltid resa mig, och jag kommer ta mig långt mycket högre upp än vad de själva någonsin skulle klara. Jag brukar fantisera om hur ett reportage i en söndagstidning eller ett sommarprat skulle vara, vad jag skulle säga och så vidare..

Det finns egentligen hur mycket som helst att ösa ur från en sån här bakgrund, jag skulle nog kunna skriva vidare i all evighet beroende på hur djupt in i detalj man vill gå kring specifika bitar, och kanske finns det anledning att återkomma till det framöver, det får väl tiden utvisa i sånt fall, men några saker jag lärt mig utav det här ska jag dela med mig av.

I min research (ja, jag gör research för ett egenförfattat blogginlägg…) kring konceptet maskrosbarn slås jag av att en viktig poäng verkar vara att det är en belastning för barn i eländiga miljöer att upprätthålla en fasad för omgivningen, man skyddar sina föräldrar på olika sätt och tar på sig skuld. Jag känner inte igen mig särskilt mycket i det. Visst, jag skröt inte som barn om att jag fick stryk av farsan, men när jag fått en smäll i ansiktet kvällen innan skolan, och pappas fingrar fortfarande syntes som ”avtryck” på kinden morgonen efter (och mamma försökte dölja det med puder, men lyckades bevisligen inte särskilt bra! Herregud, så ryggradslöst beteende…!) så tog min dåvarande lågstadiefröken in mig på sitt rum och frågade vad som hänt. Då berättade jag utan omsvep allting. Det fanns ingen ambition att försöka dölja det. Jag vet inte varför, men en central punkt var nog att jag faktiskt tyckte att han hade fel fortfarande. Jag ändrade mig liksom inte för att jag fått stryk, det var väl lite det som var grejen gissar jag…

Däremot fattade jag väldigt sent att det faktiskt var något ”fel” med min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Jag hörde mamma prata i telefon i sovrummet, gick dit och hör då henne säga till någon i telefon att hon ska ”meet her lawyer”. Efteråt frågar jag henne varför hon ska träffa en advokat, och hon väljer då att berätta hur det ligger till. Jag minns än att jag blev så väldigt besviken över att hamna i gruppen ”barn med skilda föräldrar” för fram till dess hade jag uppenbarligen varit nöjd med faktumet att mina föräldrar höll ihop. Förnekelse kanske ni skulle välja att kalla det, och ja, någon form av det var det alldeles säkert. Det blev helt enkelt en normalisering av skeva beteenden, vilket jag tror är både normalt och vanligt förekommande. Att jag hittade tomma vinflaskor bakom sängen när vi sovit över hos farmor och farfar på övervåningen var inget jag tänkte närmare på, jag gick bara ner till köket och lämnade de till farmor. Jag minns inte ens att hon reagerade på något särskilt sätt. (Det gjorde hon säkert, men hon dolde det väl..) När jag och brorsan var och åkte tåg med pappa, och han satte oss på en bänk på centralstationen i stora hallen i en halvtimme att vänta när han smet in på en pub för att dra i sig några starköl var inte heller något man reflekterade över där och då. Vi satt där och väntade bara. Folk runtomkring fattade säkert, men ingen sa nåt, och som sagt, för mig var det inget konstigt…(Brorsan minns det inte, han var antagligen för liten, tur för honom.) Att pappa drack folköl och käkade hårdmacka med kaviar på till frukost när han bodde själv är ett av de sista ”konstiga” minnena jag har innan lampan tändes fullt ut för mig. Jag var nämligen den som, tretton år gammal, gick ner till kvartersbutiken och köpte sexpacket.. (Man kan väl konstatera att det inte var så noga med artonårsgränser för köp av folkisar på 90-talet i Gävle helt enkelt..) Jag tyckte nog just det var lite.. märkligt, men inte tillräckligt för att fullt ut fundera närmare på varför. Fortfarande normaliserande den här typen av händelser så att de inte innebar något uppseendeväckande. Ju mer jag tänker tillbaka desto mer händelser av den här typen kommer jag på. Och samma sak var det egentligen med att få stryk. Det var en slags naturlig konsekvens av att det inte räckte att skälla ut mig. Tyckte jag att något var fel, eller att jag fick skit för något som inte var mitt fel, då vägrade jag ge mig. Precis som mina barn nuförtiden är helt jävla omöjliga att resonera med ibland så har de naturligtvis fått det någonstans ifrån (och ja, min fru är precis lika hopplös och omöjlig hon också ;), om det gått någon förbi..), så var även jag en i många avseenden mycket frustrerande unge som tjafsade, protesterade, tjatade och ifrågasatte ALLT hela tiden. Tro fan att jag gick föräldrarna på nerverna… Så med tiden så lärde man sig att förutse ganska tidigt att ”det här kommer nog att sluta med att det smäller…” Det var väl någon slags försvarsmekanism helt enkelt. Får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag växte snabbt och blev lång, redan i mellanstadiet har jag minnen av att jag började slå tillbaka när jag blev förbannad. Om det var det, eller skilsmässan som kom i samma veva, eller både och, som gjorde att den fysiska misshandeln slutade har jag ingen aning om. Men hey, det finns ju alltid psykisk misshandel att ta till när nävarna tryter, inte sant?

Så när väl ljuset började gå upp för mig i tonåren, så var det följdaktligen ingen gradvis upplevelse, det kom som en fet jävla käftsmäll. Tack vare att Sverige arrangerade hockey-VM på hemmaplan 1995 och förlade en del gruppspel till Gävle, så vet jag att det var den våren som vändningen kom. Jag var uppe hos pappa och hälsade på, troligtvis var det under påsklovet från skolan med tanke på tidpunkten, och han bodde då ihop med en kvinna som fick stor betydelse för mig. (Han hittade nämligen oftast mer eller mindre trasiga medelålders kvinnor av olika slag som inte fattade, inte brydde sig eller delade hans alkoholmissbruk.) Den här kvinnan var annorlunda. Hon var egenföretagare, framgångsrik, självgående, hade integritet och självkänsla, och hade fallit för pappas charm. Men hon hade också ganska snabbt insett att han hade problem. Så hon tog upp det med hans mamma och syster som båda bor i Gävle och det anordnades en klassisk intervention när jag var där. Om det var för min skull, eller för att tanken var att det skulle få bättre effekt på pappa har jag ingen aning om. Jag minns inte mycket alls av det hela faktiskt, mer än att han inte tog det så bra som han borde. Han insisterade fortfarande på att han skulle ta tag i sina problem och lösa dem själv. Samma problem som hade raserat hans äktenskap och förhållande till sina barn, för att han prioriterat det först. Det skulle han ”fixa själv”. Men den påstått starka uppslutningen av bekymrade anhöriga i hans närhet brydde sig alltså så mycket om honom att de gick med på det. Så mycket för att ställa krav alltså. Så gick det ju såklart som det gjorde också. Men det som fick mest betydelse för mig var kvällen efter. Vi åt middag och efteråt satt pappa mittemot mig vid köksbordet, gråtandes och lovade att eftersom han älskade mig så skulle han sluta med det här, bli bra, vi skulle skaffa en segelbåt tillsammans och vara ute på sjön hela somrarna (precis som vi var när jag var liten), och han satt där, rödgråten och LOVADE med stora bokstäver att han skulle fixa det här. För MIN skull. Där satt jag och sög åt mig. Luftslottet av förväntningar jag byggde upp efter den stunden var av helt enastående proportioner, bortom alla begrepp helt enkelt. Jag tror jag åkte hem till Stockholm och mamma efter det som en hjärntvättad unge som varit på sommarläge med Jehovas och blivit frälst. Väl hemma så pratades vi vid på telefon, pappa och jag ett antal gånger, han berättade om sina AA-möten och hur skönt det var för honom att låta bli att dricka, hur ”lätt” han tyckte det var att säga nej. Han åkte på någon jobbresa med kollegor till Bulgarien och rapporterade glatt om hur mycket bättre upplevelsen hade varit när han inte druckit något, hur han hade ”sett ner” på sina fulla odrägliga kollegor… En kväll, precis efter att jag avslutat ett telefonsamtal med honom, ringde det igen. Det var hans numer före detta sambo. Hon hade dragit ut på det samtalet i det längsta, men tillslut var hon tvungen att göra det. Trots att hon mycket väl förstod konsekvenserna av det. Hon hade lämnat pappa efter att ha hämtat upp honom aspackad på flygplatsen hemkommen från Bulgarien. Hon hade sen varit förbi honom på förmiddagarna några gånger när han varit ”sjukskriven” från jobbet och det hade varit samma visa varje gång. Hon tyckte att det var bättre att jag fick veta än att jag levde vidare i någon slags fluffig illusion.

Och det var käftsmällen. I samma veva som jag la på luren så var det som allt blev totalt svart runtomkring mig. Alla år av svek, lögner och allt möjligt jävla skit vart som i ett handslag fullständigt uppenbart, allt på en gång. Minnen som var djupt förträngda slog emot mig ett efter ett och fick en helt ny innebörd. Helt plötsligt förstod jag precis vad de där tomma vinflaskorna berodde på. Den där timmen på en hård bänk på centralstationen med förbipasserandes blickar och tusen andra små och stora situationer och minnen fick sin omedelbara förklaring. Och hatet jag kände. Där hade den jäveln tittat mig rakt in i ögonen, gråtit och lovat. LOVAT! Sen var det inte värt ett jävla skit. Jag kastade mig på telefonen, lät han knappt svara innan jag öste ur mig allt hat, all ilska, alla frågor. Men framförallt ville jag ha en förklaring och ett förlåt. Hur kunde han? Vad jag möttes av? Förnekelse, och ett aggressivt motsvar om att jag borde vara mer förstående, för det var faktiskt inte så jävla lätt. Om jag tog det bra? Njae va, inte så värst. Så där och då kan man nog säga att min pappa dog för mig. Sen såg han visserligen till att på alla möjliga sätt verkligen bekräfta att det var totalt kört några år efter det med diverse idiotiska upptåg. Som att hota mamma om hon inte drog tillbaka ansökan om ensam vårdnad, (det gjorde hon inte), som att hota mig med att jag skulle sluta som en loser när jag började svara åt mamma hemma hos henne när han ringde dit, full som ett as och ville ”prata minnen”. Han uppskattade inte att jag bad honom att dra åt helvete. När han ringde inför jul och jag frågade varför han inte hört av sig på min födelsedag (men brorsans, som är 6 dagar tidigare) så var hans svar ”för att jag inte skickade något på fars dag”). Det slutade med att jag förklarade att jag inte hade någon att gratulera på fars dag… Hans sista försök var att förklara att han alltid misstänkt att jag inte var hans barn, att mamma hade varit otrogen, för de hade försökt så länge och plötsligt gick det hur lätt som helst. Det skulle även förklara varför jag var som jag var, inte lik honom alls, inte kunde uppföra mig, och att det var därför han aldrig älskat mig.. I samband med det så svarade jag att han aldrig mer skulle höra av sig för det fanns ingen kvar som brydde sig om honom, han var död för oss sen länge, och ingen saknar kärlek från någon som inte finns.

Och ja, det var förstås inte sista ordet som var sagt där, men det räcker nog som bakgrund för att förklara att det här såklart är upplevelser som formar och påverkar en människa. För egen del har det påverkat mitt behov av närhet. Jag blir fortfarande livrädd om jag inte får fysisk närhet från de som betyder något för mig, det blir som ett instinktivt tecken på att något är fel. Jag har ett helt uppfuckat hangup på att få höra att jag alltid eller aldrig gör nåt, för det var så det brukade börja när jag hade eller inte hade gjort något som barn, som ledde till att jag fick stryk. Jag har en extrem förmåga att hänga upp mig på detaljer, att vara extremnoga med saker och ting som gör att det tar sån tid att jag aldrig blir färdig. Det får inte vara halvdant. Då väntar jag hellre. Jag vill bestämma saker i förväg och får små eller stora frispel när det ändras utan förvarning. Om man säger något i förbifarten så förvandlas det mer än gärna till ett löfte i mina öron och såna bryter man inte, hur små de än må vara. Man håller vad man sagt, kosta vad det kosta vill. (Vilken amatörpsykolog som helst kan väl räkna ut var just den störningen kommer ifrån 😉 ) Jag jobbar dagligen med min ilska, jag har den nära tillhands hela tiden, och kanske är det därför fotbollen tilltalar mig så mycket (det är okej att vara väldigt arg där när det går dåligt…), jag är helt övertygad om att mitt behov av att vara perfekt, att göra allt perfekt, kommer ifrån känslan av att om jag ÄR perfekt, om jag GÖR saker perfekt, då finns det liksom inget att klanka ner på. Dessutom vill jag vara bäst. Jag vill lyckas. Jag vill bli uppskattad. Jag vill få höra hur duktig jag är. Det är REVANSCH för mig. Det är beviset att den där jävla idioten till farsa jag hade som sa att jag inte ska tro ”att jag är nånting” att jag ska ”sluta vara så jävla kaxig” och att jag kommer ”bli nertagen på jorden”. Han kan ta sig nånstans, för jag bevisar varje jävla dag hur fel han hade.

Och trots att han är död så fortsätter jag bevisa det, hela jävla tiden.  Jag kan inte sluta. Jag vill nog inte sluta heller. Men jag förstår numera varför. Och jag tänker att det gör mig till en ännu bättre människa. Och det kan ju aldrig vara fel för någon som hopplöst fortsätter sträva efter att vara perfekt, hur hopplöst det än må vara. (Det som inte är perfekt är bara bitar jag inte tagit tag i än serru).

Ja, jisses. Det blev långt. Men nu har jag skrivit nåt igen. Ska försöka hålla mig lite kortare framöver…