Maskrosbarn

Kom idag att tänka på begreppet ”maskrosbarn”. Det slog mig att trots att jag mycket väl känner till begreppet som sådant, och dess innebörd (barn som har det svårt hemma under uppväxten med allt från misshandel till alkoholism, psykiskt sjuka föräldrar eller annat jobbigt, men som klarar sig ändå), så har jag inte identifierat mig som ett sådant. Jag skulle inte på något sätt påstå att jag därmed döljer min bakgrund på något vis, det är något jag brukar nämna när det blir aktuellt, för mig känns det självklart, antingen när ämnet kommer upp för att någon pratar om något hemskt, för att i det sammanhanget kanske betona att det jag säger bär viss vikt då jag har personlig erfarenhet av det, eller som stöd när någon annan öppnar upp sig av vilken anledning det än må vara.

Och det ska absolut poängteras att jag inte gått igenom min uppväxt omärkt av detta på något sätt. Det har präglat (och gör fortfarande!) hela mitt liv på flera olika sätt, men det bestående är ändå att jag idag befinner mig på en på många sätt osannolik plats i livet med tanke på mina förutsättningar. Det är en väldigt speciell känsla att tänka på det, på flera sätt. Ibland skäms jag över att jag är nöjd med mig själv överhuvudtaget, kommer på mig själv med att undra varför just jag haft sån ”tur” och varför inte andra med samma uppväxt haft det. Ibland blir jag odrägligt dryg och självgod och tänker att jag är en särdeles fantastisk människa på många olika sätt som stått upp mot all skit jag fick ta som barn, och att jag minsann bevisat för alla de där jävlarna att hur mycket man än försöker trycka ner mig så kommer jag alltid resa mig, och jag kommer ta mig långt mycket högre upp än vad de själva någonsin skulle klara. Jag brukar fantisera om hur ett reportage i en söndagstidning eller ett sommarprat skulle vara, vad jag skulle säga och så vidare..

Det finns egentligen hur mycket som helst att ösa ur från en sån här bakgrund, jag skulle nog kunna skriva vidare i all evighet beroende på hur djupt in i detalj man vill gå kring specifika bitar, och kanske finns det anledning att återkomma till det framöver, det får väl tiden utvisa i sånt fall, men några saker jag lärt mig utav det här ska jag dela med mig av.

I min research (ja, jag gör research för ett egenförfattat blogginlägg…) kring konceptet maskrosbarn slås jag av att en viktig poäng verkar vara att det är en belastning för barn i eländiga miljöer att upprätthålla en fasad för omgivningen, man skyddar sina föräldrar på olika sätt och tar på sig skuld. Jag känner inte igen mig särskilt mycket i det. Visst, jag skröt inte som barn om att jag fick stryk av farsan, men när jag fått en smäll i ansiktet kvällen innan skolan, och pappas fingrar fortfarande syntes som ”avtryck” på kinden morgonen efter (och mamma försökte dölja det med puder, men lyckades bevisligen inte särskilt bra! Herregud, så ryggradslöst beteende…!) så tog min dåvarande lågstadiefröken in mig på sitt rum och frågade vad som hänt. Då berättade jag utan omsvep allting. Det fanns ingen ambition att försöka dölja det. Jag vet inte varför, men en central punkt var nog att jag faktiskt tyckte att han hade fel fortfarande. Jag ändrade mig liksom inte för att jag fått stryk, det var väl lite det som var grejen gissar jag…

Däremot fattade jag väldigt sent att det faktiskt var något ”fel” med min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Jag hörde mamma prata i telefon i sovrummet, gick dit och hör då henne säga till någon i telefon att hon ska ”meet her lawyer”. Efteråt frågar jag henne varför hon ska träffa en advokat, och hon väljer då att berätta hur det ligger till. Jag minns än att jag blev så väldigt besviken över att hamna i gruppen ”barn med skilda föräldrar” för fram till dess hade jag uppenbarligen varit nöjd med faktumet att mina föräldrar höll ihop. Förnekelse kanske ni skulle välja att kalla det, och ja, någon form av det var det alldeles säkert. Det blev helt enkelt en normalisering av skeva beteenden, vilket jag tror är både normalt och vanligt förekommande. Att jag hittade tomma vinflaskor bakom sängen när vi sovit över hos farmor och farfar på övervåningen var inget jag tänkte närmare på, jag gick bara ner till köket och lämnade de till farmor. Jag minns inte ens att hon reagerade på något särskilt sätt. (Det gjorde hon säkert, men hon dolde det väl..) När jag och brorsan var och åkte tåg med pappa, och han satte oss på en bänk på centralstationen i stora hallen i en halvtimme att vänta när han smet in på en pub för att dra i sig några starköl var inte heller något man reflekterade över där och då. Vi satt där och väntade bara. Folk runtomkring fattade säkert, men ingen sa nåt, och som sagt, för mig var det inget konstigt…(Brorsan minns det inte, han var antagligen för liten, tur för honom.) Att pappa drack folköl och käkade hårdmacka med kaviar på till frukost när han bodde själv är ett av de sista ”konstiga” minnena jag har innan lampan tändes fullt ut för mig. Jag var nämligen den som, tretton år gammal, gick ner till kvartersbutiken och köpte sexpacket.. (Man kan väl konstatera att det inte var så noga med artonårsgränser för köp av folkisar på 90-talet i Gävle helt enkelt..) Jag tyckte nog just det var lite.. märkligt, men inte tillräckligt för att fullt ut fundera närmare på varför. Fortfarande normaliserande den här typen av händelser så att de inte innebar något uppseendeväckande. Ju mer jag tänker tillbaka desto mer händelser av den här typen kommer jag på. Och samma sak var det egentligen med att få stryk. Det var en slags naturlig konsekvens av att det inte räckte att skälla ut mig. Tyckte jag att något var fel, eller att jag fick skit för något som inte var mitt fel, då vägrade jag ge mig. Precis som mina barn nuförtiden är helt jävla omöjliga att resonera med ibland så har de naturligtvis fått det någonstans ifrån (och ja, min fru är precis lika hopplös och omöjlig hon också ;), om det gått någon förbi..), så var även jag en i många avseenden mycket frustrerande unge som tjafsade, protesterade, tjatade och ifrågasatte ALLT hela tiden. Tro fan att jag gick föräldrarna på nerverna… Så med tiden så lärde man sig att förutse ganska tidigt att ”det här kommer nog att sluta med att det smäller…” Det var väl någon slags försvarsmekanism helt enkelt. Får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag växte snabbt och blev lång, redan i mellanstadiet har jag minnen av att jag började slå tillbaka när jag blev förbannad. Om det var det, eller skilsmässan som kom i samma veva, eller både och, som gjorde att den fysiska misshandeln slutade har jag ingen aning om. Men hey, det finns ju alltid psykisk misshandel att ta till när nävarna tryter, inte sant?

Så när väl ljuset började gå upp för mig i tonåren, så var det följdaktligen ingen gradvis upplevelse, det kom som en fet jävla käftsmäll. Tack vare att Sverige arrangerade hockey-VM på hemmaplan 1995 och förlade en del gruppspel till Gävle, så vet jag att det var den våren som vändningen kom. Jag var uppe hos pappa och hälsade på, troligtvis var det under påsklovet från skolan med tanke på tidpunkten, och han bodde då ihop med en kvinna som fick stor betydelse för mig. (Han hittade nämligen oftast mer eller mindre trasiga medelålders kvinnor av olika slag som inte fattade, inte brydde sig eller delade hans alkoholmissbruk.) Den här kvinnan var annorlunda. Hon var egenföretagare, framgångsrik, självgående, hade integritet och självkänsla, och hade fallit för pappas charm. Men hon hade också ganska snabbt insett att han hade problem. Så hon tog upp det med hans mamma och syster som båda bor i Gävle och det anordnades en klassisk intervention när jag var där. Om det var för min skull, eller för att tanken var att det skulle få bättre effekt på pappa har jag ingen aning om. Jag minns inte mycket alls av det hela faktiskt, mer än att han inte tog det så bra som han borde. Han insisterade fortfarande på att han skulle ta tag i sina problem och lösa dem själv. Samma problem som hade raserat hans äktenskap och förhållande till sina barn, för att han prioriterat det först. Det skulle han ”fixa själv”. Men den påstått starka uppslutningen av bekymrade anhöriga i hans närhet brydde sig alltså så mycket om honom att de gick med på det. Så mycket för att ställa krav alltså. Så gick det ju såklart som det gjorde också. Men det som fick mest betydelse för mig var kvällen efter. Vi åt middag och efteråt satt pappa mittemot mig vid köksbordet, gråtandes och lovade att eftersom han älskade mig så skulle han sluta med det här, bli bra, vi skulle skaffa en segelbåt tillsammans och vara ute på sjön hela somrarna (precis som vi var när jag var liten), och han satt där, rödgråten och LOVADE med stora bokstäver att han skulle fixa det här. För MIN skull. Där satt jag och sög åt mig. Luftslottet av förväntningar jag byggde upp efter den stunden var av helt enastående proportioner, bortom alla begrepp helt enkelt. Jag tror jag åkte hem till Stockholm och mamma efter det som en hjärntvättad unge som varit på sommarläge med Jehovas och blivit frälst. Väl hemma så pratades vi vid på telefon, pappa och jag ett antal gånger, han berättade om sina AA-möten och hur skönt det var för honom att låta bli att dricka, hur ”lätt” han tyckte det var att säga nej. Han åkte på någon jobbresa med kollegor till Bulgarien och rapporterade glatt om hur mycket bättre upplevelsen hade varit när han inte druckit något, hur han hade ”sett ner” på sina fulla odrägliga kollegor… En kväll, precis efter att jag avslutat ett telefonsamtal med honom, ringde det igen. Det var hans numer före detta sambo. Hon hade dragit ut på det samtalet i det längsta, men tillslut var hon tvungen att göra det. Trots att hon mycket väl förstod konsekvenserna av det. Hon hade lämnat pappa efter att ha hämtat upp honom aspackad på flygplatsen hemkommen från Bulgarien. Hon hade sen varit förbi honom på förmiddagarna några gånger när han varit ”sjukskriven” från jobbet och det hade varit samma visa varje gång. Hon tyckte att det var bättre att jag fick veta än att jag levde vidare i någon slags fluffig illusion.

Och det var käftsmällen. I samma veva som jag la på luren så var det som allt blev totalt svart runtomkring mig. Alla år av svek, lögner och allt möjligt jävla skit vart som i ett handslag fullständigt uppenbart, allt på en gång. Minnen som var djupt förträngda slog emot mig ett efter ett och fick en helt ny innebörd. Helt plötsligt förstod jag precis vad de där tomma vinflaskorna berodde på. Den där timmen på en hård bänk på centralstationen med förbipasserandes blickar och tusen andra små och stora situationer och minnen fick sin omedelbara förklaring. Och hatet jag kände. Där hade den jäveln tittat mig rakt in i ögonen, gråtit och lovat. LOVAT! Sen var det inte värt ett jävla skit. Jag kastade mig på telefonen, lät han knappt svara innan jag öste ur mig allt hat, all ilska, alla frågor. Men framförallt ville jag ha en förklaring och ett förlåt. Hur kunde han? Vad jag möttes av? Förnekelse, och ett aggressivt motsvar om att jag borde vara mer förstående, för det var faktiskt inte så jävla lätt. Om jag tog det bra? Njae va, inte så värst. Så där och då kan man nog säga att min pappa dog för mig. Sen såg han visserligen till att på alla möjliga sätt verkligen bekräfta att det var totalt kört några år efter det med diverse idiotiska upptåg. Som att hota mamma om hon inte drog tillbaka ansökan om ensam vårdnad, (det gjorde hon inte), som att hota mig med att jag skulle sluta som en loser när jag började svara åt mamma hemma hos henne när han ringde dit, full som ett as och ville ”prata minnen”. Han uppskattade inte att jag bad honom att dra åt helvete. När han ringde inför jul och jag frågade varför han inte hört av sig på min födelsedag (men brorsans, som är 6 dagar tidigare) så var hans svar ”för att jag inte skickade något på fars dag”). Det slutade med att jag förklarade att jag inte hade någon att gratulera på fars dag… Hans sista försök var att förklara att han alltid misstänkt att jag inte var hans barn, att mamma hade varit otrogen, för de hade försökt så länge och plötsligt gick det hur lätt som helst. Det skulle även förklara varför jag var som jag var, inte lik honom alls, inte kunde uppföra mig, och att det var därför han aldrig älskat mig.. I samband med det så svarade jag att han aldrig mer skulle höra av sig för det fanns ingen kvar som brydde sig om honom, han var död för oss sen länge, och ingen saknar kärlek från någon som inte finns.

Och ja, det var förstås inte sista ordet som var sagt där, men det räcker nog som bakgrund för att förklara att det här såklart är upplevelser som formar och påverkar en människa. För egen del har det påverkat mitt behov av närhet. Jag blir fortfarande livrädd om jag inte får fysisk närhet från de som betyder något för mig, det blir som ett instinktivt tecken på att något är fel. Jag har ett helt uppfuckat hangup på att få höra att jag alltid eller aldrig gör nåt, för det var så det brukade börja när jag hade eller inte hade gjort något som barn, som ledde till att jag fick stryk. Jag har en extrem förmåga att hänga upp mig på detaljer, att vara extremnoga med saker och ting som gör att det tar sån tid att jag aldrig blir färdig. Det får inte vara halvdant. Då väntar jag hellre. Jag vill bestämma saker i förväg och får små eller stora frispel när det ändras utan förvarning. Om man säger något i förbifarten så förvandlas det mer än gärna till ett löfte i mina öron och såna bryter man inte, hur små de än må vara. Man håller vad man sagt, kosta vad det kosta vill. (Vilken amatörpsykolog som helst kan väl räkna ut var just den störningen kommer ifrån 😉 ) Jag jobbar dagligen med min ilska, jag har den nära tillhands hela tiden, och kanske är det därför fotbollen tilltalar mig så mycket (det är okej att vara väldigt arg där när det går dåligt…), jag är helt övertygad om att mitt behov av att vara perfekt, att göra allt perfekt, kommer ifrån känslan av att om jag ÄR perfekt, om jag GÖR saker perfekt, då finns det liksom inget att klanka ner på. Dessutom vill jag vara bäst. Jag vill lyckas. Jag vill bli uppskattad. Jag vill få höra hur duktig jag är. Det är REVANSCH för mig. Det är beviset att den där jävla idioten till farsa jag hade som sa att jag inte ska tro ”att jag är nånting” att jag ska ”sluta vara så jävla kaxig” och att jag kommer ”bli nertagen på jorden”. Han kan ta sig nånstans, för jag bevisar varje jävla dag hur fel han hade.

Och trots att han är död så fortsätter jag bevisa det, hela jävla tiden.  Jag kan inte sluta. Jag vill nog inte sluta heller. Men jag förstår numera varför. Och jag tänker att det gör mig till en ännu bättre människa. Och det kan ju aldrig vara fel för någon som hopplöst fortsätter sträva efter att vara perfekt, hur hopplöst det än må vara. (Det som inte är perfekt är bara bitar jag inte tagit tag i än serru).

Ja, jisses. Det blev långt. Men nu har jag skrivit nåt igen. Ska försöka hålla mig lite kortare framöver…

Annonser

Vad fan ska man säga?

Igår gömde jag mig för att slippa träffa en person. Det var rätt länge sedan som jag kände att jag måste gömma mig. Faktiskt inträffade det nog mest strax innan jag träffade maken och dejtade väldigt friskt. Då var det många personer man inte hade lust att träffa dagtid 😉

Mannen jag duckade igår tillhör delvis den kategorin, men ändå inte. Han är polis och vi jobbade på samma ställe för ungefär 10 år sedan. På en myndighet inom rättsväsendet. Jag var 25 och han var nog närmare 45. Han var kompis till en annan kollega och vi gick alla ut och tog en öl rätt ofta. Jag såg honom som en farbror.

Plötsligt en kväll frågande han helt frankt om vi inte skulle gå hem tillsammans. Det var efter en ganska lång konversation om livet. Jag blev så ställd så att jag inte fick fram ett ord. Han var ju så GAMMAL. Jag hade inte insett att jag själv var vuxen tror jag.

Det slutade med att jag svarade tack men nej tack och sen sprang jag därifrån. Vid ett senare tillfälle var det hela så spännande så att det resulterade i en puss och en lite för lång kram. That’s it. Men i flera år därefter hade vi ett gott öga till varandra.

Ett antal år senare får jag veta att han är anklagad för våldtäkt. Han ska ha våldtagit en kollega som följt med honom hem efter exakt en sån invit som jag fick. Kvinnan han misstänktes för våldtäkt på var en vän till en vän till mig. En kompis kompis alltså. Hon ringde upp mig efter att min kompis berättat om den oväntade inviten jag fick som 25 åring. Hon ville veta om jag blivit utsatt för samma sak. Det hade jag ju inte.

Jag tror inte att han blev dömd för han är fortfarnade polis, men jag vet att han blev förflyttad.

Igår möttes vi nästan på väg in på jobbet (samma jättestora arbetsplats) och jag tokduckade. Han vet att jag vet och jag vet att han vet. Vad i helvete ska jag säga!? ”Hej, jag hörde att du kanske är en våldtäktsman! Annars då?”

Nä. Duckning it is.

Det här med att skriva en blogg utan att ha tid

Det är jag tydligen inte så bra på.

Jag är oerhört bra på att fokusera på det som är roligt och som fångar mitt intresse för stunden. Det är väldigt många saker som är roliga och som fångar mitt intresse just nu. Bloggen är inte en av de sakerna. Jag tänker på den ofta och på vad jag skulle skriva i den, sen konstaterar jag att det jag har tänkt skriva är att ajg inte hinner skriva. Och det har jag gjort så många gånger förut.

Alltså gör jag det igen.

Idag var jag och åt lunch med en gammal kollega. En väldigt gammal kollega. Inte så mycket åldersmässigt som i tid sedan vi jobbade tillsammans. Han jobbade på min förra arbetsplats när jag började där som 25-åring. Han var/är jurist och kom närmast från justitiedepartementet. Vi åkte polisbil tillsammans i flera veckor nere i skåne och levde så där som man bara gör innan man har familj och barn. Bodde på hotell tre veckor på raken och jobbade alla möjliga tider på dygnet. Det var en väldigt rolig tid och jag är fortfarande nära vän med flera som var med då. Han var ungefär 15 år äldre än mig och hade fortfarande inte skaffat barn men hade en ganska mycket yngre sambo. Jag tänkte att han var lite av en karriärist som inte haft tid med barn, men att det nog skulle komma snart. Han var en person som tydligt strävade uppåt i arbetslivet. En överklasskille från Danderyd som var strategisk med vilka han var vän med. Kontaktnät var hans starka sida. Han var alltid kostymklädd och uppträdde enligt den äldre skolan. Tränade tre gånger i veckan och ködre givetvis en Lexus. Han såg ganska bra ut för sin ålder (tyckte jag när jag var 25 ;-))

Tre år senare slutade han och flyttade över till den organisation jag nu jobbar i.

Så här 10 år senare jobbar vi plötsligt inom samma organisation (men inom helt olika områden), han har inte kvar sin sambo och det där med barn blev det ingenting av med. Hans karriär verkar vara rejält stagnerad då han inte klättrat sedan han började, och inte heller letat sig vidare (vad jag vet om).

Plötsligt kom jag på mig själv med att tycka ganska synd om honom. Han börjar se rätt gammal ut. När jag tänker på det så är han ju kring 50 år nu. Han kom klädd i kostym idag, men jag undrar om det var för att vi skulle äta lunch för jag har sett honom flera gånger tidigare i huset i väldigt mycket mer avslappnad klädsel. Han hade inte längre koll på vad som skedde med och omkring alla de där personerna som han så gärna ville vara vän med för 10 år sedan, och det uppdrag han höll på med var nån egeninitierad version av ett regeringsuppdrag som jag, men inte han, kände till.

Han kändes lite ensam. Som att han missat tåget och stod kvar på perrongen.

Jag tycker fortfarande om honom, men aldrig att jag sitter kvar i samma position om tio år. Aldrig!

Avsaknaden av förebilder

Idag är det internationella kvinnodagen. Och jag är feminist.

Jag har läst en massa bloggar och texter om män och kvinnor som beskriver mödrar, mormödrar etc. som de beundrar så oerhört. Jag önskar så innerligt att jag hade något liknande att skriva om en kvinna i min närhet.

Jag har inga förebilder i min familj. Faktiskt så har varken min mamma, mormor eller farmor varit några supermorsor. Inte karriärister heller för den delen. För att göra det rättvist så har männen inte varit jättetoppen som pappor eller karriärister heller.

Jag kan inte komma med några katastrofberättelser heller. Inte något direkt missbruk, ingen misär, inga droger. Bara lite känslomässigt störda personer som nog har velat ganska väl, men inte nått hela vägen fram.

Jag har aldrig haft en vuxen som jag gärna har velat anförtro mig åt, eller som jag har sett upp till. Ganska sorgligt faktiskt.

Jag hoppas att mina barn kommer att sitta och skriva en blogg (eller något annat) om 30 år och känna att deras mamma var och är en jäkligt bra typ. Jag hoppas att de kan skriva att jag var varm och kärleksfull, att jag tog mig tid, att jag och deras pappa älskade varandra och att det syntes samt att jag jobbade med jättespännande saker som jag var en jävel på.

Dessutom hoppas jag att de kan känna att jag uppfostrade dem till att älska sig själva och att känna att de är fantastiska som människor.

Sen får de givetvis tycka att jag var en skithög som inte tyckte att det var jätteroligt att lägga pussel i fem timmar, eller läsa om Lilla Anna 37 gånger på raken. De får säga att vi åt köttbullar och pasta lite för ofta och att jag var klen på att säga nej till godis.

Det är okej. Jag aspirerar inte på att vara perfekt.

A blast from the past

Och plötsligt ringde exet och ville prata om livet i allmänhet. Exet som jag var ihop med i 14 år.

Lite paff blev jag, men han gör så typ en gång per år eller så. Det var lite skumt då jag drömde inatt om att jag och maken såg honom på tv. Jag tyckte det var så pinsamt för han hade skaffat en grön  tuppkam. Och jag tänkte (i drömmen) att det var sjukt opassande på någon som är 40+

Nu tror jag verklgien inte att han har en grön tuppkam på riktigt, han lät som vanligt och verkade jobba med sina restauranger lika mycket som vanligt.

Allt som vanligt alltså. Fast som vanligt som det var förut. Gud vad skönt att jag har gått vidare och har det som vanligt med någon annan 😉

Le intervju´

Det var faktiskt en väldigt avslappnad och trevlig intervju. Det är inte ofta som det visar sig att man känner en av de som ska intervjua en och inleder det hela med en jättekram. Tydligen har min gamla arbetskompis blivit vikarierande chef där. Det kan vara en förklaring till varför jag så himla snabbt hamnade som toppkandidat.

Sen är det väldigt trevligt när det känns som att de som håller i intervjun faktiskt försöker sälja in jobbet till dig. Det kändes så. Som att de ville övertyga mig om att det var ett superspännande jobb, där alla stannar kvar och där de flesta är småbarnsföräldrar ”så det finns hur mycket som helst förståelse för småbarnsliv”. Notera att det inte var jag som tog upp att det är råddigt med småbarn.

Jag skulle bli ganska ordentligt förvånad om jag inte går vidare i processen. Det brukar dock vara en himla massa intervjuer inom den här organisationen innan de fattar beslut. Dessutom har den ganska hög säkerhetsklass så först ska såna körningar genomföras. Inte för att jag oroar mig, men det känns alltid lika märkligt att uppge uppgifter om inkomst, fömögenhet, barn etc. för både mig och maken.

Lunchen spenderade jag med en long lost friend. Hon har fått barn sedan vi sågs senast och det var en sån där jättehärlig lunch, där man inser att man ju har otroligt roligt tillsammans.

Bra fredag 🙂

Vuxenkompisar

En sak som jäg älskar med att bli äldre är att det känns som att jag fått smartare och mer intressanta kompisar med åren.

När man (jag) var tonåring hade jag mängder av kompisar som jag kanske egentligen inte fick ut så mycket av. Man var kompisar av andra anledningar. För att man var ungefär lika coola, för att man hade något gemensamt intresse, för att man gick i samma klass, eller någon annan anledning som inte gav så väldigt mycket i slutändan. Flera av dessa kompisar hängde kvar upp i 20-årsåldern innan jag började ledsna på att sitta och ha hjärndöda samtal med människor som såg på världen på sätt som jag inte kunde förlika mig med.

Så jag gjorde slut med kompisar.

Jag slutade att ringa de som jag kände att jag inte fick ut något av. det märktes ganska snart att de faktiskt inte ringde mig heller, så kanske kände de samma sak. Jag kanske var en otroligt trist samtalspartner i deras värld (även om jag finner det högst otroligt ;-))

Efter det började jag att samla på vänner som jag verkligen tyckte om att umgås med i alla lägen. Och nu när jag är 35 år så har jag faktiskt en skara personer runt mig som jag både beundrar och trivs väldigt bra med.

De som säger att det bara finns nackdelar med att bli äldre ljuger. Jag ser mest hur jävla skönt det är att inte vara så osäker på hela världen.