Hur väljer man?

Min man är ju som sagt väldigt klar med barn. Han är så färdig med dem så att han nu tänker sterilisera sig.

Jag har full förståelse för det. Jag förstår att han är trött på att aldrig få lugn och ro. Att alltid vara tillhands för någon annan. Det är jag också.

Men ändå…

När min lilla femmånaders bebis kramar tag runt min hals med sina små tjocka armar och gnuggar sitt ansikte mot mitt så undrar jag hur jag kan vara trött på det.

När jag fått gå upp sjuttielva gånger på en natt för att något barn är snorigt så undrar jag inte det minsta.

När jag ser filmen från förlossningen och det där lilla röda knytet så vill jag göra det igen.

När jag tittar på min mage post graviditet så är saknaden efter en till inte alls stor.

När jag busar och gosar med båda barnen i soffan och de kiknar av skratt så känner jag att vi måste ha en till härlig unge.

När vi släpar ungar i och ur bilbarnstolar och bär kassar och prylar och ungar och skötväskor och… Ja då vill jag sterilisera mig själv mede en slö kniv.

Jag tror inte att jag vill ha fler barn men ändå vill jag det. När nu maken tänker sterilisera sig så blir allt så definitivt. Då måste jag ju känna mig jättesäker. Visst, vi är två om saken och han vill verkligen inte. Samtidigt så är vi just två om saken, och vill jag ha ett barn till så måste jag komma fram till det pronto för att föra mitt case vidare till diskussionsnivå.

Hur bestämmer man sig för att det inte blir fler barn? Jag känner som sagt både att jag absolut inte vill ha fler och samtidigt att det skulle vara jättehärligt. Så vansinnigt ambivalent. Så vansinnigt svårt. Det här är nog första gången som jag och min make inte är rörande överrens om hur vi vill ha det framöver.

Det blir nog inga fler barn men något inom mig sörjer det.

Saker jag funderar på

Nu ska ni få höra om något som jag faktiskt funderar på. Flera gånger om dagen till och med.

Jag funderar på vilken tutte Lillasyster J sist käkade från. Det är inte alltid helt enkelt att veta.

Vet ni hur jag brukar minnas det?

Jag sitter framför tv:n och ammar och när hon käkar från höger sida så når jag inte fjärrkontrollen om jag inte lägger den på amningskudden. Hon brukar lyckas sparka ner fjärrkontrollerna från amningskudden 8 gånger av 10. alltså får jag jämt kolla på något skitprogram med för låg volym de gånger hon käkar från höger sida.

Sånt minns jag. Sånt tänker jag på om dagarna.

Mitt liv är så härligt.

Att fundera

En sak som jag tyckte var riktigt jobbig när jag var hemma med Lilla E och som jag börjar tycka är ganska jobbig nu också är den lilla tid man har över till att sitta och bara tänka. Tänka på saker som är viktiga för en själv som person. Saker som får mig att röra mig framåt i livet.

Jag hittar inte ro för att göra det när jag har småbarn. Det är för mycket annat som rör sig i skallen och som jag behöver hålla koll på och komma ihåg. Sen är man konstant trött och det är en dålig förutsättnign om man ska fundera.

Jag har nog varit lite av en expert på att sitta och fundera. Det har gjort att jag har kunnat ta ställning i de flesta frågor och jag har haft bra argument till varför jag tycker på olika sätt.

Till hösten är det val. För första gången i mitt vuxna liv så vet jag inte hur jag ska rösta. Givetvis skulle jag kunna rösta med tanke på den ideologi som ligger mig varmast om hjärtat men jag tror verkligen inte på att basera sin röst enbart på det. Jag vill ha koll på sakfrågor och jag vill veta vad jag själv tycker i sakfrågorna och varför jag tycker så.

Sen vill jag ha tid att fundera över vad jag står i frågor som inte rör mig själv direkt. Att föräldraförsäkringen är något jag har hunnit fundera på är ganska naturligt, men vad anser jag om äldrefrågor till exempel? Pension? Jobbfrågor? Frågor som rör småföretagare?

Det stör mig att jag varken hittr tiden eller intresset just nu.

Nördigt Nörderi

Jag är ju expert på att nörda till mig när jag sätter mig in i något.

Vi ska ombilda till Bostadsrätter i området. Jag tänkte att det kan ju vara intressant att hoppa på, så jag anmälde intresse. Vips så utan att jag hann förstå hur det gick till, (förstår fortfarande inte) så blev jag utsedd till ordförande i styrelsen. Det var ett tag sen så vid det här laget har jag naturligtvis sett till att bekanta mig med Bostadsrättslagen och allt övrigt som kan tänkas vara viktigt att ha koll på, formalia samt en hel hög andra saker som man får frågor om. Eftersom ombildning dessutom är en hyfsat het potatis politiskt har det blivit en hel del diskussioner av den sorten också. Mycket intressant att stå mitt i en sån process måste jag säga.

Sen ska vi ju bygga hus. Låter ju som en enkel historia om man som vi, ”låter någon annan göra det” bara. Men nej, så enkelt ska vi inte ha det. Herreminje, antalet aspekter på en tomts läge, utformning, omgivning osv är för många för att gå in på. Och då har vi inte ens kommit till huset. Aspekter som takvinkel, ventilationsflöden, dispositionsytor, ljusinsläpp, fotavtryck m.m. kunde jag inte drömma om att jag skulle prata världsvant om för ett år sen. Men så är det. Tidigare visste jag i bästa fall att det fanns en särskild typ av lån för när man ska bygga nytt hus. Nu har jag snart full koll på hanteringen och uppläggning av byggnadskreditiv, när lyften skall ske, hur mycket en dispositionsränta brukar ligga på och förresten, visste ni att bankerna inte pratar om bolån, de har bank eller hypotekslån…

Jag har (starkt!) kämpat mot ivern att kasta mig in i en 20 sidor lång diskussionstråd på ett forum om för och nackdelar mellan FLVP och BV+FTX i ett nybyggt hus. Alltså om det är bättre att betala mer för bergvärme och en värmeväxlare än att nöja sig med en frånluftsvärmepump. Jag tänker inte fälla något omdöme i frågan även om jag har en uppfattning, det blir liksom för nördigt för att beskriva i ord då… Det är liksom illa nog att jag alls vet vad de pratar om tror jag.

Jag kan helt enkelt inte låta bli. Hur man blir då? Jo, till exempel kan man få för sig att svara på en fullt normal och oskyldig fråga om varför glasmästaren kommer hem till oss och fixar ett fönster med en utläggning om sprickor, frostsprängning och slitage samt ventilation i gamla ihåliga 50-tals kåkar på facebook.

Jag menar. Kom igen…

Uppoffringar

Åh det är så mycket jag tänkter på och aldrig finns det tid att få ner det på pränt här.

Många gånger fungerar bloggen som ett sätt för mig att sätta ord på det jag funderar över. Den kan också vara en ventil för att lätta på trycket. Jag öser ur mig missnöje och sen går det över.

Jag såg på morgon-tv imorse och som någon form av panel satt Göran Lambertz och en annan kvinna…Soledad någonting. Hon var ganska enerverande och smått hysterisk i sitt enormt positiva tänkande, men jag insåg att hon kanske ändå hade en poäng i det hon sa. Det hela handlade om måsten. Hon menade att hon inte såg på måsten som något negativt då de, för hennes del, var resultat av saker hon valt.

Enkelt förklarat så måste hon äta och sova för att hon väljer att leva. Hon utgick hela tiden från frågan: Vad vill jag? Och vill jag detta så måste jag kanske göra vissa saker för att nå dit.

Det kanske låter väldigt flummig men just livet som småbarnsförälder handlar ju väldigt mycket om just det. Jag har valt att ha barn. Alltså måste jag se till så att han/hon har det bra i livet. Det innebär ”uppoffringar” inom många andra områden. Sömnen t.ex.

På tal om uppoffringar. Nu piper det betänkligt från sovrummet så jag får nog göra en uppoffring och skita i att slutföra inlägget.

Små och stora beslut

Vissa beslut man tar här i livet är större än andra.

Nu har jag tagit ett sånt. Och jag kämpar med det, och jag slits med det, vantrivs med det och våndas över det.

Stora M kommer efter sommaren bo i huvudsak hos sin mamma. Hon önskar det själv. Varför hon gör det kan man alltid diskutera, men det är ganska poänglöst i sammanhanget för hur jag än vrider och vänder på det så blir det ju inte bättre för henne eftersom hon inte förstår varför ändå.

Jag träffade hennes mamma igår och började nysta i alla nya detaljer som behöver kommas överens om för hur det ska funka framöver när det blir annat än vad det är idag. Jag kände spontant att jag funderat oändligt mycket mer på det här än vad hon har gjort, hennes fokus låg mer i linje med vilka konsekvenser det här får för henne och hennes nya snubbe. Jag fick känslan av att hon bara haft sitt fokus på det övergripande och inte funderat på praktiska detaljer alls.

Nåväl, det blir framöver deras problem där hemma att enas om. Jag är inte direkt helt övertygad om att det kommer flyta på smärtfritt och det återstår att se. Men det närmaste året (åtminstone) så kommer jag träffa mitt äldsta barn oändligt mycket mindre än tidigare. Nu ska jag formulera förslaget och få med alla mina krav om klämdagar, helgdagar, långhelger, släktsammankomster, sommarvistelser osv.

Jag har även berättat för henne själv idag, och det är så jävla svårt. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag går emot alla mina instinktiva känslor om vad jag vill. Jag vill såklart att mitt barn ska vara hos mig så mycket som möjligt, och nu gör jag raka motsatsen. Hur förklarar man det för sitt barn? På ett vettigt sätt? Oavsett hur mycket jag försöker rationalisera det hela så säger rösterna i huvudet hela tiden att jag sviker mina principer, mina ideal och min övertygelse. Allt jag kämpat och slitit för i alla år ger jag nu upp frivilligt. För att någonstans intalar jag mig rent krasst att det kommer bli bäst för henne. Men själv kommer jag nog aldrig kunna förlåta mig ändå.

Jag hoppas att hon en vacker dag, i vuxen ålder, kommer förstå varför jag gjorde som jag gjorde, och att hon inte kommer tänka mindre om mig. Jag kan inte komma ifrån alla tankar om min egen far som inte brydde sig och verkade tycka att det var viktigt med vardaglig kontakt med sina barn, jag kan inte komma ifrån att jag blir ännu en pappa i raden som träffar sitt barn varannan helg, jag kommer aldrig kunna förlika mig med tanken att alla de där papporna jag tänker mindre om nu är som en av mig. Jag skäms trots att jag kan förklara och rättfärdiga mitt beslut hundra gånger om, trots att jag antagligen är fullständigt ensam om att tycka att det här i grunden är fel och framtvingat och att jag är ett offer för omständigheter jag inte kan rå över, jag vill skylla på någon annan, jag vill inte kännas vid på något vis att jag faktiskt bidrar till att öka på statistiken om mängden pappor som bara träffar sina barn varannan helg. Jag hatar att jag känner att jag måste ta det här beslutet för mitt barns skull, för att det är vad hon behöver och vad hon tror är bäst för henne själv. Och hur skulle jag kunna motivera för henne att jag går emot hennes egen vilja för hennes eget bästa? Någonstans måste jag ändå hoppas att hon kommer att komma till den insikten själv en vacker dag. Istället får jag göra det bästa möjliga av en pissig situation. Hur jag än vrider och vänder på det kommer det bli dåligt, och då blir det här minst dåligt för henne, men mest dåligt för mig. Något jag försökt förklara för henne. Jag är vuxen och förstår konsekvenserna, och jag har ansvaret som förälder att värna mitt barns bästa, så hur dåligt jag än kommer att må över det, så måste det bli så här för hennes skull.

Jag har mått dåligt förut, jag har klarat det förut, och jag kommer att klara det även detta gång.

Men jag kommer aldrig någonsin gilla det.

Att minnas

Idag skulle mamma ha fyllt 61 år.

Jag och min bror var på kyrkogården tidigare ikväll och tände varsitt ljus för henne i minneslunden, precis som vi gör varje år den 12 april och den 14 oktober, hennes födelsedag och dagen hon gick bort. Vi pratar lite om vad vi minns, hur det känns nu och så. Inget jättestort eller märkvärdigt, men det känns bra, och innan inte så märkvärdigt, men såhär efteråt känns det mer viktigt.

Det blir som en slags påminnelse om vad som varit, vad man gått igenom, vad vi upplevde de där dagarna mot slutet, om hela det sista året, för min del var det så otroligt mycket som hände, och hur man gått vidare från det.

Jag insåg såhär i efterhand hur skönt de här tillfällena är. Min bror påminner mig om att han också delar dessa minnen, att jag inte är ensam med dom. Att han gått igenom det här och vet vad jag varit med om, att han kan relatera till det. Det känns tryggt och fint. Kände även i efterhand att det skapar en viss form av trygghet och ro med de här tillfällena. Jag behöver inte älta och fundera så mycket över det som hänt resten av tiden, jag vet någonstans att det här kommer alltid vara ett tillfälle där vi minns, och jag behöver inte ha dåligt samvete övrig tid eller oroa mig för att jag ska glömma eller försumma minnet på något vis.

Brorsan påminde mig även om den där morgonen då andetagen blev långsammare och långsammare. Mamma hade en väckarklocka vid sin säng som han stängde av där och då. Den står numer, fortfarande avstängd på samma tid, vid hans säng istället. Ju mer jag tänker på det, desto mer klockrent (no pun intended) tycker jag det är som ett fint, tydligt men samtidigt subtilt sätt att minnas.

Övriga släkten frågar ofta om min bror, hur han har det osv, för han är inte direkt killen som hör av sig och delar med sig i onödan, och även om vi hörs och ses med jämna mellanrum, så känns det viktigast och skönast att han verkligen har gott om egna polare som jag på sin höjd känner till. Han har verkligen skapat sig ett eget liv som han trivs med, och jag är lite lagom mycket storebror och ser till att han inte tappar all kontakt med övrig släkt och familj men annars får han rå om sig själv. Alla mina barn älskar honom och Lilla E blir numer alldeles lycklig och spattig varje gång man pratar om honom eller hälsar på eller får besök av honom. Lilla J kommer alldeles säkert dyrka honom och tycka han är världens bästa på samma sätt framöver och det känns så jävla skönt att ha honom där. Han är verkligen mitt alldeles egna andningshål på så många sätt, och då främst genom att jag kan prata hur mycket eller framför allt lite jag vill när jag är med honom och det känns finfint och som att han förstår ändå.

Mamma hade garanterat varit stolt över sina söner och vad det blivit av dom idag, något jag vet var väldigt viktigt för henne.

Man kan ju undra om det är någon form av ödets nyck att Lilla E föddes precis i anslutning till datumet när mamma gick bort, och nu Lillasyster J i anslutning till hennes födelsedag. En tydligare påminnelse än så kan man hursomhelst inte få om att livet går vidare…

Jag fick en kommentar…

Till förra inlägget fick jag en kommentar som gjorde att jag funderade på svaret under nattens femtielva amningar av världens hungrigaste barn.

Lisa undrar vad det är som jag tycker är så jobbigt med spädbarnstiden. Vad jag förstår från denna och tidigare kommentarer som Lisa har lämnat så har hon fått kämpa en hel del för att komma dit hon är idag, dvs mamma till ett barn.

Jag har verkligen funderat på vad det är som gör att jag inte tycker så mycket om tiden med ett spädbarn och varför jag nu känner att jag inte vill ha fler barn. Jag ville gärna förklara det på ett vettigt sätt och inte bara häva ur mig att det är jobbigt att vakna på natten etc. Att vakna en massa gånger på natten är jobbigt. Det är en väldig massa saker som kan vara jobbigt med ett spädbarn. Tja…med barn överhuvudtaget. Det finns en jävla massa grejer som är jobbigt med vuxna också faktiskt.

Det är inte den huvudsakliga anledningen.

Den största anledningen till att jag inte vill ha fler barn är att jag längtar så oerhört efter att få återuppta vuxentiden med min man. Jag har insett att den tid vi spenderade tillsammans som par utan barn (ja, utan barn varannan vecka iaf) var för kort. Vi har enormt mycket saker att göra innan jag känner mig nöjd.

Vi träffades för första gången i oktober 2005. Från och med november 2005 var vi ett par. Exakt ett år senare skippade vi preventivmedel för att försöka göra ett barn. Lite drygt en månad senare i januari 2007 satt vi där med ett positivt graviditetstest och var jättelyckliga.

I slutet av juni 2009 plockade jag ut spiralen. Vi tänkte att det nog skulle ta lite längre tid den här gången och att chansen att jag var gravid på vårt bröllop en månad senare var minimal. Efter ett par veckor satt vi där igen med ett positivt graviditetstest. Och givetvis var vi jättelyckliga.

Av de fyra och ett halvt år som vi har varit ett par så har vi spenderat tre och ett halvt år med att vara gravida eller ha småbarn. Så kommer det att fortsätta ett bra tag till också.

Som jag sa så är det högst självvalt och jag är vansinngt tacksam över att vi har fått möjligheten att bli föräldrar inte bara en, utan två gånger. MEN. Jag längtar så oerhört efter att kunna göra lite saker på tu man hand med mannen jag älskar. Lilla E hade precis blivit så stor så att barnvakter inte var något komplicerat. Vi hade precis börjat gå ut och äta själva, gå på bio osv. Nu börjar vi om igen. Det är helt okej men jag är inte intresserad av att börja om ännu en gång efter detta.

Jag vill ha min kropp för mig själv framöver och jag njuter av att veta att inom ett par år så kan vi faktiskt ha lite av det vi gjorde innan vi fick barn.

Sen minns jag tydligt att jag var rätt less på alla vuxensaker innan vi planerade barn. Jag var över 30 och hade varit på bio miljoner gånger utan barn, jag åt ute ett par gånger i veckan och jag var tokless på AW och festande. Jag kan verkligen förstå att det känns ännu mindre lockande när man har försökt få barn länge. Då är spädbarnstiden det man har längtat efter. Sen är vi alla olika. Jag är inte jätteroad av spädbarn eller av att vara hemma hela dagarna. Jag har svårt att få tiden att gå och att känna mig stimulerad. Men det är jag. Alla är vi olika och de flesta jag känner kan varva ner och kan tycka om spädbarnstiden. Jag önskar att det var jag.

Jag älskar mina barn till döds. Lillasyster J luktar så vansinnigt gott så att jag hade kunnat betala vad som helst för en parfym med den söta varma doften. Lilla E är humor och trots i ett enda litet underbart paket. Jag vill inte vara utan dem, men jag nöjer mig med de två underbara ungar jag fått nu.

Svår att tillfredställa?

Hur kan det komma sig att allt jag längtar efter när jag sitter med ett spädbarn hemma är färgglada drinkar, fest, soliga stränder och romantik?

Och allt jag vill ha när jag sitter på en fest med en färgglad drink i handen är en mjuk och väldoftande liten unge?

Ännu märkligare är att jag inte alls har lust att åka till en solig strand med min mjuka och väldoftande unge. Det verkar bara jättejobbigt.

Aldrig aldrig är man nöjd.

Snart snart

Jag har just pussat dottern god natt och sagt att jag älskar henne mest  i hela världen. Precis som jag gör varje kväll när jag nattar. Hon var nybadad och luktade varmt och gosigt. Jag försökte säga att bebisen kommer ut ur magen imorgon, men hon har ledsnat på att vänta så prat om bebisar lyssnar hon inte på längre.

Vi har lekt hos hennes bästa kompis på eftermiddagen. Kompisen, Alma, hade stått och väntat vid sitt fönster i en hel kvart när vi kom. De vrålade av glädje båda två när de fick syn på varandra och Lilla E utbrast i ett ; jag ÄLSKAR min Alma!

Fabror M har varit över och busat och vi har försökt förklara att han kommer och hämtar henne på dagis imorgon.

Det har varit en väldigt bra dag och ändå sitter jag här och sörjer lite. Jag vet hur det är att få syskon. Det är en glädje och en stor sorg på en och samma gång. Hon kommer aldrig mer att få ha mig eller sin pappa helt och hållet för sig själv. Från och med imorgon kommer hon att tvingas lära sig den svåra konsten att DELA. 

Damen har förvisso en storasyster redan, men den storasystern är hela tio år äldre så konkurrensen är minimal.

Själv minns jag absolut inget positivt med att få syskon när jag var liten. Det var en liten meningslös sak som man inte fick pilla på, och som stal all uppmärksamhet. När jag blev äldre var det givetvis roligt att ha en lekkamrat, men det var ändå en ständig kamp om vem som fick mest först.

Imorgon börjar den resan för min dotter och det vet hon inte ens om.