Vi lever

Som rubriken alltså. Vi lever.

Vi lever i allra högsta grad irl, på Twitter, på instagram och på Facebook. Kanske mest på Twitter just nu.

Sociala medier funkar så för mig. Jag har min favorit för tillfället som jag utnyttjar till max.

Det går i ett hela tiden. Vi jobbar, hämtar på dagis, lagar middag, nattar ungar, hänger med varandra och sover allt för lite. Livet typ.

Lilla E tränar på bokstäver och ord, Lillasyster J tränar på att bli tre år genom att vara FULLKOMLIGT omöjlig hela tiden. Sen har hon bestämt sig för att hon aldrig mer tänker ha blöjor. Hon tajmade det väl. Vi hade precis köpt ett jumbopack med blöjor som nu ligger oanvända under vår säng.

Vi har också insett att vi aldrig mer kommer att använda vagnen. Den har stått oanvänd i tvättstugan sedan i somras. Nu ligger den ute på blocket.

Allt rullar på.

Imorgon är det fettisdagen och vi funderar på att ha en semelätartävling här hemma för att en gång för alla göra slut på vår kollektiva semel-craving. Frågan är hur många semlor vi kan äta? Jag tror att jag kan klämma tre stycken med lite god vilja.

Den som lever får se.

Annonser

Semestertider

Antar att ni noterat att det är lite ”semesterdvala” över bloggen just nu. Inte? Nähä, men så är det i alla fall.

Inte så att vi själva gått in i någon dvala direkt, det är ju liksom inte riktigt våran grej. Nej, men vi har inte uppdaterat så värstans mycket på sistone. Däremot har Lilla E haft vattkoppor. De bröt ut lagom till dagen innan vi skulle åka iväg på en veckas skitskön semester ute på Nåttarö men det var bara till att avboka. Istället hittade vi en vecka på Gålö veckan efter. Som vi fick avbryta en dag tidigare då lillasyster J istället nu fått sina vattkoppor. En liten liten skrutt med koppor över hela kroppen. Hon tycker det är skittrist kan meddelas.

Annars då? Har hunnit med att dyka upp på TV lite grann, bokat grävmaskinist för att riva stugan på tomten, reparera en jävla massa dyra grejer på bilen, gå och bada och grilla en massa. Lilla E har separationsångest från sina blöjor men har haft ett genombrott och kissat på pottan för första gången. Annars är det ett jäkla trotsande hela tiden och efter att ha hällt ut en halvliter yoghurt i sin fåtölj hade vi en så kallad ”meningsskiljaktighet” av det större slaget. Efter det har hon och jag varit allra bästa kompisar hela dagen. Och ungefär så ser det ut… Och tja, det tänker vi fortsätta med några veckor till helt enkelt.

Sjukstuga

Den senste veckan har fasen inte varit en dans på rosor för någon i familjen. Lilla E började med att plötsligt få en massa feber förra söndagen. Från ena timmen till nästa så hade hennes temp brakat uppåt (kan saker braka uppåt? Utför vet jag men uppåt?)

Framåt måndag kväll började jag känna mig risig och Lilla E var en enda liten pöl av febertoppar, snor och hosta. Samma kväll är maken tvungen att åka till London på tjänsteresa. Stora M var också hemma så klart.

Natten till tisdag sov jag max tre timmar. Lilla E låg och feberyrade, grät och hostade, jag hostade, magen gjorde ont, maken var i London…

Framåt tisdag eftermiddag kände jag mig döende och maken bokade om sin flight så att han kom hem sent tisdag kväll.

Onsdagen spenderades hemma. Av någon outgrundlig anledning så tog vi oss ändå till barnmorskan på rutnkontroll hela bunten. Efter det fick vi för oss att traska in på Brio Store och köpa en ny barnvagn. En Brio Go. Så här i efterhand kan jag kanske tycka att det var en lagom bra idé just den dagen.

På torsdagen började Lilla E att tillfriskna och jag mådde fortfarande öken. På fredagen fick hon gå till dagis medan jag spenderade dagen hemma och trodde att jag antagligen skulle hosta sönder revbenen.

Helgen har gått i gnällets tecken. Jag har gnällt över att musklerna i magen gör jättejätteont efter all hosta, över att magen är stor, över att det gör ont när ungen rör sig, över att jag hostar, över att jag snorar, över att jag är trött. Det enda jag inte gnällt över är nog ryggen. Den har faktiskt inte gjort ont.

Lilla E har gnällt över allt hon kan komma på att gnälla över. Ibland har hon låtit som att vi är på väg att slå henne sönder och samman. Då kan det ha handlat om att jag inte lyft upp henne just den sekund hon bett om det.

Nu är vi alla tillbaka på jobb och dagis. Då går inte tunnelbanan och det är världens vargavinter. Jag skulle ha hämtat Lilla E och åkt med henne på Apans After Dagis-party men i och med att SL inte låter tågen gå dit vi bor så verkar det vara en omöjlighet. Jag ska i alla fall ta mig dit själv och äta mig mätt på semlor 😉

Trots allt detta så är det helt underbart skönt att vara tillbaka på jobbet. På en måndag!

En sån här har vi köpt. En röd.

Älskade liiis och tebjudning…

Lilla E är ju onekligen på jävligt många sätt en otroligt härlig liten fröken just nu, som springer omkring och skämtar, busar med glimten i ögat och har tebjudningar i vardagsrummet med en filt över knät som en liten tant och sitter och surplar fantasifullt från sin lilla pippi-servis. Det går ju inte att göra annat än att studera henne i smyg och småskratta förtjust…

(Det här är alltså vår dotter en vanlig kväll i vardagsrummet…)

Förutom te på låtsas, så är onekligen ris för jävla smaskens. Lilla E tjatar om ”meja liiis” hela tiden, och till dagens kulinariska höjdare, fiskpinnar med ris, så slevade hon i sig allt ris med vild frenesi, och när hon slickat tallriken rent (nej, tyvärr så är det ingen överdrift…) och tjatade om MEJA LIIIIIS!!! och insåg att hon inte fick det.. så började hon gräva i haklappen med fingrarna och mula in de riskorn som låg där, samt granskade byxor, stol och andra ställen där det kan ha hamnat några överblivna riskorn… Seriöst, hur gott kan det vara med ris!?Men okej, det är inget problem med att få henne att äta i alla fall..

Ett steg bakåt och två steg framåt

Ja, det är förutsägbart, och ja, jag gillar det. Att titta tillbaka på året och summera inför nya året.

Jag försökte sätta mig ner och fundera över vad som hänt i år. Spontant kom jag på.. bröllopet och en jäkla massa jobbande. Så jag satte mig och tittade igenom bloggens arkiv för att få lite hjälp på traven.

Just ja! Jag började ju faktiskt året som föräldraledig.. fan vad det var soft.. Annars kan jag säga att det verkar som förra året var ungefär som det här kring jul. Släkten var här, det var sjysst, alla var förkylda och risiga i omgångar hela tiden under höst, vinter och våren. Jag hade ju friat så bröllopsplanerna var på g, och makan började träna ordentligt för första gången i sitt liv, något som ur ett bloggperspektiv verkade ta upp större delen av hela den här familjens liv… Hon jobbade även en väldig massa och jag själv.. jag vet inte om jag hade så jäkla mycket specifikt för mig under våren av större mått. Jag fantiserade om nya prylar, (som nu är införskaffade), och vi njöt av vårat beslut att skaffa städerska. (rekommenderas varmt!) Vi fortsatte planera för bröllopet, för nya barn, vi hade gemensamt korståg mot jämställdhet, (gäller fortfarande) frugan var tv-kändis, vi längtade efter varmare väder, såg fram emot sommaren, jag tatuerade mig. Sommaren närmade sig, vi firade frugans födelsedag i London, sen lämnade vi allt vad jobb heter bakom oss, flydde stan och barrikaderade oss i sommarstugan fram tills att det var dags för bröllop. Ett bröllop som blev skitbra trots lite ”väder-scares” in i det sista, och det kändes coolt att ha gjort det men det förändrade inte vardagen. Det börjar nog ungefär nu sluta kännas väldigt konstigt och lite larvigt att referera min fru till just.. min fru. Jag hade en helvetesperiod på jobbet direkt efter sommaren som suttit i under hela hösten och vintern och förpestat tillvaron, och var ute en sista sväng med segelbåten. Tog med lilla E också som fick sig en minnesvärd resa.

Under hösten har den ”nya” graviditeten allt mer börjat göra sig påmind, för att numer helt ha tagit över vardagen när lilla E inte tvåårstrotsar som mest. Fruns familj har fortsatt knäppa sig till och från, och vi är nog ganska mycket i processen att fundera på hur vi kan isolera vårt beroende av dom så mycket som möjligt från vardagen. Jag skulle säga att det går ganska bra på det stora hela..

Hösten i det här hushållet handlar ganska mycket om födelsedagar, vi firade 2 år, 12 år, 32 år.. vi tog oss (äntligen) iväg på en lyxweekend för oss själva, utan barn, eftersom det inte blev någon bröllopsresa direkt efteråt.Jag fick erbjudande om chefstjänst på jobbet, den ombildning jag kämpat med i över två år röstades igenom, vi firade fyraårsdag och fortsatte drömma om vårat stora hus vi ska bygga nästa år.

Frugan designade om bloggen, la upp bajsbilder och beklagade sig för sjuttielfte gången över hur lite jag skriver i den.

Vi genomlevde en hemsk lucia på dagis och en sjysst jul, ser fram emot nyår och känner tillförsikt inför att få en till familjemedlem nästa år. Det har onekligen varit ett bra år på jävligt många sätt och det ska det bli nästa år också!

Eftersom det tydligen är inne att göra decenniesummeringar.. ska jag inte göra det, dock tänker jag gå igenom listan som skrevs under våran första sommar tillsammans (2006) och kolla läget. Men i ett separat inlägg…

Efterlyst?

Nej men om man kanske skulle ta och återvända till att skriva något här för omväxlings skull..

Jag har ju mina förutbestämda tankar om att blogginlägg gärna ska vara lite längre. Jag vet att till exempel min fru (ehh…hehehehehee.. fortfarande roligt…) är av motsatt åsikt, hon har attention-span som en guldfisk och lessnar efter en sådär 4-5 rader, men själv finner jag mig skrivandes såna saker som tidigare kunde bli korta inlägg på bloggen på Facebook istället. Och ska man plita ner ett lite längre inlägg, (ja, det här kommer bli ett sånt, gillar ni det inte kan ni sluta läsa redan nu 😉 ) så behöver man fasen lite tid och ork och engagemang, och det har jag inte känt för bloggen på sistone. Det har gått åt till att semestra, ha bröllop och kastas tillbaka i den kalla hårda verkligheten mer känd som att återvända till arbetet.

Två veckor har gått och jag känner mig redan totalt urblåst i skallen. Det har varit release idag och fanimej om en release av något, oavsett vad det må vara, är en smidig historia. Det är det väl aldrig? Nåväl, veckan har varit kantad av en jävla massa dividerande, slitande i hår och jagande efter någon som kan fixa ett nyligen uppkommet problem på en pisskvart. Ungefär precis vad man inte vill vara i för situation när man är ytterst ansvarig för något och har lugnt och fint och kontrollerat som ledord. Det är för övrigt något som går hand i hand med saker som planering, framförhållning och liknande begrepp. Allt detta kastas alltså på ända i såna här situationer och då blir det som alltid så att jag måste fixa och trixa, skälla och be snällt, hota och klappa medhårs, vad det än krävs för att få skiten gjort helt enkelt. Och det verkar aldrig som att det ska gå att lösa men det gör det alltid på ett eller annat sätt, även om det varit mycket mer på håret den här gången än många andra. Och det är alltid lika utmattande när det värsta är över.

Så nu tänker jag jag ta helg tidigt. (Nja, inte riktigt, men jag tänker åka hem och fortsätta jobba i alla fall.)

Lunch hann jag dock med att ha, och jag och min chef kom av någon anledning in på gamla retro-maskiner som Nintendo 8-bitars, Amiga 500, C-64 och PC-tiden med 386 och 486-processorer. Om jag säger att vägen dit började genom att vi pratade om udda andranamn, via de gamla grekerna och ja.. så säger det väl… tja, ingenting antar jag, men hade ni varit med hade ni förstått precis… Och via den diskussionen framkom det att min chef är en gammal kod-knackare från sin ungdoms år, och tja, jag har aldrig ens varit i närheten att få för mig att sätta mig framför en skärm enbart för att programmera saker. Men att bruka andras verk – det är jag en jävel på. Och i våran ungdoms dagar så var det en jävla cool grej att programmera grafiska ”demos”. Följdaktligen sökte jag runt lite när jag kom tillbaka till datorn och hittade modern av alla coola PC-demos som gjordes på den tiden. ”Second Reality”. Det här var alltså the ultimate shit 1993, och fascinerande nog så fick jag extremt nördiga rysningar och flashbacks till när jag som finnig och blek varelse satt hukad framför en datorskärm och fascinerades av den grymma kodningen och den perfekt synkade musiken (som dessutom var sjuuukt bra!)

Så vad gör man då efter en sån omtumlande vecka för att koppla av? Jag tänkte ge mig ut med segelbåten i helgen. Ta med mig brorsan och båda tjejerna och lämna min nyblivna fru alldeles hemma själv. Det är egentligen på alla sätt ett självmordsuppdrag eftersom Lilla E är totalt orädd, hänsynslös mot sig själv och trots miljoner smällar och blåmärken inte verkat utvecklat något som helst sinne för riskanalys. Allt ska hända NU och GENAST annars kastar hon sig bara handlöst omkring. Stora M däremot börjar bli härlig trulig och för-pubertal och är inte mottaglig för varken lirkanden eller handfasta tvingande uppfordringar om vad som ska eller behöver göras. Att då sätta sig i en båt som kräver totalt fokus hela tiden kan ju framstå som aningen… korkat. Kanske… Nåväl. Vi får väl se som sagt. Vi ska ju inte bege oss ut förrän imorgon så det finns ju fortfarande tid att planera det här på… En sak är säker, och det är att lilla E lär digga stenhårt när segelbåten dundrar fram och vågorna yr, och det i sig gör det nog värt hela mödan!

Men som sagt, nu är det dags att sticka hem tidigt från jobbet och fixa tacos till ikväll. Det är ju ändå fredag…

Min brandvarnare

Idag på dagis fick jag ett tydligt exempel på hur jag ska illustrera hur vi har det ljudnivåmässigt hemma. När jag skulle lämna Lilla E på dagis tog en dagistant (dagisförken, förskollärare. Jada jada) tag i mig och ville berätta om en rolig händelse som hade utspelat sig under gårdagen under rytmiken.

Lilla E tycker att rymiken är jättekul och när hon tycker att saker är kul eller spännande så skriker hon av glädje/upphetsning. Hon skriker högt. Då menar jag verkligen jättehögt.

På rymiken på dagis hade hon sedemera börjat med sitt tjutande och plötsligt börjar hennes halvdöva  (ja han är faktiskt halvdöv, eller hörselskadad om man ska vara PK) dagiskompis att skrika ”brand” ”eld” ”brand” ”brinner”.

Summa summarum är att han som använder sig av teckenspråk och knappt hör något ändå hörde hennes tjut och förväxlade det med brandvarnaren. Brandvarnaren!

SÅ har vi det hemma. En liten brandvarnare som börjar tjuta vid de mest oväntade tillfällen. Kanske var det för att jag är så van som jag inte brydde mig ett skit om ljudet när jag fick sätta igång brandvarnarna på jobbet igår. Riktiga brandvarnare.