Utomhusfascister

Vet ni vad jag stör mig på?

”Man mår bra av att vara ute-kulter”. Tänk ur och skur och annat likartat dårskap. Alla dessa sekter och andra påfund som har den gemensamma nämnaren att de hävdar att ”man mår bättre av att vara utomhus”. Och att detta särskilt ska gälla barn. Små barn.

Jag är så OFANTLIGT trött på den här dumheten att jag lyckats reta upp mig ordentligt (om det inte märks). Jag tänker inte ens beröra überfundamentalisterna som sysslar med Ur&Skur och sjunger deras lov. De är liksom i en klass för sig bortom vett och sans.

Det jag tänker på är diverse dumma påfund jag stött på som förälder genom åren.

  • Luciatåg utomhus. Kan någon förklara den här jävla idén för mig? I mitten av december, när det är garanterat att det kommer vara smällkallt. Utomhus där små pipiga barnröster inte hörs så väl för det är obefintlig akustik. Föräldrar som antingen är på väg till eller hem från jobbet, inte klädda för polarexpedition, får stå ute och huttra i isande kyla. Vanliga outfits som hör hemma i luciatåg kan ni glömma, här måste det köpas nya, ett par storlekar för stora, de måste ju passa utanpå barnens normala vinterkläder, oftast en tjock och bylsig overall… Så i slutändan måste man ändå klippa av ärmarna för de blir inte vidare på större storlekar, bara längre. Så man måste skaffa nya, större kläder varje år, som måste klippas upp och sönder. Jävla genomtänkt det där. Barnen kan inte ha mössa på sig för där ska glitter/luciakrona/tomteluva/pepparkaksmössa sitta. Så de fryser öronen av sig. De vill inte ha vantar på sig för de där tjocka vantarna gör att de inte kan hålla i sitt ljus/sin lykta eller vad det nu kan tänkas vara de ska ha i handen. Ni fattar vilken jävla dårskap det är frågan om va? Vad är poängen med luciatåg egentligen? Det ska vara mysigt, stämningsfullt och behagligt, man ska inte behöva stå och missa sitt barns sång för att man står längst bak i en föräldraklunga för att tunnelbanan var sen, är fullt ockuperad av att göra åkarbrasa med händerna och försöka känna efter om någon av tårna fortfarande finns kvar. Man ska sitta trångt på golvet, eller på en stol byggd så att Frodo känner sig som en jätte, eller stående längst bak i rummet, med kameran i högsta hugg, tuggandes på en pepparkaka och en torr lussebulle bakad av vintersnoriga dagisbarn som man sköljer ner med blaskigt kaffe, och stilla nynna med i julvisor sjungna av falsksjungande små barn upptagna med att klia sig i nacken för att glittret har glidit in under kragen. Detta är den ultimata idiotin av alla utomhuspåfund jag stött på genom åren.
  • Sova lunch utomhus. I barnvagn. Okej, fine när det är vettigt väder ute, dvs halva året ungefär. Men när det blir fråga om att tvingas köpa en tillräckligt stor vagn för att en tvååring med overall ska få plats i den, i en sovpåse/sovsäck, och detta åbäke måste släpas till och från dagis varje dag, då har gränsen definitivt nåtts. Det finns dessutom plats inomhus. Men nej, här ska en hel föräldragrupp tvingas tillhandahålla en liggvagn till ett barn stort nog att kunna gå själv, plus extra utrustning i form av polarsovsäck eller anpassad sovpåse, bara för att ett ljushuvud bestämt är av uppfattningen att ”barnen mår bättre och blir friskare” av att sova lunch utomhus. Varför gör aldrig DU det då, om det är så jävla hälsosamt? Va? VA? För att det är ett jävla bök, omständigt, onödigt, krångligt och bökigt kanske? Jamen dåså, då utsätter vi barnen för det bara, de kan man ju göra lite som man vill med… Och dessutom på kuppen retar vi upp en hög föräldrar som får lägga ut ett par tusen på onödiga saker som de aldrig kommer ha användning för någon annanstans, dessutom måste de släpa med sig en stor jäkla vagn fram och tillbaka till dagis varje dag. De kommer de bli skitsura över. Det är ju perfekt!
  • Senaste påfundet: Fotografering utomhus! Av dagisbarn. På hösten! När det är grått, kyligt och svinigt ute. Så de måste ha ytterkläder och mössa på sig. Så de där fina kläderna föräldrarna tagit på sina barn ändå inte syns. Och frisyren göms under en mössa. I bästa fall börjar även snoret rinna så det blir en bra reflektion på porträttfotot, för extra effekt sådär. Tänk så härligt med alla bilder på små barn som ska ges i present till mor och farföräldrar. Och så är det en stor snorsträng under näsan. HAHA! Skitkul ju. Men det förstås, det kan ju vara så att de tar med kläder och byter om till efteråt. Bäst att vi inte säger nåt om att fotograferingen ska ske utomhus, då kommer föräldrarna klä upp sina barn i god tro utan att fatta att inget kommer synas. Det blir alldeles strålande. Vi kan ju alltid framhålla efteråt att det ser ”friskare” ut. Alltid nån förälder som köper det argumentet. Resten? Äh, de skiter vi i. Vi vet ju bäst.
  • Bubblare: Förälder som skickar ut kalasinbjudan till slutet av september. Meddelar glatt på inbjudan, ”kläder efter väder – vi kommer vara ute!”. Hoppas det inte kom ett enda barn på kalaset din jävla idiot. Skäms på dig. Stackars barn. (Det regnade och var ca 9 grader ute den dagen.)

 

Annonser

Rättshaverist javisst

Jag lämnade ett klagomål till kommunen angående dagis öppettider. Jag skrev lite om det i bloggen.

Idag fick jag svar från kommunen. De har utrett frågan, krävt förskolan på ett svar och slutligen lämnat ett yttrande och gett dem en anmärkning.

Och jag känner mig som en rättshaverist. En väldigt tillfredställd rättshaverist. 😀

(dagis har dessutom utökat sina öppettider sedan en vecka tillbaka, utan ett ord om någon anmärkning från kommunen)

Det finns dagis och så finns det DAGIS

På måndag gå jag och Lilla E till hennes nya dagis och påbörjar inskolningen. Jag och maken är väldigt lättade över att hon får byta dagis. Det hon går på idag är under all kritik.

För att bara nämna en sak så har ingen ur personalen sagt ett enda ord kring faktumet att hon ska sluta om två dagar. Ingen! De har inte pratat om hennes saker och när vi kan ta hem dem, om hennes pärm eller om alla foton. Ingenting.

Igår kom en ”pedagog” fram och frågade om hon skulle sluta. Han frågade mig. Han som är personal på hennes avdelning.

Nä, det ska bli skönt att ta henne därifrån. Bort från oengagerad personal och barn med diagnoser (som slåss och gör henne rädd).

Igår hade vi fått post från nya dagiset. De hade gått förbi vår brevlåda och stoppat ner ett kuvert. Det nya dagiset ligger 100 meter från vårt hus.

I brevet fanns ett kort med små katter på och det var adresserat till Lilla E. På baksidan stod de att hela avdelningen längtade efter att få lära känna henne och att få leka med henne. Sen bifogade de avdelningens dagisbild och hade skrivit upp namnen på alla barnen. Så att Lilla E kunde titta på den och kanske känna igen några när hon börjar.

Så jävla fint.

I augusti kommer Lillasyster J efter. Då får de återförenas på ett och samma dagis igen. De två oskiljaktiga systrarna.

Ett tankemässigt dilemma

Jag har funderat mer på den där dagisdebatten. Inte på jämställdhetsaspekten, för den har jag ganska klar för mig. Kvinnor tar en för stor del av föräldraskapet, och således tar männen en för liten del. När det handlar om dagis funderar jag mest på det ojämlika i att det allt som oftast är kvinnor som hämtar barn och därmed har pressen på sig att hämta tidigt. Männen lämnar på dagis och lämnar man kring 8 så är de flesta på jobbet innan 9. Därmed kan man arbeta heltid utan störningar. Kvinnor som hämtar vid 15-16 har väldigt svårt att hinna med en full arbetsdag.

Det blir alltså kvinnor som jobbar deltid för att barnen ska komma hem så tidigt som möjligt. För nog snackas det sällan om när man lämnar på dagis? Det handlar alltid om när man hämtar.

Sen kommer jag till funderingar kring korta, långa eller lagom dagar på dagis. Som sagt så tror jag att olika barn mår bra av olika tider. Vissa ungar trivs väldigt bra på dagis, sover gott om natten och på vilan och orkar därför med längre dagar.

Det jag har funderat på är att jag tycker att hela pressen på föräldrar att hämta tidigt förutsätter att föräldrarna inte vill sitt barns bästa, att de inte förstår barnets bästa och att de är okunniga. Det gör mig arg. Jag tror att de flesta vill hantera sina barn så bra de kan.

Nu till dilemmat. Mitt dilemma. I frågan om föräldraledighet är det också en ojämställd fördelning. Där tycker jag att vi ska införa en tvingande uppdelning. Att vi inte ska låta föräldrar välja själva. Plötsligt står jag och säger att föräldrarna inte vet bäst. Att de inte kan se fördelarna med att dela på föräldraskapet på alla plan redan från början.

Det märkliga är att jag verkligen tror på att föräldrar vet bäst, och samtidigt inte.

Det här behöver jag fundera på.

Dagisdebatt

Just nu ser jag flera inlägg som handlar om dagis och ungarnas vara eller icke-vara där. Mest handlar det om dagistider och jämställdhet. UnderbaraClara skriver om det, och Nina skriver om det.

Clara:s inlägg är väl det som jag främst kan ställa mig bakom. Nina och jag delar inte riktigt synen på dagis och tider. Jämställdhetsfrågan ställer jag mig helt bakom.

Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att dagisdebatten ganska ensidigt handlar om antal timmar på dagis. Spaltmeter skrivs om hur många timmar som är bra för ett barn i en viss ålder. Oftast utgår skribenten från vad som passade just hennes barn. För jo, det är alltid en hon som skriver. Så även i detta fall. Familjen och barnen är i stor utsträckning fortfarande kvinnans domän. Där har hon företräde i tänkande och tyckande.

I frågan om antal timmar på dagis så anser jag (i egenskap av kvinna som tänker och tycker om familj och barn) att det är otroligt individuellt. Jag tror att föräldrar känner sina barn och att olika tider funkar för olika barn. En del barn tycker väldigt bra om dagis, andra funkar det inte lika bra för.

Sen handlar det väl också om barnets ålder? Ett yngre barn orkar i regel mindre än ett äldre barn. Ett yngre barn har dessutom väldigt svårt med tidsuppfattning.

Med det vill jag säga att jag tror att det är vanskligt och olyckligt att prata om hur många timmar en unge bör vara på ett dagis för att må bra. Eller kanske hur FÅ timmar en unge bör vara på dagis för att må bra.

Vi jobbar båda heltid (fy på oss, vi prioriterar fel). Vi lämnar kl 8 och hämtar kl 16. En av oss går tidigt till jobbet för att kunna gå från jobbet tidigare, den andra lämnar på dagis och kommer sen hem till middagen vid 18.

Våra barn går alltså på dagis åtta timmar per dag. Jag tror inte att de älskar dagis varje dag. Jag tror inte heller att det är det optimala antalet timmar varje dag. Det varierar beroende på humör och sovstatus. Precis som för mig på jobbet. Vissa dagar borde jag nog bara jobba tre timmar, andra dagar nio timmar.

Dock tror jag att de trivs på dagis. Det är sällan någon som gråter vid lämning och de längtar till dagis under sommarsemester och på julledighet. Alla kompisarna finns där och det är stimulans på deras nivå varje dag. Det är mer än vad vi orkar hemma.

Vi låter våra barn vara hemma när de är risiga. Gärna en dag extra än en dag för lite. Vi ser till så att de sover ungefär 12 timmar per natt och allt annat som krävs för at de ska ha gott om energi för att tackla dagis.

På det här sättet känner vi att våra barn mår bra, och vi mår bra. Det måste väl ändå vara det viktigaste?

Bedrövad och arg

Jag har gått omkring hela förmiddagen och ömsom känt mig arg, ömsom ledsen. Vid 10 såg jag att jag hade ett missat samtal från dagis. De ville återkoppla angående incidenten igår. En incidentrapport hade skrivits och det skulle tas upp i ledningsgruppen imorgon. Tydligen hade två pedagoger varit i rummet när de hade skett, ”men det är ju så lätt att gömma sig om man vill”.

Jag tror inte att Lilla E försökte gömma sig när det skedde. Jag förstår inte heller hur de två pedagogerna inte hörde henne när hon skrek stopp, eller när hon lyckades få bort den femåriga killen som försökte tvinga henne. Tvinga henne av med strumpyxorna för att han prompt skulle titta på hennes snippa. Det var efter att hon hade sagt nej.

När hon lyckades slita bort honom så kom smällen. Ett knytnävsslag mitt i ansiktet.

Men det varken hörde eller såg de två pedagogerna i rummet. Trots att de andra barnen såg. De kunde nämligen bekräfta Lilla E:s berättelse.

Lilla E vågade inte berätta det här förrän efter middagen. Då släppte allt och hon grät. Innan maten hade hon varit otroligt känslig och ledsen. Hon ville inte äta. Efter att hon hade berättat så blev hon glad igen ”men hon ville inte berätta det en massa fler gånger på dagis”. Det var för jobbigt.

Nu är det kanske uppenbart varför jag är bedrövad och arg, men det finns ett par saker som jag tänker extra mycket på:

1. Hur ska Lilla E känna sig trygg på dagis om något sådant kan hända, trots att TVÅ av de som ska vara hennes trygghet där inte ser eller hör hennes skrik när de är i samma rum?

2. Varför ska min dotter, vid fyra års ålder, lära sig att killar slåss, tar inte ett nej och tar sig friheten att använda hennes kropp?

3. Hur ska JAG känna mig trygg med förskolan framöver?

4. Varför känner en femåring att han har rätt att tvinga någon av med kläderna, och vart har han lärt sig att man kan slå med knytnäven i ansiktet?

Strukturerade familjen strikes again

Igår skulle ha vara första dagisdagen sedan innan jul för ungarna.

Skulle ha varit ja.

Maken skulle jobba sin tredje dag på nya jobbet och efter torsdagens oväntade halvdag, då vi glömt bort att vi bjudit hem familjen, skulle han få jobba en hel dag. Jag skulle hämta på dagis.

Skulle ha hämtat på dagis ja.

Precis när jag ankommer polishögskolan och den utbildning som jag skulle på under förmiddagen får jag ett sms av maken, ”Planeringsdag?” står det. Då står han med två uppjagade ungar i full vintermundering utan för ett stängt dagis.

Vi minns båda lite vagt att det var någon planeringsdag efter helgerna men det försvann ur skallen så fort julen började närma sig.

Det slutade med att de fick åka hem och att jag bytte av maken efter lunch. Vi spenderade eftermiddagen med att rulla chokladbollar och baka illrosa sockerkaka.

Alles gut.