Ååååh, kontaktlim!

Maken får väl korrigera mig om jag minns fel men jag har inget minne av att jag var besatt av dofter förra gången jag var gravid. Jag var väldigt besatt av att dricka citronvatten och av att äta oerhört salt lakrits (konstigt nog var lakritsen aldrig tillräckligt salt).

Nu är jag helt galen i en jäkla massa olämpliga lukter. Eller ”dofter” i min näsa.

Avgas luktar fantastiskt gott.

Tip-ex. Jag vågar knappt öppna tip-ex flaskan för…herregud vad den luktar gott!!!

Bensin. Jag skulle gärna jobba extra på en mack om vi säger så.

Cigarettrök. Mmmmmm.

Kontaktlim. To die for!

Det är ju helt sjukt! Inga av dessa lukter är hälsosamma på något sätt och jag förstår inte vad det är min kropp saknar som gör att jag föredrar dem så mycket.

Detta är den tip-ex som luktar absolut godast. Fråga mig inte hur jag vet det...

Vecka 33

Barnmorskan är avklarad. Jag fick en OK-stämpel på rumpan och ett tips om att ”man ju kan sjukskriva sig en vecka utan läkarintyg”

Jag tycker att det är ett lite konstigt råd. Jag sjukskriver mig om jag är sjuk av sjukdom, eller om skulle må så dåligt av min graviditet så att jag inte pallar att jobba den dagen, eller den veckan. Det är väl klart som fan att jag gör. Mår man jättedåligt ska man vara hemma.

Magen hade inte fortsatt att växa i samma raketfart som tidigare (SF 32) så det behövs inte utredas om jag har en jättebebis där inne Blodsockret var toppen (4,6), blodtrycket likaså (110/70) och järnvärdet håller sig på en bra nivå (119). Jag har gått upp ett halvt kilo den senaste månaden och barnets huvud ligger nedåt men är rörligt. Dess hjärta slår finfint.

Alles god.

Hon undrar också om jag ”tar mig tid att njuta av min graviditet”. Det är en fråga som jag får varje gång och hittills har jag bara sagt ”jovars”, och sen har jag funderat på hur fasen man tar sig tid och njuter av att vara gravid. Sitter man hemma och lyssnar på lugn musik och smeker magen? Iså fall njuter jag inte.

Jag vet ärligt talat inte. Just därför så sa jag idag att jag inte riktigt vet vad hon menar med att jag ska ”njuta av min graviditet”. Jag sa att jag inte tycker att själva graviditeten är superfantastisk. Jag hatar den inte heller. Den bara är. Jag är. Jag accepterar läget och försöker ”go with the flow”. Jag skulle absolut inte vilja vara gravid för alltid, inte heller många gånger till (om ens någon gång till).

Det där hade min barnmorska svårt att förstå.

Hennes svar på det var att ”Det är också helt okej att känna så. Så är det för en del. Man står ut med plågan i nio månader och sen är det över”

Så sa jag inte! Jag hatar inte att vara gravid men jag älskar det inte heller. Det ÄR. Punkt.

Om man inte älskar något och njuter av det hela tiden så betyder det inte att man avskyr det. Så det så.

Så här der det ut i mig nu i vecka 33

Yogamama är skeptisk

Förra veckan skippade jag yogan. Det var snöstorm och jag var ordentligt förkyld. Att genomföra djupandning genom näsan är ytterst svårt när man är helt täppt.

Igår gick jag därför på min andra yoga-session.

Jag står fortfarande fast vid att övningarna i sig är bra och välgörande. Jag står också helt och hållet fast vid att det är ett jävla mumbo jumbo av pseudovetenskap omkring yogan.

Igår informerades jag bland annat om att…håll i er nu…känslorna sitter i njurarna. Mmmm. Så dricker ni för lite och har taskig vätskebalans i kroppen så kan ni känna er väldigt ledsna t.ex.

Jag fick också veta att barnet i magen minsann börjar höra min röst när det är elva veckor. Därför är det bra att börja sjunga vaggvisor för barnet i magen då. Jojo. Efter elva veckor har man en liten jädra sak i magen som är ungefär lika stor som en tumme. Hör den min röst så växer det horn i min panna. Jag undrar hur yoga-tanten ställer sig i abortfrågan med tanke på alla färdigheter som hon tillskriver en liten tumme i magen.

Dessutom förklarade hon att om man inte andas ut ordentligt så ligger det nån XXX-luft (jag minns inte vad hon kallade luften) kvar och skvalpar i lungorna!

All den här informationen som hon häver ut sig gör så att forskaren i mig blir halvt vansinnig. Hon gör det dessutom lite i förbigående medan vi ska vara tysta, andas och göra övningar. Det är svårt att börja argumentera då.

Jag börjar så smått hata min yogainstruktör faktiskt.

Heffaklump

Egentligen är det inte konstigt att det känns som att min rygg ska gå i tu vid korsryggen.

Titta hur jag ser ut!

En jättestor heffaklump på jobbet. Det är jag.

Älskade liiis och tebjudning…

Lilla E är ju onekligen på jävligt många sätt en otroligt härlig liten fröken just nu, som springer omkring och skämtar, busar med glimten i ögat och har tebjudningar i vardagsrummet med en filt över knät som en liten tant och sitter och surplar fantasifullt från sin lilla pippi-servis. Det går ju inte att göra annat än att studera henne i smyg och småskratta förtjust…

(Det här är alltså vår dotter en vanlig kväll i vardagsrummet…)

Förutom te på låtsas, så är onekligen ris för jävla smaskens. Lilla E tjatar om ”meja liiis” hela tiden, och till dagens kulinariska höjdare, fiskpinnar med ris, så slevade hon i sig allt ris med vild frenesi, och när hon slickat tallriken rent (nej, tyvärr så är det ingen överdrift…) och tjatade om MEJA LIIIIIS!!! och insåg att hon inte fick det.. så började hon gräva i haklappen med fingrarna och mula in de riskorn som låg där, samt granskade byxor, stol och andra ställen där det kan ha hamnat några överblivna riskorn… Seriöst, hur gott kan det vara med ris!?Men okej, det är inget problem med att få henne att äta i alla fall..

Att räkna finanser

Min kära (gnälliga, lättirriterade, höggravida..) fru har ju förbjudit all form av överdriven självhävdelse på denna blogg, men det är faktiskt inte det huvudsakliga skälet till att jag sällan skriver. Det hänger snarare ihop med att jag helt enkelt inte hinner. Jag är fortfarande uppslukad i och av att ha blivit chef och allt det nya det för med sig.

En tacksam bit var att årets budget redan är satt av min föregångare, för jävlar i mig vad finansiella system är ologiska, bökiga och ja.. jisses. Jag blir yr bara jag tänker på det. Nu har jag så sakta börjat jobba mig in i det hela och försöker få koll på mina siffror. För det som jag funderade mest kring innan, nämligen biten att behöva hantera personalfrågor.. har åtminstone hittills (ska jag väl tillägga) visat sig vara antingen överraskande lätt, eller så är jag helt enkelt bra på att ta folk. Det har inte känts så betungade i alla fall. Men sen har man budgetansvar och det är det ena med det tredje och man har alltid chefer över sig (och ännu ett snäpp över sig) som vill att det ska skäras i kostnader hit och dit. Det finns kunder som vill ha allt billigare och själv ska man kunna få saker och ting gjort och det ska gärna inte kosta alls. Det gamla vanliga alltså…

Nu har jag efter en viss tids inkörning börjat upptäcka att det finns ju fasen stora pengar att göra här! Vilket är tur, för det första jag ”lyckades” upptäcka var att min enhet inte blev debiterad för allt vi använde.. nu har jag sen dess granskat saker som arbetsscheman, tider, ersättningar, anledningar för varför, börjat ifrågasätta gamla rutiner och tillvägagångssätt, och nu är nog smekmånaden snart över…

Jag antar det är min nitiska sida som passar bra i det här avseendet, jag kan inte låta bli att granska, ifrågasätta och undersöka allt jag hittar, och jag har redan fått en hel del beröm från min chef i det avseendet. Undrar vad han säger om jag kan spara in en dryg miljon, kanske 1,5 på årsbasis på att schemalägga lite effektivare… Jag förstår faktiskt inte hur människor är funtade som hela tiden är nöjda med att bara ha det som ”vanligt” och inte söka förbättringar.. vad är det med det liksom!?

Mästarnas Mästare och ett taskigt genustänk på SVT

Igår tittade jag på tv-programmet Mästarnas Mästare. Jag är verkligen inte en person som ägnat många minuter av mitt liv åt sport. Varken genom att utöva en sådan eller genom att titta på det. Igår insåg jag ändå att årets version av Mästarnas Mästare innehåller en hel radda deltagare som, för mig, är intressanta. Jamenar… Patrik Sjöberg och Stefan Holm i samma program kan ju inte bli fel!

Det var också riktigt intressant och spännande att se en massa före detta elitidrottare tävla mot varandra i en massa lekar á la Robinson.

På slutet så ska den som fått minst poäng välja ut en annan valfri deltagare på den så kallade ”nattduellen”. I duellen ska de två tävlande stå på var sin sida av en radda lysande pinnar eller ”ljussablar” som hänger i taket. Det gäller att vara beredd, för när de minst anar det släpper en av pinnarna från taket och då ska de försöka fånga pinnen innan den faller i marken. Den deltagare som fångar en pinne först får vara kvar i tävlingen, den andra får åka hem.

So far fine.

Den deltagare som fick minst poäng igår var boxaren Armand Krajnc. Han valde ut simhopparen Ulrika Knape som motståndare i duellen, med motiveringen att han trodde att han hade störst chans att vinna mot henne.

Jag kan fatta att hon blir lite sur över den motiveringen men Knape satt och tjatade i en halv evighet om att hon inte kunde begripa hur Krajnc hade mage att välja en tjej att utmana. Hur fegt det var av honom (och de killar som hade duellerat i tidigare tävlingar) att välja tjejer.

Okej. Det resonemanget blev jag lite irriterad över, men samtidigt så tänkte jag att hon väl var sur och att hon kanske hade lite taskig självkänsla. Varför det skulle vara så hemskt för en kille att välja en tjej i en duell som går ut på att fånga en pinne i luften fattade jag inte.

Men sen! Sen står programledaren/sportkommentatorn Micke Leijnegard och frågar Knape om hon inte tycker att det är fegt av ”en smidig, stark boxare” att välja en TJEJ i utmaningen! Vad är det för jävla syn man har på kvinnor inom sporten egentligen!? Är de per se sämre än killar, oavsett aktivitet? Hade det varit fegt av Armand att utmana Knape om det hade handlat om simhopp också? Hon är ju tjej för sjutton!

Varför i hela friden skulle kvinnorna i programmet vara sämre än männen på att fånga en pinne?

Hade Leijnegard frågat en liknade fråga om Krajnc hade utmanat den gamle brottaren Tomas Johansson också? Hade han då frågat Johansson om han tyckte att det var fegt av en vältränad smal boxare att utmana ett fetto?

Nä, jag ska nog skriva en liten påpekan till SVT om detta.

Rättshaverist javisst!  

Tuggummi

Det borde faktiskt vara dödsstraff för att tugga tuggummi med öppen mun på buss eller tunnelbana. Jag får alltid en stark lust att ge de som gör det en smäll i fejjan.

Gamla föräldrar är en styggelse…eller?

Då och då, inte ofta, men då och då dyker det upp ett ämne som jag inte visste att jag gick igång på. Jag vet att jag går igång på alla cylindrar när det käller t.ex. jämställdhet, höger vs. vänsterpolitik, främlingsfientlighet, delad föräldraledighet, könsroller, med mera.

Jag visste inte att jag gick igång på åsikter kring föräldrars ålder. Särskilt åsikter om äldre föräldrar.

Nu vet jag. Nu vet jag att jag blir rasande.

En kollega (gravid) satt och berättade om ett besök som hade haft på specialmödravården. Där hade hon sett ett par med sin son som hon häpnade över. Barnet var omkring tre år gammalt och föräldrarna var säkert femtio! Hon hade blivit så paff så att hon hade frågat sin barnmorska om det där verkligen var pojkens föräldrar. Barnmorskan hade svarat jakande och sagt att de var där för att hälsa på och tacka för all hjälp.

Vad tror ni reaktionen var från resten av kollegorna vid bordet på mitt jobb?

Jo. STACKARS BARN. Själva hade de aldrig ”skaffat” barn så sent med tanke på hur synd det är om barnet. Herregud, föräldrarna kommer ju dö när ”barnet” är typ 25.

…och där gick jag igång på samtliga cylindrar…

Hur i hela helvete kan de sitta och uttala sig om hur de skulle känna vid 45-50 då de försökt få barn i 10-15 år och kanske får en chans genom äggdonation eller möjligtvis via IVF!? Vilka är de att döma ut dessa föräldrar!? På vilket sätt skulle barnet få det sämre för att föräldrarna är något äldre!? Man är dessutom inte längre barn när man är 25-30 år. Dör ens föräldrar då så är det tråkigt men man kan hantera det och man kan klara sig själv. Man har dessutom vetat under en längre tid att så antagligen blir fallet och man bör vara mer förberedd.

Det är så jävla inskränkt att bara konstatera att man själv minsan skulle avstå barn och genom det döma ut de som trots allt kämpat vidare och lyckats få det barn de drömt om.

Jag har själv haft turen att oerhört lätt bli gravid men det betyder inte att jag är helt oförstående till den enorma sorg det måste innebära att kämpa och kämpa utan resultat. Att åren till råga på allt rinner ifrån en och att man plötsligt betraktas som för gammal.

Att sitta som antingen redan förälder, eller som 25-åring som inte har en tanke på barn ännu, och snacka om hur synd det är om barnet och hur de minsan skulle avstå barn om de var sååååå gamla är patetiskt.

Patetiskt I tell you!

Lilla Prutt

I söndags skulle jag och maken på bio. Mina föräldrar skulle vara barnvakt åt lilla E i ett par timmar. Vi var något sena hem till dem och skyndade fram på Hornsgatan med Lilla E i släptåg.

Lilla E hade inte bråttom, hon lallade sakta fram samtidigt som hon testade en massa olika pruttljud.

För att skynda på henne lite så vänder jag mig om och säger (ganska högt) ”Hörru din lilla prutt, nu får du ta och snabba på lite”.

Varvid en äldre dam framför mig vänder sig om, ser livrädd ut och utstöter ett ”oooooh!”

Hon trodde att jag kallade henne en liten prutt som skulle snabba på…

Jag lyckades inte förklara att det inte var menat till henne (ja jag lovar att jag försökte men hon var livrädd) så nu får hon leva resten av sitt liv med epitetet ”Lilla Prutt”.