Så hörde de av sig från stället där jag sökt jobb.
Ja, jag är intressant och de vill gå vidare med mig.
Ja, jag ska få göra ett arbetsprov.
Jättekul men jättetråkigt är min sammanfattning av det.
Kan vi inte bara avskaffa tidkrävande arbetsprov och sega rekryteringsprocesser? Jag har inte tid!
Vid hämtning på dagis fick jag veta att Lillasyster J hade feber. 37,9.
Imorgon faller det på min lott att vabba.
Hemma har jag försökt att skapa en illusion av vår. Det fungerar…så där.
Två små rufsiga ungar myser tillsammans framför bollibompa 
Jag har försökt prata med Lilla E om det som hände. Hon är inte så intresserad. Barn är ju på det viset när det gäller jobbiga grejer. De vill prata om det på egna villkor, däremellan är det vanligt liv som gäller.
Och livet är ju som vanligt. Vi tjatar om frukost, hon går till dagis och vi bråkar om att gå upp för backen på vägen hem. Pappan och jag myser lite extra med henne. Vi försöker vara extra nära.
För henne var slaget det värsta. Slaget och faktumet att han inte brydde sig fast hon gjorde som hon har lärt sig. Hon sa STOPP.
Pappan och jag bestämde att vi ska boka in ett möte med rektorn så snart som möjligt. På dagis har de läst böcker om hur viktigt det är at respektera varandra och att ett nej är ett nej, oavsett sammanhang.
Att kontakta polisen (som några föreslog i kommentarer) kommer jag inte att göra. Barnen är inte straffmyndiga och det kommer absolut inte komma någon polis till dagis. Ärendet lämnas direkt till socialtjänsten och det blir ännu en tom anmälan om våld mot barn. Att göra en sådan sak, dvs koppla in socialtjänsten för ett barn tycker jag inte ska göras vid en enskild händelse. Har dagis däremot sett att det är ett upprepat mönster och att barnet verkar fara illa och inte har uppbackning hemifrån eller far illa hemma så ska socialtjänsten kopplas in.
En stor del av mitt arbete går ut på att studera olika brottstyper, hur polisen hanterar saker och hur brottstatistik bör tolkas. Jag vet att saker inte löser sig för att rättsväsendet kopplas in. Det här är inte en fråga för rättsväsendet.
Jag tror dessutom att det är viktigt att inte tolka det utifrån ett allt för vuxet perspektiv. Lilla E kopplar t.ex. inte ihop sin snippa med något sexuellt. Det är ytterst tveksamt om den femåriga killen gör det heller. Han är nog mest nyfiken. Precis som jag var i samma ålder när man lekte mamma & pappa, utan kläder på varandra. Skillnaden är att jag var med på leken och ville jag inte vara med så accepterades det och jag fick inte ett slag i ansiktet.
Jag avvaktar dagis återkoppling inom ett par dagar. Sen vet jag hur jag ska ta det vidare. Är vi nöjda med deras handlingsplan och reaktion kanske inte så mycket mer behövs, är vi inte nöjda…så kommer de ångra sig att de inte gjorde det ordentligt 
Jag har gått omkring hela förmiddagen och ömsom känt mig arg, ömsom ledsen. Vid 10 såg jag att jag hade ett missat samtal från dagis. De ville återkoppla angående incidenten igår. En incidentrapport hade skrivits och det skulle tas upp i ledningsgruppen imorgon. Tydligen hade två pedagoger varit i rummet när de hade skett, ”men det är ju så lätt att gömma sig om man vill”.
Jag tror inte att Lilla E försökte gömma sig när det skedde. Jag förstår inte heller hur de två pedagogerna inte hörde henne när hon skrek stopp, eller när hon lyckades få bort den femåriga killen som försökte tvinga henne. Tvinga henne av med strumpyxorna för att han prompt skulle titta på hennes snippa. Det var efter att hon hade sagt nej.
När hon lyckades slita bort honom så kom smällen. Ett knytnävsslag mitt i ansiktet.
Men det varken hörde eller såg de två pedagogerna i rummet. Trots att de andra barnen såg. De kunde nämligen bekräfta Lilla E:s berättelse.
Lilla E vågade inte berätta det här förrän efter middagen. Då släppte allt och hon grät. Innan maten hade hon varit otroligt känslig och ledsen. Hon ville inte äta. Efter att hon hade berättat så blev hon glad igen ”men hon ville inte berätta det en massa fler gånger på dagis”. Det var för jobbigt.
Nu är det kanske uppenbart varför jag är bedrövad och arg, men det finns ett par saker som jag tänker extra mycket på:
1. Hur ska Lilla E känna sig trygg på dagis om något sådant kan hända, trots att TVÅ av de som ska vara hennes trygghet där inte ser eller hör hennes skrik när de är i samma rum?
2. Varför ska min dotter, vid fyra års ålder, lära sig att killar slåss, tar inte ett nej och tar sig friheten att använda hennes kropp?
3. Hur ska JAG känna mig trygg med förskolan framöver?
4. Varför känner en femåring att han har rätt att tvinga någon av med kläderna, och vart har han lärt sig att man kan slå med knytnäven i ansiktet?
Det var den här veckan som de skulle höra av sig angående jobbet som jag var på intervju för. Nu blev jag jättenyfiken!
Jag tror att jag går vidare i processen, frågan är bara vad den vidare processen består i. Jag är helt övertygad om att det krävs minst en intervju till. Kanske två. Kanske två och ett arbetsprov.
Gud, jag hatar verkligen att göra arbetsprover. Det känns så oerhört löjligt när man faktiskt har producerat rapporter och litteratur inom ämnet i tio år. Jag kan langa fram en hel bunt med ”arbetsprover” som jag har gjort.
Men visst, jag fattar att det handlar om att se huruvida jag passar för just deras arbetsuppgifter, men i det här fallet är de inte så väsenskilda från de jag gör.
Hoppas hoppas att jag i alla fall slipper arbetsprov. Hoppas allra mest att jag går vidare. Men det gör jag. Hoppas.
Jag avslutade förra veckan med magsjuka. Frisknade till under helgen och började den nya veckan med att vakna förkyld.
Idag tycker jag faktiskt att det finns fog för att säga ”det är jämna plågor” när någon frågar hur jag mår.
Idag trillade det till synes slumpmässigt in en kommentar från en man som uppgav sig vara polis och han hade uppenbarligen googlat lite och hittat inlägget där jag beklagade mig bland annat över att ha beställt en matchtröja från en nätsajt som aldrig dök upp. Tydligen har han identifierat en misstänkt och ville komma i kontakt med mig. Jag har under dagen mailat över en hel del uppgifter om mitt köp och snokat reda på transaktionskvitton m.m. Nu ska det visst göras en husrannsakan och vi hoppas att det hela leder till åtal. Jag lär väl knappast få tillbaka mina hundralappar men bara sopskallen som gjorde det här åker dit så blir jag såklart nöjd!
Man ska fanimej inte underskatta värdet av att blogga om saker och ting!
Här ligger jag i sängen med magkramp och illamående. Det verkar som att vinterkräksjukan har skördat ytterligare ett offer.
Ingen rolig historia det här.
Nu ångrar jag att vi var för lata för att sätta upp tv:n i sovrummet.
Dessutom har jag fått ett svar från personalchefen. Hon hade taggat ner i svaret och kunde väl läsa sig till att jag var ordentligt uppretad. Trots det var det ett larvigt svar:
