Jag gjorde ett tappert försök i alla fall

Min make fyllde år igår. Jag började med att handla en massa goda saker till middagen på hötorgshallen, jag köpte ett gott vin och jag fixade gott té och fikabröd. Jag skyndade mig hem och hämtade dottern (det brukar han göra i vanliga fall). Jag fixade med allt hemma, städade och plockade. Jag gjorde middag åt Lilla E och hjälpte henne at få i sig allt medan jag förberedde maten åt oss. Jag lagade en jäkligt god middag som vi åt.

Lagom till fikan så däckar jag. Där tog min ork slut. Dessutom blir jag så vansinnigt gasig i magen så att jag får kramp.

Det slutar alltså med att maken har en halvsovande, fisande och jävligt grinig fru.

Oh the joy of pregnancy.

 

Bra grejer om dåliga grejer

Word

Ajsomfan

Ungen i magen alltså…

Jag tror banne mig att han/hon står upp i magen och trampar rakt nedåt hela tiden. Min urinblåsa känns redan rejält mörbultad nu i vecka 22. Man blir galet kissnödig också. Akut.

Dålig kombo för en person som har knipit lite för dåligt sedan senaste förlossningen.

Glöm aldrig att kniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiipa.

Så här ligger alltså inte mitt barn. Det står upp. Står upp och trampar. Hårt!

Facebook och Familjeliv

Jag spenderar alldeles för mycket tid på facebook och familjeliv. Jag undrar vilken funktion de där sidorna fyller för mig egentligen? Familjeliv är ju faktiskt som ett enda stort rövhål fyllt med skit, men precis som att jag kan gilla att läsa skvallertidnignar så läser jag på familjeliv. Jag inte bara läser, jag deltar aktivt i flera trådar.

Facebook då?

Jag tror att det fyller mitt behov av kontakt med nära och kära som jag inte riktigt hinner med i vardagen. Hemskt kanske men aldrig i helvete att jag hade kunnat hålla koll på alla kompisar irl så som jag gör via facebook. Jag får dessutom reda på en hel massa om vänner som jag bara känner via nätet. Plötsligt känns både barndomsvänner, jobbarkompisar och nätkompisar som en del av min familj. Jag läser deras statusuppdateringar, får reda på hur deras dagar ser ut och vad de funderar på. Förhållandet är givetvis omvänt också. De får reda på hur mitt liv ser ut via stausar, bilder och annat.

Om jag skäms för mitt familjelivande så tycker jag nog mer att facebbokandet är en jäkligt bra grej för ett stressad preggo som är lite socialt inkompetent.

Att lära sitt barn empati

Lilla E verkar vara i en känslig period just nu. Hon har börjat förstå att andra människor kan känna samma känslor som hon själv t.ex. ilska, sorg, smärta och så vidare. Det tycker hon är väldigt obehagligt. I alla fall när det gäller oss föräldrar och hennes storasyster.

Då Lilla E:s storasyster är 12 år och ganska prepubertal så förekommer det en hel del tjat och bråk de veckor hon är hos oss. Plötsligt har Lilla E börjat bry sig om allt detta. Hon blir väldigt orolig och ledsen när röster höjs och kommer ofta med stora ögon till den förälder som just då inte är inbegripen i bråket och frågar om storasyster är ledsen och varför mamma/pappa är arg.

Hon har också börjat tycka att det är fruktansvärt läskigt när någon av oss råkar säga att det gör ont. Själv har jag insett att jag säger det ganska ofta numera. Magen är spänd och gör ont, ryggen gör ont, benen eller fötterna gör ont. Lilla E reagerar med förskräckelse när hon hör det och vill genast hålla om och klappa där man sagt att det gör ont (det är inget jag säger till henne men hon har enorma öron och hör när jag säger det till maken). Igår vid maten blev hon jätterädd när jag fick ont i magen och ville krama och klappa min mage innan hon kunde äta vidare.

Det är så hjärtskärande.

Vi har bestämt att grälen med storasyster får ske i hennes rum, och vi måste verkligen bara använda ilskna röster när det är nödvändigt. Jag får också tänka på att inte häva ur mig att det gör lite ont här och där hela tiden, utan kanske prata om det när hon inte hör.

Det är i vilket fall fint att se att vår dotter har ordentligt med empati

Tidsbrist

Det är inte helt lätt att få tid över för att skriva ett inlägg just nu. Faktiskt så har jag tänkt på olika inlägg i flera omgångar den senaste veckan men jag har aldrig haft tid eller ro att skriva ner dem.

Jag ville skriva om den lilla söta lillkillen på åtta månder som hade en extremt dräggig (ingen värdering i det) rockerpappa som hade döpt lillkillen till RAMBO

Jag ville skriva om svininfluensan som går på Lilla E:s dagis just nu.

Jag ville skriva om min enorma mage och alla sparkar.

Jag ville skriva om tunnelbanan i rusningstrafik.

En del av ovanstående inläggsinfall var det tur att jag aldrig fick ur mig för så här i efterhand så låter de extremt trista.

En sak vill jag i alla fall skriva; jag vill ha jul, och jag vill ha den NU.

Bloggläsare av rang

Med tanke på hur jävulskt många bloggar jag följer så är det märkligt hur lite kommentarer jag lämnar.

Varenda vecka tänker jag att jag ska bli bättre på det där med kommentarer för det är alltid roligt att få ett livstecken från människor som läser det man tar sig tid till att skriva. Varje vecka skiter det sig.

Nu räknade jag just bloggarna i min feed och fick det till FEMTIOSJU stycken!

Vissa är mer eller mindre vilande men flertalet skriver minst ett par gånger i veckan. Och jag läser. Jag kan lova att jag läser alla inlägg från de som brukar kommentera på min blogg i alla fall. Jag läser faktiskt alla inlägg från alla i min feed.

Jag tycker att det är fantastiskt att få följa utvecklingen av Veras hus, Ninis kärleksbekymmer (som kanske inte är så roliga), Lenas inredning, Blondies jobbsökande, Ciccis karriärskval, Cliffs klipp, Jonnas äktenskapsproblem, Tinselflickans bekymmer med trollet, Petras molo-inköp, Kattmammans sömnproblem, Saras tvåbarnsliv, Fertilitetsturistens flytt, Linnas småbarnsångest, Monas taliban, Simons sjukhusbesök, Apans graviditet, finndjävlars diktliknande inlägg, Skriet från kärnfamiljens debattinlägg, vickans recept…och så vidare.

Jag läser och läser och läser men det är banne mig ont om kommentarer eller feedback från min sida. Shame on me.

Bebishysteri

Min kollega blev pappa inatt. Det är hans första barn och han har väntat och väntat och längtat och längtat. Vi har alla väntat med honom och i och med hans längtan så kändes det extra spännande nu när det faktiskt skedde.

Vi fick en bild på underverket mailade till oss och plösligt insåg jag att jag också längtar!

Jag har aldrig känt något sug när jag har sett bilder på andras barn och jag är inte superförtjust i att gulla med andras bebisar men nu kände jag det. Plötsligt började jag längta efter den där varma lilla klimpen med sina pyttesmå händer.

Plötsligt kunde jag se bortom graviditeten.

Halleluja det finns ett liv efter jättemagen!

Idag är det fyra år

Det är fyra år idag.

Fyra år sedan min numera make tog min hand under en väldigt snöig vinterpromenad och vi båda insåg att det här var något mer.

Sedan den novemberdagen år 2005 så har vi fått ett barn och har ett till på väg i min mage, vi ha gift oss och vi planerar att bygga ett stort hus där vi kan leva lyckliga i alla dagar

Jag har aldrig någonsin haft så mycket kärlek i mitt liv som jag har nu.

Kära Dagbok

I morse på tunnelbanan satt jag framför en man som verkade skriva dagbok. Han var inte mycket äldre än mig och hade en sliten gammal anteckningsbok med svarta pärmar. När han bläddrade fram till en tom sida smygtittade jag och såg att han också hade ritat i boken. Han började med att skriva ”I morse…”. Mannen hade den vackraste handstil som jag någonsin har sett. Den var snirklig och konsekvent. Med konsekvent menar jag att bokstäver och ord såg likadana ut hela tiden. När jag skriver blir det snett och vint och ena sekunden skriver jag skrivstil och nästa sekund inte.

Mer än ”I morse” kunde jag inte läsa för efter det höll han handen över det han skrev.  Han var nog van vid smyläsare som jag själv.

Som den mannen skrev har jag alltid velat skriva. I en vacker bok med vacker handstil. Bara för mig själv.

Det kommer aldrig att hända och skulle jag börja så skulle det bara vara för att jag gärna vill vara en person som gör på det viset, inte för att det verkligen är jag. Dessutom kommer jag aldrig att hitta tiden eller sinnesro att sitta och skriva i en bok för mig själv. Jag kommer även att ledsna på att skriva när jag inser att ingen vet att jag sitter och skriver i en vacker bok med en vacker handstil…

När jag inser sånt så känner jag mig så vansinnigt ytlig.