Vad är det med november som gör att man blir så förbannat trött!?
Imorse var hela familjen som klubbade sälar (vissa lite mer lika sälar än andra) och Lilla E vaknade knappt när jag gick in och försökte väcka henne vid 7:30. Själv kommer jag alltid upp på morgonen men det betyder inte att jag är pigg. Maken åkte iväg på ledarskapskurs så nu är jag solo till på fredag. Jag tror ärligt talat att det kommer innebära mer sömn för mig. Har jag inget sällskap så ger jag efter för tröttheten och lägger mig på vettig tid.
Igår fick jag förresten min första åthutning av dottern. Efter att Lilla E blivit åtsagd på skarpen av mig (trotsålder) så fick jag höra; Mamma inte säga så E. Baja baja mamma (= mamma får inte säga så till Lilla E, aja baja mamma). Jag blev så paff så att jag inte kunde göra annat än att skratta.
Igår kom jag även också till att jag är gammal. När jag insåg att maken snart fyller 32 år vilket betyder att han fortfarande är 31 så kände jag att faktumet att jag fyler 34 år i juni är rätt saftigt. Sen insåg jag när jag gick på toa för att bajsa (måste ni också sysselsätta er med olika tankeövningar när ni ska bajsa eller är det bara jag? Antingen måste jag läsa något eller så får jag sitta och räkna ut saker) att det var snart 19 år sedan jag var 15 år. Jag har alltså levt längre tid efter att jag gick ut grundskolan än vad jag hade innan.
Herregud. Min pappa toppade det hela med att förklara att han pensionerar sig i februari. Så nu har jag snart en pensionerad förälder också. Snart två barn, gift, kombi, har levt längre efter utgången av gundskolan än innan, fast tjänst sedan många år, stabil ekonomi, husplaner, pensionerad förälder och lammkött i sängen. Det är väl uppenbart att jag vinglar på gravens kant…
Jisses vad det är distraherande med allt killande från insidan. Jag sitter och försöker koncentrera mig och så kittlar det till strax under bältet och sen känner man hur det rullar runt inne i magen.
Eftersom all den här rörelsen är ganska ny så måste jag ju stanna upp och känna efter varenda gång.
*killekillekillekill*
Bilden föreställer Lennart Nilssons foto av ett foster i vecka 20, dvs den vecka som jag nu befinner mig i.
Nästa vecka är maken bortrest på ledarskapskurs hela vecka och jag är ensam. Nu kan jag förvisso tycka att han framstår som tillräckligt autoritär idag men jag antar att han får lära sig lite andra viktiga egenskaper hos en ledare också
Just nu så blir jag väldigt trött av att hänga med Lilla E själv och behöver lite avlastning. Hon blir extremt mammig och gnällig så fort jag kommer hem och hänger i mina ben och tjuter konstant. Maken kan vittna om hur hon går från fullt nöjd till en liten gnällande hög på fem minuter när jag kliver innanför dörren. Hon vill bara bli buren och hon vill ha full uppmärksamhet av mig konstant. Det är helt enkelt väldigt svårt att göra något annat samtidigt. Jag får dessutom väldigt ont i ryggen och magen av att gå och kånka omkring på en 15 kilos unge.
Bara därför har jag bett mina föräldrar att komma förbi en kväll eller två nästa vecka och distrahera E lite och hjälpa mig. Det var inga problem men vi får se hur det blir. Märkligt nog så har de gått och satt sig i vår soffa varje gång de har varit och hälsat på och sen har de inte rört på den förrän det har varit dags att gå. Det har istället blivit en belastning att ha dem där då de i princip sitter och väntar på att bli servade. Nu gav jag som förslag att de kunde hjälpa mig att fixa mat när de kommer så jag hoppas att hinten går hem…
Här har vi då underverket i magen. Den har tydligen två hjärnhalvor, frontallober, ett hjärta (som slår tack och lov) med alla kamrar och klaffar som kan behövas. En magsäck, två njurar och en rejäl ryggrad (vilket kan vara bra att ha i dagens samhälle). Den är ungefär 20 centimeter lång och kommer tydligen ut den sista mars 2010 men antagligen så kommer den att skämta med oss aprillo och komma den 1 april. Stackars sate i så fall.
Vad det är för sort könsmässigt vet vi inte för det bestämde vi oss för att inte fråga efter den här gången. Bara därför så låg jag på britsen och glodde som besatt efter tecken på än det ena, än det andra könet. Jag glodde så förbenat mycket så att jag missade allt annat som barnmorskan visade oss. Det slutade med att jag fick gå hem och titta på det inspelade ultraljudet på DVD:n som vi fick med oss. Även då glodde jag efter något som kunde könsbestämma ungen. Mission impossible.
I övrigt så sparkas det på rätt vilt där inne nu. Allt är förvisso relativt men för att vara en liten parvel på två decimeter och bara knappt 20 veckor gammal så sprkas det ganska bra.
Jaha, det var väl allt.
Nej förresten. Jag fick inte jobbet men uppmandes att söka de nya tjänsterna i vår då jag är väldigt ”intressant”. Personaltanten som ringde verkade dock vara mer intresserad av min graviditet än något annat för hon kommenterade allt med att hänvisa till den. ”Du fick inte tjänsten tyvärr men det kanske inte är så farligt för du ska ju få barn snart och vara hemma”. ”Sök i vår för då har du nog fått ditt lilla barn” ”Hur mår lilla magen nu då?” and so on. Det är en jävla tur att mannen som skulle kunnat bli min chef var väldigt vettig och förklarade att han inte alls tar hänsyn till ev. graviditeter och att han ser mer långsiktigt på en tjänst än den tid man är hemma med ett barn. Hade han varit likadan hade de fan haft en diskrimineringsanmälan på halsen snabbare än kvickt.
Det är lustigt hur en liten bokning av en weekend kan få upp humöret. Plötsligt känns hösten inte lika grå och trist.
Innan jag fick barn så spenderade jag alltid hösten med att planera någon resa. Ofta reste jag till min syster över jul eller strax därefter. Hon bodde då i antingen NY eller LA och det var därför ganska långa resor som planerades. Det gjorde att hösten kändes rätt kul och spännande trots allt regn och mörker, sen kom vinter och jul och allt blev genast mysigt istället för bara grått.
När jag tänker på det så har jag faktiskt spenderat oceaner med tid åt att planera och tänka på resor som jag ska på. Jag hade alltid en resa på G att glädjas åt. Jag saknar verkligen det där planerandet som innebar att man i slutändan kom iväg någon annanstans.
Givetvis kan man resa med barn men helt ärligt så tycker jag inte att det är så okomplicerat som många vill få det till. Det är ett jävla meck och jag blir mer trött än utvilad av att behöva fundera på allt som ska med och allt som ska tänkas på när man är borta. Vi har dessutom två barn och snart tre som ska tas hänsyn till.
Nä, jag är inte jättesugen på att resa med små barn igen. Jag vill resa med maken själv. Annars kan det vara. Åtminstonde tills de blir lite äldre. Tills dess får det väl bli små weekendresor och så får planeringen av händelser begränsa sig till förlossningar och husbyggande
Ibland känns det att man är jävligt bra på det man gör och idag är en sådan dag.
Egentligen ska man (läs; jag) inte ta fasta på såna här dagar för är man (läs; jag) på väg till en annan arbetsplats så kan känslan av att vara förbannat bra på den man befinner sig på sinka en. Särskilt när man (läs; jag) är usel på att inte vara bäst på saker.
Jag har just bokat en Lyxweekend i november på ett slott åt mig och maken. Fredag till söndag ska vi äta mängder av god mat, sova som små grisar och bada jacuzzi och basta i vår enorma svit.
Det ska finnas champagne (inget jävla mosserande vin) och choklad på rummet när vi kommer och jag ska få alkoholfria alternativ. Vi ska maxa intaget på två afternoon tea och käka två fyrarätters (under två dagar givetvis) och jag ska se till så att vi får en plats i deras uppvärmda utomhuspool någon kväll.
Jag har verkligen inte längtat så fasligt efter något på mycket länge så som jag längtar efter detta.
Jag är i vecka 19 nu. Det är mycket märkligt att föreställa sig en mini-människa inuti min mage. Visst, magen är en stor rund kula men att det faktiskt finns något levande där inne är lika diffust som när jag väntade dottern.
Jag märker att jag blir trött snabbare nu än förra gången jag var gravid. Jag har också mer ont i magen. Antagligen beror det på att vi har envild tvååring som gnäller ”bääääär mig” i tid och otid. Jag måste lära mig att inte bära henne så mycket för det känns att det inte är bra.
I fredags var jag och gjorde tester för jobbet jag sökt. Det var tre personer som valdes ut till ”test-delen” och jag var som sagt en av dem. Herrejisses vad det gick dåligt! Merparten av testerna handlade om att visa hur man hanterar stress och som bekant så är jag usel på att hantera stress när jag är gravid. Gud vilka panikkänslor jag fick där inne i testrummet…
Dessutom är jag apdålig på att acceptera att jag inte är bra på något så det var fler än en gång som jag tänkte resa mig och gå därifrån i ren ilska över att jag var så kass.
Oavsett hur det går (yeah right att jag får det jobbet) så sa chefen till mig efter testerna att de väldigt gärna vill ha dit mig och skulle det inte bli denna gång så vill de gärna att jag söker mig dit i vår då det kommer finnas fler tjänster ute.
Allt hopp är alltså inte ute
Nästa vecka är det dags för det stora ultraljudet. Undra om det blir mer verkligt efter det?
Med en trasig hals så tänkte jag överlåta summeringen av läget just nu till Petter istället, han säger det lika bra som jag skulle kunna göra själv.
Min kära fru tycker jag är lagom kaxig och dryg när jag i dagsläget går omkring och räknar på ekonomin och konstaterar att med den nya tjänsten jag blivit erbjuden, med lägenheten som ska ombildas och lite annat smått och gott så ser det fint ut. Och ja, det må så vara, men det tycker jag att jag har förtjänat, så jag tänker fortsätta gotta mig i läget ett tag till..
Vissa dagar borde man kunna radera. Idag är en sådan dag.
Jag mår dåligt. Ryggen gör ont. Magen är tung. Ögonen svider. Näsan rinner. Huvudet bultar. Jag är så TRÖTT.
Igår när jag skulle sova låg jag och tänkte på mitt liv. Jag har, så länge jag minns, känt mig ensam merparten av tiden. Det har inte spelat någon roll om jag så har haft tio kompisar runt mig eller 17 killar som uppvaktat mig för jag har nästan aldrig känt det som att jag hör samman med dem. Någonstans har jag alltid känt att de inte ser mig. Inte på riktigt.
Att vara eller känna sig ensam behöver inte vara enbart negativt men för att må bra så måste man också få ha tillfällen då man blir sedd eller i alla fall känner sig sedd. Jag har lärt mig att älska en viss sorts ensamhet.
Under årens lopp så har jag trots allt träffat människor som jag känner ser mig och som förstår. Dessa personer släpper jag aldrig. Märkligt nog är det ofta personer som har en ganska knepig uppväxt och bakgrund och som har blivit lite buckliga under resans gång. Det är märkligt då jag själv inte kan påstå att jag har haft en krokig väg att gå när jag växte upp. Snälla normala gifta föräldrar med en stabil tillvaro, både känslomässigt och ekonomiskt. Bra betyg. Omtyckt. And so on.
Ändå har jag varit så ensam.
Till sist hittade jag kärleken i en man som såg mig. Som såg och som förstod. Sedan dess har jag nästan aldrig känt mig ensam. Vi fick barn och plötsligt så var det även min uppgift att få ett litet barn att känna sig sedd. Jag VET hur man får andra att känna sig sedda. Är det något jag är bra på så är det just det. Efter att ha känt sig ensam själv så ofta så identifierar man snart vad det är som får en människa att känna sig sedd. Man identifierar det och bemästrar det för att på så sätt locka till sig människor som ser en själv. Efter ett tag förstår man att det inte är så det fungerar alla gånger. Bara för att man får andra att känna sig sedda betyder det inte att de ser tillbaka.
Nu när jag funderar på det så är det nog en av mina drivkrafter. Att bli sedd. Vem vet, anske är det därför som jag bloggar?
Det tål att tänkas på. Jag vet i alla fall en sak. Jag tänker aldrig mer känna mig ensam tillsammans med någon.
