Trevligt

Att komma tillbaka efter semestern och mötas av tio personer bara den första timmen som tar sig tid att stanna upp, fråga hur jag mår, hur semestern har varit och faktiskt komma ihåg mitt namn. Personer som jag inte minns namnet på och som jag har en vag idé om vad de pysslar med. Dessutom har två personer som jag inte alls jobbar nära stannat upp och frågat om jag trivs bra med jobbet. När jag svarat ja har de med stor värme sagt; vad bra, vad glad jag blir.

Det är en oerhört varm och omhändertagande stämning här. En man har cancer och har varit sjukskriven sedan strax innan sommaren (och kommer inte komma tillbaka). Alla verkar ha ringt till honom under sommaren, de har varit ute och ätit lunch, åkt båt, följt med till läkare etc. Tagit hand om.

Jag gillart.

Long time no see

Det var den semestern. En bra semeser som slutade med att barnen var vanvettigt less på oss vuxna, och vi vuxna var ganska rejält less på griniga barn.

För första gången på ett par år kändes det riktigt roligt att komma tillbaka till jobbet efter semestern. Hurra för nya jobb! Nu har jag dessutom fått in snitsen på det där med hemlighetsmakeriet. Det var inte alls svårt att inte berätta om vad jag gör på jobbet. Det kommer ganska naturligt när man har hand om väldigt känsliga uppgifter. Man behöver inte fundera på vad som kan pratas om och inte. Det är fullkomligt uppenbart för en normalt funtad person. Dessuom är det i princip omöjligt för mig att berätta något alls egentligen. Allt jag gör är så där uppenbart omöjligt att berätta om.

Idag börjar Lillasyster J på Lilla E:s dagis efter en lång väntan. Enligt rapporter från inskolande make sprang hon rakt in och ignorerar honom nu fullständigt. Hon är där hon vill vara.

Det är rätt bekvämt med en extremt orädd och tuff minsting. Man blir lätt lite överbeskyddande, men när ungen är våghalsarnas våghals och slåss hårdare än sin snart femåriga syster så dämpas den där beskyddarinstinkten. Känslan av att ”hon är så liiiiiiiten” blir inte lika påtaglig när hon tar så stor plats.

Vi pratade om det där med att ta plats. Lilla E gillar att höras. Lillasyster J gillar det ännu mer. Det kan bli smått påfrestande, men vi gör vårt bästa för att de ska ha kvar viljan att höras och synas samtidigt som de lär sig respekt inför andra personers rätt att höras. Att lära ungar att vänta på sin tur är inte det lättaste. Det är en fin balansgång mellan att tysta för mycket och att vara för slapp och få en jobbig gaphals.

Ja, och så har vi en pågående beef med förskolan om deras öppettider. Jag höll på att få dåndimpen när jag räknade ut att de har stängt 28 dagar per år och har öppet 9,5 timme per dag. Det betyder att en ensamstående person med normala fem veckors semester och en heltid har det jävligt svårt att placera sina barn på vårt dagis. Det förutsätter att personen har hjälp att tillgå. Dagis erbjuder dessutom inte likvärdig plats på annat ställe vid stängning.

Så extremt icke-okej!

 

Det där med att vara ”lojal”

Igår var jag på ett väldigt ingående säkerhetssamtal hos en ganska bister kommissarie. Herregud vad jag fick svara på frågor kring mitt liv och mig själv. Jag skulle dessutom berätta om min familj, min man, hans familj och min umgängeskrets.

Jag hamnar i den näst högsta säkerhetsklassen när jag börjar mitt nya jobb. Den högsta säkerhetsklassen kan bara regeringen besluta om. Det hela låter sjukt respektingivande och lite obehagligt.

Så kom ordet ”lojal” upp som fråga. Är jag lojal mot min arbetsgivare, var frågan som ställdes.

Och jag kunde fan inte svara. För mig är klingar ”lojal” väldigt negativt så rent instinktivt vill jag svara nej. Erfarenhetsmässigt vet jag att det är ett ganska dumt svar 😉

Lojal liksom. Som nån jäkla medlöpare som inte ser helheten utan bara blint följer riktlinjer. Jag förknippar det med militärer. Man kan väl säga att jag är lojal mot den arbetsgivare som förtjänar det. Jag är inte lojal bara för att.

Fast det låter ju inte heller rätt. Jag är nog lojal i den bemärkelse som kommissarien menade.

Och nu när det ändå är internationella kvinnodagen så vill jag att ni funderar på vilket kön ni såg framför er att kommissarien hade. Fel. Det var en kvinna.

Update:

Så här skriver wikipedia om ”lojalitet”. Jag väljer nog att stå fast vid min skeptiska hållning till ordet och företeelsen:

Lojalitet är en personlig egenskap som ibland betecknas som en dygd. En person som är lojal mot en annan person är under en längre tid hjälpsam och vänskaplig mot denna. Den som är lojal mot en annan tar även dennas parti i konflikter. Begreppet är särskilt vanligt förekommande för att beskriva relationer mellan personer av olika status, exempelvis mellan en regent och regentens undersåtar.

Begreppet kan även användas på grupper av varierande storlek, exempelvis militära enheters lojalitet mot sina befäl.

I det romerska riket var den fria manliga medborgarens lojalitet gentemot sin statusmässigt överordnade, patronus, och sin statusmässigt underordnade, clientus, periodvis mycket viktigt för samhällsstrukturen.

Ensam hemma

Okej, rubriken är något missvisande. Jag har två barn hemma också. Två sovande barn.

Okej, det är inte heller helt riktigt. Lillasyster J tjöt precis som en stucken gris och jag sprang upp för trapporna i ett huj. Men skit i det.

Jag har ingen annan vuxen hemma och barnen sover i alla fall merparten av tiden.

Det ser jag som ren och skär lyx. Inte för att jag vantrivs med min make och tycker att han är asjobbig att ha i närheten. Det handlar mest om att få vara själv.

Jag har alltid trivts oerhört bra i mitt eget sällskap. Att få sitta för mig själv och greja med något. Jag kan göra det hur länge som helst.

Just det där med att vara själv är man ganska svältfödd på som småbarnsmorsa. Därför njuter jag nu.

Jag kanske till och med ska ta ett foto på det hela. Ja, det ska jag. Med min iPad.

En mugg, ett smörgåsfat, en julgran, en ful soffa och en julstjärna. Vilken fantastiskt komponerad bild. Märk väl.; INGEN vuxen person inom synhåll!

Orättvisor här i världen

När  Lilla E var drygt fyra månader började jag tappa hår. Ni vet, så där som man gör efter en graviditet och amning. Det var aningens läskigt då jag tappade så jädra mycket men det gick över efter en period. I samma veva kom mensen tillbaka. Då var jag rätt säker på att det var för att hon slutade amma när hon va 4,5 månad. Hon ville inte längre och sedemera började håret falla och mensen kom.

Trodde jag ja.

För ett par veckor sedan började jag tappa hår. Lillasyster J var då fyra månader men hade på intet sätt slutat amma. Idag kom mensen. Jag är väldigt säker på att jag har ammat Lillasyster J var tredje timme (om inte oftare) den senaste tiden.

ORÄTTVIST!

Vad ska jag med mensen till? Vi ska ju inte ens ha fler barn.

Bah!

Exakt hur djupt ska jag skära mig i armarna sa du?

Kan ni föreställa er hur ointressant man måste vara för sin fru med följande förutsättningar:

Tre barn hemma är hemma.  Varav två är 2,5 år och 3 månader. Och ALLA barn fortfarande sover kl SJU på morgonen. Vi pratar alltså om en förutsättning så unik att andra småbarnsfamiljer skulle kunna gå över lik för den.

..och när jag kryper in hos mig fru så frågar hon vad klockan är, får svar, och säger tillbaka ”att hon måste sova”.

Alltså. Klockan 05.17 kan jag köpa det argumentet. Kl 7, då är det bara att konstatera att man gör mer nytta på jobbet.

Saker jag funderar på

Nu ska ni få höra om något som jag faktiskt funderar på. Flera gånger om dagen till och med.

Jag funderar på vilken tutte Lillasyster J sist käkade från. Det är inte alltid helt enkelt att veta.

Vet ni hur jag brukar minnas det?

Jag sitter framför tv:n och ammar och när hon käkar från höger sida så når jag inte fjärrkontrollen om jag inte lägger den på amningskudden. Hon brukar lyckas sparka ner fjärrkontrollerna från amningskudden 8 gånger av 10. alltså får jag jämt kolla på något skitprogram med för låg volym de gånger hon käkar från höger sida.

Sånt minns jag. Sånt tänker jag på om dagarna.

Mitt liv är så härligt.

Overload

”Någon” fick för sig att käka en gång i timmen i två dygn. Denna person tänker nu inte ta konsekvenserna av sitt handlande. Min mjölkproduktion har säkert tredubblats och det gör ONT.

Ät unge. ÄT. Du kan få precis hur mycket du vill. Var tredje timme är lite skralt tycker din mamma.

Lugnet råder i familjen blodpudding

Jag börjar så smått tro på att även detta barn kommer att börja sova hela nätter från två månaders ålder. Lilla E gjorde nämligen det och innan jag fick henne så trodde jag att åtta timmars sammanhängande sömn med ett spädbarn bara var en myt.

Lillasyster J har sovit åttatimmarspass på natten i ungefär 1,5 vecka nu. Passen kan förvisso hamna mellan t.ex. kl 21 och 5 så att jag ändå måste vakna och amma vid fem, men hon somnar alltid om efteråt och sover i ca tre timmar till. I natt var det perfekt. Hon sov som en liten gris från kl 20 med påtvingad matpaus vid 23 och sedan ända fram till kl 7 då det tydligen var morgon.

Sån nätter kan jag absolut leva med i fortsättningen.

Idag ska vi iväg på en sista akupunktursession. Varför det är den sista? Jo, det har nämligen fungerat! Efter två gånger så slutade damen att ha ont i magen och skrika på kvällen. Helt obegripligt. Jag måste nog omvärdera min ytterst skeptiska inställning till akupunktur.

Jag säger det rakt ut helt enkelt. Akupunktur fungerar mot spädbarnskolik.

Oh the pain!

Jag vet inte om jag har förträngt eller bara glömt bort hur jävla ont det gör när mjölken rinner till typ varannan timme. Helt ärligt så har jag inget minne av att det gjorde så ont när jag ammade Lilla E. Det känns ju som att jag får kramp i hela brösten och de blir stenhårda i en minut ungefär.

Det sjuka är att det räcker att jag tänker på Lillasyster J för att det ska ske! Börjar hon skrika sker det omedelbart och tittar jag på klockan och ser att det snart dags att amma så sker det också.

Har alla som ammar det så?

Det är verkligen helt bisarrt.

UPDATE:

Okej, jag hittade svaret här –> X