Små och stora beslut


Vissa beslut man tar här i livet är större än andra.

Nu har jag tagit ett sånt. Och jag kämpar med det, och jag slits med det, vantrivs med det och våndas över det.

Stora M kommer efter sommaren bo i huvudsak hos sin mamma. Hon önskar det själv. Varför hon gör det kan man alltid diskutera, men det är ganska poänglöst i sammanhanget för hur jag än vrider och vänder på det så blir det ju inte bättre för henne eftersom hon inte förstår varför ändå.

Jag träffade hennes mamma igår och började nysta i alla nya detaljer som behöver kommas överens om för hur det ska funka framöver när det blir annat än vad det är idag. Jag kände spontant att jag funderat oändligt mycket mer på det här än vad hon har gjort, hennes fokus låg mer i linje med vilka konsekvenser det här får för henne och hennes nya snubbe. Jag fick känslan av att hon bara haft sitt fokus på det övergripande och inte funderat på praktiska detaljer alls.

Nåväl, det blir framöver deras problem där hemma att enas om. Jag är inte direkt helt övertygad om att det kommer flyta på smärtfritt och det återstår att se. Men det närmaste året (åtminstone) så kommer jag träffa mitt äldsta barn oändligt mycket mindre än tidigare. Nu ska jag formulera förslaget och få med alla mina krav om klämdagar, helgdagar, långhelger, släktsammankomster, sommarvistelser osv.

Jag har även berättat för henne själv idag, och det är så jävla svårt. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag går emot alla mina instinktiva känslor om vad jag vill. Jag vill såklart att mitt barn ska vara hos mig så mycket som möjligt, och nu gör jag raka motsatsen. Hur förklarar man det för sitt barn? På ett vettigt sätt? Oavsett hur mycket jag försöker rationalisera det hela så säger rösterna i huvudet hela tiden att jag sviker mina principer, mina ideal och min övertygelse. Allt jag kämpat och slitit för i alla år ger jag nu upp frivilligt. För att någonstans intalar jag mig rent krasst att det kommer bli bäst för henne. Men själv kommer jag nog aldrig kunna förlåta mig ändå.

Jag hoppas att hon en vacker dag, i vuxen ålder, kommer förstå varför jag gjorde som jag gjorde, och att hon inte kommer tänka mindre om mig. Jag kan inte komma ifrån alla tankar om min egen far som inte brydde sig och verkade tycka att det var viktigt med vardaglig kontakt med sina barn, jag kan inte komma ifrån att jag blir ännu en pappa i raden som träffar sitt barn varannan helg, jag kommer aldrig kunna förlika mig med tanken att alla de där papporna jag tänker mindre om nu är som en av mig. Jag skäms trots att jag kan förklara och rättfärdiga mitt beslut hundra gånger om, trots att jag antagligen är fullständigt ensam om att tycka att det här i grunden är fel och framtvingat och att jag är ett offer för omständigheter jag inte kan rå över, jag vill skylla på någon annan, jag vill inte kännas vid på något vis att jag faktiskt bidrar till att öka på statistiken om mängden pappor som bara träffar sina barn varannan helg. Jag hatar att jag känner att jag måste ta det här beslutet för mitt barns skull, för att det är vad hon behöver och vad hon tror är bäst för henne själv. Och hur skulle jag kunna motivera för henne att jag går emot hennes egen vilja för hennes eget bästa? Någonstans måste jag ändå hoppas att hon kommer att komma till den insikten själv en vacker dag. Istället får jag göra det bästa möjliga av en pissig situation. Hur jag än vrider och vänder på det kommer det bli dåligt, och då blir det här minst dåligt för henne, men mest dåligt för mig. Något jag försökt förklara för henne. Jag är vuxen och förstår konsekvenserna, och jag har ansvaret som förälder att värna mitt barns bästa, så hur dåligt jag än kommer att må över det, så måste det bli så här för hennes skull.

Jag har mått dåligt förut, jag har klarat det förut, och jag kommer att klara det även detta gång.

Men jag kommer aldrig någonsin gilla det.

Annonser

One thought on “Små och stora beslut

  1. Men va fan.. Så jävla ledsen jag blir. Du är inte ensam att tycka att det är fel för det är det. Så in i helvete fel!
    Det är bra att du har försökt förklara. Även om hon inte förstår nu så förstår hon förhoppningsvis om några år. Och hon förstår att du älskar henne..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s