Att minnas


Idag skulle mamma ha fyllt 61 år.

Jag och min bror var på kyrkogården tidigare ikväll och tände varsitt ljus för henne i minneslunden, precis som vi gör varje år den 12 april och den 14 oktober, hennes födelsedag och dagen hon gick bort. Vi pratar lite om vad vi minns, hur det känns nu och så. Inget jättestort eller märkvärdigt, men det känns bra, och innan inte så märkvärdigt, men såhär efteråt känns det mer viktigt.

Det blir som en slags påminnelse om vad som varit, vad man gått igenom, vad vi upplevde de där dagarna mot slutet, om hela det sista året, för min del var det så otroligt mycket som hände, och hur man gått vidare från det.

Jag insåg såhär i efterhand hur skönt de här tillfällena är. Min bror påminner mig om att han också delar dessa minnen, att jag inte är ensam med dom. Att han gått igenom det här och vet vad jag varit med om, att han kan relatera till det. Det känns tryggt och fint. Kände även i efterhand att det skapar en viss form av trygghet och ro med de här tillfällena. Jag behöver inte älta och fundera så mycket över det som hänt resten av tiden, jag vet någonstans att det här kommer alltid vara ett tillfälle där vi minns, och jag behöver inte ha dåligt samvete övrig tid eller oroa mig för att jag ska glömma eller försumma minnet på något vis.

Brorsan påminde mig även om den där morgonen då andetagen blev långsammare och långsammare. Mamma hade en väckarklocka vid sin säng som han stängde av där och då. Den står numer, fortfarande avstängd på samma tid, vid hans säng istället. Ju mer jag tänker på det, desto mer klockrent (no pun intended) tycker jag det är som ett fint, tydligt men samtidigt subtilt sätt att minnas.

Övriga släkten frågar ofta om min bror, hur han har det osv, för han är inte direkt killen som hör av sig och delar med sig i onödan, och även om vi hörs och ses med jämna mellanrum, så känns det viktigast och skönast att han verkligen har gott om egna polare som jag på sin höjd känner till. Han har verkligen skapat sig ett eget liv som han trivs med, och jag är lite lagom mycket storebror och ser till att han inte tappar all kontakt med övrig släkt och familj men annars får han rå om sig själv. Alla mina barn älskar honom och Lilla E blir numer alldeles lycklig och spattig varje gång man pratar om honom eller hälsar på eller får besök av honom. Lilla J kommer alldeles säkert dyrka honom och tycka han är världens bästa på samma sätt framöver och det känns så jävla skönt att ha honom där. Han är verkligen mitt alldeles egna andningshål på så många sätt, och då främst genom att jag kan prata hur mycket eller framför allt lite jag vill när jag är med honom och det känns finfint och som att han förstår ändå.

Mamma hade garanterat varit stolt över sina söner och vad det blivit av dom idag, något jag vet var väldigt viktigt för henne.

Man kan ju undra om det är någon form av ödets nyck att Lilla E föddes precis i anslutning till datumet när mamma gick bort, och nu Lillasyster J i anslutning till hennes födelsedag. En tydligare påminnelse än så kan man hursomhelst inte få om att livet går vidare…

Annonser

2 thoughts on “Att minnas

  1. Mkt fint inlägg ! Klart det har ett samband med tjejernas födelsedag, det tror jag. Jag gillar jättemkt att du och din bror besöker er mammas grav tillsammans, er grej liksom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s