Avsaknaden av förebilder


Idag är det internationella kvinnodagen. Och jag är feminist.

Jag har läst en massa bloggar och texter om män och kvinnor som beskriver mödrar, mormödrar etc. som de beundrar så oerhört. Jag önskar så innerligt att jag hade något liknande att skriva om en kvinna i min närhet.

Jag har inga förebilder i min familj. Faktiskt så har varken min mamma, mormor eller farmor varit några supermorsor. Inte karriärister heller för den delen. För att göra det rättvist så har männen inte varit jättetoppen som pappor eller karriärister heller.

Jag kan inte komma med några katastrofberättelser heller. Inte något direkt missbruk, ingen misär, inga droger. Bara lite känslomässigt störda personer som nog har velat ganska väl, men inte nått hela vägen fram.

Jag har aldrig haft en vuxen som jag gärna har velat anförtro mig åt, eller som jag har sett upp till. Ganska sorgligt faktiskt.

Jag hoppas att mina barn kommer att sitta och skriva en blogg (eller något annat) om 30 år och känna att deras mamma var och är en jäkligt bra typ. Jag hoppas att de kan skriva att jag var varm och kärleksfull, att jag tog mig tid, att jag och deras pappa älskade varandra och att det syntes samt att jag jobbade med jättespännande saker som jag var en jävel på.

Dessutom hoppas jag att de kan känna att jag uppfostrade dem till att älska sig själva och att känna att de är fantastiska som människor.

Sen får de givetvis tycka att jag var en skithög som inte tyckte att det var jätteroligt att lägga pussel i fem timmar, eller läsa om Lilla Anna 37 gånger på raken. De får säga att vi åt köttbullar och pasta lite för ofta och att jag var klen på att säga nej till godis.

Det är okej. Jag aspirerar inte på att vara perfekt.

4 thoughts on “Avsaknaden av förebilder

  1. Jag tror du är en grym mamma. Och från en som kommer från ungefär samma familjeförhållanden som dig där min mamma aldrig kunnat uttrycka känslor eller visat att hon brytt sig (förrän Lilla A kom till världen) och där jag inte ens vet vem min pappa är. Så mjo, jag hyser typ samma förhoppningar. Men nu fick jag ju lite prestationsångest också.

    • Prestationsångest tror jag är himla onödigt. Man vet nog själv om man är okej som morsa. Är man en normalt funtad person så är jag säker på att man känner när man gör fel och när man gör rätt med sina barn. Och när man gör något som känns fel så försöker man rätta till och kanske inte göra samma fel nästa gång. Det är väl att vara en bra förälder? Inte fasen finns det någon som gör rätt varje gång?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s