Familj


Precis som alla andra så har jag alltid haft känslan av att jag är den som inte passar in i min familj. Ja alltså inte min egen familj, där passar jag som handen i handsken. Min släkt. Mina föräldrar, syskon etc.

Jag har funderat och funderat på vad det är som bidrar till att jag känner så. En sak är att vi är väldigt olika. Mina föräldrar och min syster är alla tre personer som har haft monumentala problem med sin självkänsla och identitet under merparten av livet. De har blivit grovt mobbade, haft ätstörningar, komplex etc. De har blivit ratade i många olika sammanhang. Väldigt tråkigt för det är inget som de har förtjänat alls.

Den där erfarenheten har inte jag. Min självkänsla är utmärkt och har alltid varit. Jag har inte blivit mobbad elelr haft några ätstörningar. Min identitet har det inte varit några frågor kring. Jag har känt mig älskad och omtyckt.

Mycket av det beror faktiskt på mitt ex som jag träffade när jag var knappt 15 år. Han älskade både mig och sig själv. Hans självkänsla var enorm och smittade av sig. Jag inte bara dög, jag var toppen! Det fick jag höra flera gånger i veckan i 14 år.

Det här har i alla fall gjort att jag tror att min familj inte känner sig sedda eller förstådda av mig, och vice versa. Jag orkar inte med deras knepigheter och ängslighet. Jag orkar inte med deras identitetsbyten och dimridåer för att dölja misslyckanden.

Det känns som att umgås med en bunt oroliga lögnare. Jag vet inte vad av det de säger som de faktiskt menar eller vad som sägs för att de mår dåligt/har mindervärdeskomplex etc.

Och jag känner inte igen mig i känslan av att ogilla sig själv. Jag kan inte spela med i den heller. de förstärker varandra och jag sitter bara och känner mig irriterad.

Blä. Jag ska fylla mina barn med styrka och självkänsla.

2 thoughts on “Familj

  1. Jag förstår till viss del vad du menar. Jag har en väldigt ”dubbel” självkänsla, inom vissa områden är den väldigt hög och inom andra inte. Jag har tex. aldrig fått gråta utan att bemötas av ilska vilket jag insett nu (terapi ftw) påverkar mig otroligt mycket. Jag tror inte att folk från förr, folk som har betytt och därför fortfarande betyder mycket för mig, tycker om mig.

    Samtidigt så har jag grym självkänsla. Jag vet mycket väl att jag är väldigt bra på det jag gör, att jag har många talanger. Jag vet att jag är en väldigt bra människa. Jag bryr mig inte om ifall folk inte tycker om mig, speciellt inte om de känner sig hotade av mig. Men kanske är det bara självförtroende, jag vet inte. Jag fortsätter jobba med att våga känna, för det är äckligt svårt när man hela livet tränat på att _inte_ känna. Men jag ska fortsätta jobba på det tills jag kan. Hur lång tid det än tar.

    Jaja, nog om min livshistoria. Det jag ville säga om att jag känner igen mig var att jag har trivts bra med min mans familj men med en del tjorv innemellan, tills vi båda började i terapi. Dels började vi såklart se mönster, hur de varit under min mans uppväxt och hur de förstört honom (blir förbannad bara jag tänker på det). Men också för att de inte klarar av att se hur mycket bättre vi mår, hur vi blir gladare och gladare och mer och mer tillfreds. Istället för att ta det som ett startskott för att ta tag i sig själva och börja jobba med självutveckling så måste de försöka trycka ner oss. På mer eller mindre subtila sätt. Så vi har dragit oss undan mer och mer från dem, för vi mår inte bra av att träffa dem. Vi vet inte var vi har dem, vad som är ärligt och vad som är lögn eller fasad. Vi orkar bara inte.De är så jävla fega som inte vågar se sig själva i ansiktet och måste trycka ner oss för att må bättre. Sin egen son. Så jävla äckligt rent utsagt. Fy fan. Är anonym för att inte outa nån av dem.

    • Ja jag vet ju vem🙂

      I mitt fall var barndomen inte värst dålig alls. Min självkänsla var klart lägre än senare och visst fick jag inpräntat att mina höga betyg inte var lika viktiga som min syrras modellkarriär, men så länge jag behövde praktisk hjälp så ha mina föräldrar fungerat finfint. Det var när jag blev självständig och hjälpen snarare behövde vara känslomässig som det sket sig. Där fanns inte kompetensen hos dem. De var stolta över mina framgångar, men alltid skeptiska inför framtiden och det var alltid ”tro inte att du är något”-mentalitet.

      När jag faktiskt trodde att jag var något, och att jag var ritkigt bra så var det inte okej. När jag dessutom lyckades med precis det jag sa att jag skulle lyckas med så var det ännu jobbigare.

      Värst är nog att jag inte behöver hjälp. Att jag klarar mig strålande och vågar ta för mig. Även om jag tror att de innerst inne är väldigt stolta….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s