Att vara kär så det hörs


i fredags valde jag i alla fall jobbets AW. Jag har lite social fobi när det gäller att hänga med grannar. Man kan väl säga att jag är en inbiten lägenhetsboende StorStockholmare. Man_pratar_inte_med_grannar.

Så är det bara.

Anyway, jag gick på jobbets AW som började på Cliff Barnes. Hur länge sedan var det inte man var där!? AW:en visade sig vara otroligt trevlig. Vi var många och det slutade på Lemon Bar där alla dansade sig svettiga.

Jag hade en lång konversation med en kvinnlig kollega som vänstrar lite med en annan av mina kollegor. Båda har en partner som de är mer eller mindre olyckliga med. Det hela känns ganska pubertalt.

Min kollega var lite chockad över att jag visste om deras hånglande och ville prata förhållanden och visioner. Hon var själv chockad över det hon hade gjort (och fortsätter att göra vid tillfälle) då hon alltid har ansett att otrohet är det absolut värsta man kan göra. Man gör det bara inte. Punkt.

Själv sa jag att jag kanske har blivit cynisk men att jag har sett otrohet på så många platser så att jag inte orkar uppröras så mycket längre. Enda gången jag reagerar är när det är barn inblandade och det rör sig om ett förhållande som pågår under en längre tid.

För henne var tvåsamheten meningen med livet sa hon. Jag sa att det inte är så för mig. Tvåsamheten har inget egenvärde. Den är bara värd något när de två personerna fungerar ihop.

Hon frågade mig vad jag tyckte var meningen med livet (oh yes, på en AW). Jag sa att det nog i första hand är att mina barn får ett fint liv, en fin uppväxt och att de är älskade.

Sen förklarade jag att jag verkligen önskar att jag kommer att leva med min man länge länge, men att jag inte förutsätter att det kommer att bli så. Livet förändras och vi med det. Jag levde i 14 år med mitt ex och efter 13 år insåg jag plötsligt att vi inte alls skulle leva tillsammans till vi dog. Så nej, jag förutsätter inget längre.

Då sa min kollega: men du är kär i honom. Jättekär. Det hör vi alla varje gång du pratar om honom. Du berättar saker med en sån ömhet och glädje när det gäller honom.

Och ja, jag är kär i min man. Vi tjafsar och gnäller. Vi bråkar och surar. Vi älskar och skrattar. Vi är jäkligt långt ifrån perfekta, men jag tycker att han är väldigt fin och bra på alla sätt (nästan).

Hörde du det maken?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s