Di små barnen


Mina barn börjar bli så självständiga. Lillasyster J är bara 1,5 år gammal, men verkar vara en sån som vill bli stor så fort hon bara kan. Nåde den som försöker hjälpa henne med maten, nåde den som säger åt henne vad hon får och inte får göra, nåde den som ger henne en pipmugg och inte ett glas.

Lilla E fyller snart fyra år och har ganska nyligen drabbatd av insikten att hon inte är allvetande. Att hon faktiskt är ganska liten i världen. Så hon kämpar med rädslan för allt okänt. Mörkret, sömnen, spöken, okända människor, nya dagis.

”Mamma jag vill inte växa, jag vill inte bli vuxen” säger hon ofta. Hon kan bli förtvivlad om man har den dåliga smaken att påpeka att hon någon dag kommer att bli i alla fall lite större. Att hon kommer att växa lite till.

Barnen är så fina båda två. Varje dag gör de något som får mig att bli oändligt stolt. De är allt jag någonsin önskat att de skulle bli. Starka, bestämda, glada, empatiska och reflekterande.

Min högsta chef sa under ett tal för ett tag sedan att han hade fått frågan om vilken enskild händelse som förändrat mest i livet för honom. I det sällskap han då satt med sa alla kvinnorna att det var när de fick barn. Han lät lite raljerande när han berättade om kvinnorna som hänvisade till sina barn och menade att, trots att han har en dotter, så var det inte hennes födelse som förändrade mest. Det var när han bestämde sig för att bryta sin bana som kriminell och satsa på universitetsvärlden.

På ett sätt kan jag förstå honom. Han har gått från en söderförort och ett kriminellt liv till Rosenbad. Det är en fantastisk resa. Absolut. Men på ett annat sätt känns det lite tragiskt att något som involverar karriären ska vara det mest betydelsefulla.

Min karriär är oerhört viktig för mig. Jag skulle inte må bra utan mitt jobb. Men en sak som jag märkte när jag fick barn är att allt vad jobb heter hamnar obönhörligt på andra plats när det är något som mina barn behöver mig för. Jag skulle utan att tveka resa mig från ett möte med en minister och gå raka vägen till dagis om det behövdes.

Jobb och barn är liksom i två helt olika kategorier. De kan inte jämföras. För mig känns det därför märkligt att hänvisa till någon annan händelse i livet som den som förändrat mest. Hur kan något annat slå den livslånga prioriteringsändringen som barn innebär? Du går från att ha dig själv som nummer ett, till att själv hamna en bra bit ner på listan. Och trots det så är du helt tillfreds med förändringen.

Märkligt.

Annonser

One thought on “Di små barnen

  1. Min far sa nån gång i somras att det enda han verkligen brunnit för är hans jobb. Då frågade min syster – inte oss barn då? Nej, faktiskt inte, sa han då.

    Det visste vi ju visserligen redan eftersom det är något vi räknat ut i vuxen ålder. Men jag är allergisk mot när människor tycker att något, vare sig det är karriär eller hobby, är viktigare än ens barn.

    Jag är den första att säga att det är väldigt viktigt att ha sin egen arena med jobb och/eller hobby och vänner osv. Men är det viktigare än barnen, då är det inte bra. Det kan bara sluta med dålig självkänsla hos barnen.

    In my humble opinion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s