Inskolning


Vi håller som bäst på att skola in båda barnen på ett nytt dagis då vi flyttat. Tyvärr blev det inte det dagis vi hade hoppats på, utan ett som ligger en bit ifrån. Förvisso väldigt nära den buss som tar mig/oss in till stan men själva dagiset ligger på ett ganska ocharmigt ställe. Precis i ett centrum, två trappor upp.

Jag kan inte påstå att jag var glad när vi fick platsen, men det är inte mycket vi kan göra åt det i dagsläget. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Lillasyster J är förtjust. Hon var mer än dagismogen och verkar gilla att få lite ny input. Ungen är dessutom social som få och trivs bra med att ha fullt av folk omkring sig. Lilla E är inte alls förtjust. Hon hade ett dagis som hon älskade, massor av bra kompisar och full koll på tillvaron där. Nu börjar hon från noll. Det är inte lätt. Ännu svårare när man inte, i alla fall initialt, är den där sociala personen som vill ha en massa nytt runt sig hela tiden. Lilla E tyr sig oftast till en person och har en lång startsträcka innan hon utan förbehåll gillar någon.

Så. Inskolningen för Lillasyster J har gått som en dans (bortsett från att hon nu åkt på sin första dagisförkylning) medan Lilla E är ganska ledsen fortfarande.

Det hade inte behövt vara något problem om vi kände att hon blev mött på det sätt som hon behöver.

Första dagen där, när jag var med hela dagen, kom ingen och förklarade vilka rutiner de har, när de ska gå och äta lunch, vart saker finns, hur de sitter och gör under lunchen, vilka som är ansvariga etc. Dag två tog jag upp det här med dem. Jag sa att Lilla E inte hade det så lätt just nu och att de behöver hjälpa henne att få koll på tillvaron igen. Så att hon kan förutse vad som ska ske under dagen. Så att hon kan hitta en trygghet i det.

Det funkade bra i ett par dagar. Idag lämnade barnens pappa på dagis och Lilla E var otröstlig. Hon grät och grät och ville inte gå in. Flera ur personalen såg henne komma och att hon var ledsen, men ingen gjorde en ansats att ens hälsa henne välkommen! 

Jag blir så förbannad! Vad är det för ställe som inte ens hälsar barnen välkomna när det kommer!? Oavsett om de är glada eller ledsna så måste de känna att de är sedda av den vuxna personal som finns där. Särskilt när de är ledsna.

På Lillasyster J:s avdelning är det motsatt förhållande. De är oerhört uppmärksamma och informativa. Tack och lov.

Maken ska ta upp det här med dem när han hämtar i eftermiddag och tar de inte det hela på allvar så kommer de mycket snart att märka att det kan komma att bli jävligt jobbigt. Jag kan vara jävligt jobbig. Jag kan kräva och jag kan tala för mina barn.

Skärpning för fan!

Annonser

5 thoughts on “Inskolning

  1. Stackars Lilla E, hon måste ju känna sig lagom utsatt just nu! Vart sjutton har ni hittat dagis egentligen?!
    Här kommer tyvärr Lilla A också lite i kläm, men det beror inte på pedagogerna utan på att hon hamnar mellan alla andra inskolningsbarn som är ledsna och därmed blir lite åsidosatt. Idag ändrade de taktik och lät henne vara med den stora gruppen istället, det kändes mycket bättre.

    • De var tämligen oförstående och tyckte bara att allt ju funkade jättebra. Maken sa att det gjorde honom mer orolig när vi ser det så olika och de lovade att ta upp hans åsikter och försöka tänka efter mer.

      Jag tror att det stora problemet är att barnen inte har någon kontaktperson/presonal som tar hand om inskolning etc för ett specifikt barn. När alla ska ta ansvar för något blir det ofta ingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s