Dag 17 – Mitt favoritminne


Dag 17 är det ju inte men det är inlägg 17 från listan som gud glömde.

Mitt favoritminne tycker jag är svår. Jag har många minnen som jag tycker om, och att rangordna dem går inte. Gör jag det så måste jag så klart välja minnen som har med mina barn att göra. De måste ju per automatik vara viktigast.

Nu bestämmer jag att jag är mer än mina barn och väljer något annat.

Ett minne som jag tycker om att minnas men som inte var så jätteroligt när jag var i den stunden är den dagen jag för första gången kom till Diyarbakir i Kurdistan.

Jag var 17 år och följde med min pojkvän till hans hemstad. Jisses vad jag hade fått tjata på mina föräldrar för att få åka dit och vara där i sex veckor med honom och hans familj. Äntligen hade de gett med sig och vi åkte dit. Det hade varit en lång resa. Först flög vi till Istanbul och sov över natten, sedan åkte vi med skakiga inrikesflyg till Diyarbakir. Det var i juli och hettan var enorm. Vi landade på den dammiga flygplatsen och steg ut i +43 grader.

Något år innan hade filmen ”Inte utan min dotter” gått upp på bio och jag hade blivit pepprad av varningsord från okunniga bekanta.

Det första jag ser när jag kommer in i ankomsthallen är pojkvännens 7 bröder, deras fruar, ungefär en miljon barn och en kvinna i burka… (som inte hörde till hans familj utan som själv var där för att möta någon)

Burka var inte ett särskilt välkänt fenomen i Sverige 1993 och jag höll på att få dåndimpen. För att kunna hålla uppe en god min kände jag att jag behövde komma bort ett par minuter. Jag sa att jag behövde gå på toa och letade mig fram till en damtoalett. Väl där kom nästa chock för en 17-åring med extrema hygienkrav. Det fanns inga toastolar utan man gjorde sina behov i ett hål i golvet. Det fanns inga toadörrar och än värre, det fanns inget toapapper. Man använde vatten från en kran på väggen.

I bilen mot min pojkväns äldsta brors lägenhet tittade jag ut på byggnader och hus. Hela staden ser bombad ut. Allt är halvt raserat och det finns byggställningar överallt. Väl framme får jag ett mottagande som inte är av denna värld (inte av den svenska världen i alla fall). Någon kom fram och satte på tofflor på mina fötter. Alla pussades så att man blev dyblöt om kinderna. Stora fruktfat ställdes fram. Jag fick ett vansinnigt hett litet glas med té i handen och funderade desperat hur jag skulle hålla i det utan att få brännskador. Plötsligt kände jag att jag var bajsnödig. Toaletten var ett hål i golvet. Det fanns givetvis inget toappper.

Det var en omtumlande upplevelse.

Efter sex veckor åkte vi hem. Då hade jag bott i bergsbyar, sovit på tak, jobbat i vindruvsgården, haft mindre trevliga möten med den turkiska militären, ätit färska mandlar, tittat på giftormar, fått solsting (för att jag hade toknoja för att ta på mig en duk på huvudet..återigen inte utan min dotter som spökade. I +40 grader är det dumt att gå barhuvad), lärt mig kurdiska, ätit gethuvud, haft svårartad diarré (fortfarande utan toapapper…).

Och jag hade lärt mig saker om världen som få svenska 17-åringar kan.

Jag kom hem som en förändrad människa. Ett barn som på ett par veckor mer var vuxen. En snart vuxen 17-åring med en livslång respekt för att världen är stor och att vi vet väldigt lite om den. Att det vi vet och kan, nödvändigtvis inte är det bästa, men inte heller det sämsta. En 17-åring med en enorm aptit på att lära sig om allt, och som för all framtid har en stenhård tro på alla människors lika värde.

Och ”Inte utan min dotter” var aldrig närvarande. Jag blev behandlad med den yttersta respekt under hela min vistelse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s