3. Mina föräldrar


Åh shit. Att prata om mina föräldrar är inte enkelt.

Mamma och pappa har varit gifta i 35 år. Mamma är född och uppvuxen i Stockholm, pappa är norrlänning. Han flyttade söderöver när han hande träffat min mamma på universitetet i Umeå. Nu är pappa nästan pensionär (han jobbar ett par timmar i veckan fortfarande, trots att han är 67) och mamma blir 65 till våren.

Vid en första anblick förefaller mina föräldrar vara enormt enkla att ha att göra med. Vettiga, allmänbildade och sociala. De reser massor. Just nu är de i Vietnam och för ett par veckor sedan var det Libanon som gällde. De är innerstadsmänniskor som engagerar sig politiskt, har vinprovningar, går på teater och givetvis delade de på den åtta månader långa föräldraledigheten både 1976 och 1979.

När man (som min make) får umgås med dem regelbundet under en längre tid ser man alla sprickor. Det är en väldigt märklig maktbalans mellan mina föräldrar. De uppger sig vara jämlika men jag ser snarare en kvinna som agerar mamma åt sin make. Och en man som släpper allt vad ansvar heter och bara läger sig platt av ren lathet.

Min barndom var bra. Jag hade det bra och mina föräldrar var fina föräldrar åt mig. När jag började bli självständig kom problemen och jag kunde se saker som varit knepiga när jag var mindre. De kunde inte hantera att vår relation övergick från att vara praktisk till mer känslomässig. Plötsligt behövde jag inte deras mer praktiska stöd. Då gick det snabbt utför. Känslor är verkligen inte mina föräldrars grej.

Efter många om och men slutade det för ett par år sedan med att jag bestämde mig för att hålla dem helt utanför mitt känsloliv. Jag slutade helt att visa vad jag kände och hur jag mådde. På det sättet kände jag att jag kunde skydda mig från klumpiga övertramp från deras sida. Det tragiska är att de aldrig har fattat att vår relation plötsligt ändrades radikalt. Jag tror bara att de tyckte att det var skönt och inte så komplicerat längre.

När jag fick barn ändrades det här lite. Det blev svårare att hålla distansen som tidigare. Däremot visade Lilla E väldigt snart att hon inte alls tyckte om min mamma, sin mormor. Jag förstod och förstår helt varför. Min mamma respekterar inte andras gränser.

Idag är relationen med mina föräldrar helt okej. Jag berättar inte om något känslomässigt och är nog ganska distanserad i min förhållningssätt. Jag kommer aldrig att förändra dem och det är okej. De får vara barnvakt ibland men inte så ofta. Lilla E tycker bättre om sin farbror och jag använder hellre honom.

Man kan nog säga att jag tycker att mina föräldrar är lite sorgliga och att vår relation är lite sorglig. De skulle antagligen inte hålla med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s