Att vara ett offer


Jag minns inte att jag ”boade” när jag väntade Lilla E. Med ”boa” menas att gravida tydligen vill fixa till sitt lilla bo innan det är dags för bebisen att komma ut. Att man får ett extra behov av att mysa till det hemma och fixa, baka och laga mat.

Det där behovet har jag inte känt den här gången heller. Förrän nu.

Inte så att jag vill mysa till det men efter beskedet om sätesläget, vändningsförsöket och det potentiella kejsarsnittet så känner jag väldigt tydligt att jag vill ha saker fixade. Det känns plötsligt som att det kanske inte dröjer 19 dagar (eller längre) innan bebisen kommer. Jag vill ha bebiskläderna tvättade och jag vill hitta en plats för dem. Jag vill packa BB-väskan, jag vill sälja den gamla barnvagnen asap osv. Det där är ju förvisso ganska logiska saker men grejen är att det inte stannar vid det. Jag vill nämligen även ha en städad bokhylla, ordnade bankpapper, märkta kläder till dagis, bäddade sängar, avtorkade ytor och rena golv. Jag vill gärna laga mat och hade vi bara haft strösocker hemma så hade ni kunnat ge er fan på att jag hade hunnit baka idag också.

Jag går omkring hemma och städar och sorterar som om jag hade en diagnos (vilket iofs inte är otroligt). Magen är ju enorm och det är verkligen inte lätt att röra sig när barnet ligger högt upp och åt fel håll. Det hela är därför helt och hållet ologiskt. Jag blir bara kanontrött och får jätteont.

Jag är ett offer för mina hormoner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s