Eh…


Det där med pengar. Det som jag inte vill att maken ska hålla på och tjata om i bloggen ska jag faktiskt ta upp själv.

Jag har ett antal maträtter som jag verkligen älskar men som ter sig extremt märkliga i andras ögon. För att ta ett exempel så har jag ätit enorma mängder av fiskbullar i dillsås med hela burktomater iblandade och så kokt potatis till. Gärna lite soya i fiskbullsröran. Det var en stående rätt i mitt singelhem innan jag träffade maken. Jag vet att det låter vansinnigt äckligt och jag förstår att det är en konstig kombo men jag vet också att det var något vi åt hemma när jag var liten.

Jag har frågat min mamma hur fan de kunde komma på den kombon och svaret jag fått är att det antagligen var någon gång då de hade risigt med pengar och behövde dryga ut fiskbullarna. Hela tomater var kanske det som fanns hemma just då.

Mina föräldrar har absolut inte haft det dåligt med pengar under resten av min uppväxt men jag har många gånger fått höra hur lite pengar det fanns när jag och syrran var små. Både mamma och pappa jobbade deltid och det tärde tydligen väldigt på ekonomin. Hon har berättat om att de ofta lånade pengar av min mormor och morfar för att gå runt.

Sen tänker jag på Lilla E, Stora M och vår ekonomi idag.

Jag tror inte att jag någonsin har haft ett så stort ekonomiskt utrymme. Det är ju jäkligt märkligt egentligen. Vi är i den fas i livet då vi borde ha minst utrymme för utsvävningar. Att det ser ut som det gör för oss har väldigt mycket att göra med att maken har fördubblat sin inkomst de senaste åren, att han får en rejäl bonus varje år och att hans jobb tillåter att han jobbar en hel del hemma. Det gör att vi båda kan jobba heltid och ändå hämta och lämna Lilla E på dagis vid vettiga tider.

Nu när vår hyresrätt kommer att ombildas så kommer utrymmet för att t.ex. bygga hus att bli ännu större. Vi kommer att vara än mer attraktiva för bankerna och vår insats kommer att öka drastiskt.

Ibland undrar jag om jag inbillar mig och om det inte ändå finns en hake med allt det här. Att jag helt plötsligt en dag får en rejäl kalldusch och inser att vi levt långt över våra tillgångar. Något måste vara fel.

Det kommer bli som efter yuppie-eran och så kommer vi slänga oss från någon av Hötorgsskraporna i ren desperation efter vår enorma personliga konkurs. Jag är Bud Fox från Wall Street, och maken är Gordon Gekko himself.

Sen säger vi saker som:

Bud Fox: How much is enough?
Gordon Gekko: It’s not a question of enough, pal. It’s a zero sum game, somebody wins, somebody loses. Money itself isn’t lost or made, it’s simply transferred from one perception to another.

Sen lever vi alla våra dagar som depraverade slemmiga typer med backslick.

…eller nåt…

Vad fan handlade det här inlägget om egentligen!? Det här är det ultimata exemplet på att jag aldrig tänker igenom vad jag ska skriva om innan jag gör det.

Herregud. 

Annonser

4 thoughts on “Eh…

  1. Tragiskt nog.. tycker jag nog att det är lite roligt att jämföras med Gekko. Ska det inte komma en Wall Street 2 förresten? Har för mig det har diskuterats..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s