Kära Dagbok


I morse på tunnelbanan satt jag framför en man som verkade skriva dagbok. Han var inte mycket äldre än mig och hade en sliten gammal anteckningsbok med svarta pärmar. När han bläddrade fram till en tom sida smygtittade jag och såg att han också hade ritat i boken. Han började med att skriva ”I morse…”. Mannen hade den vackraste handstil som jag någonsin har sett. Den var snirklig och konsekvent. Med konsekvent menar jag att bokstäver och ord såg likadana ut hela tiden. När jag skriver blir det snett och vint och ena sekunden skriver jag skrivstil och nästa sekund inte.

Mer än ”I morse” kunde jag inte läsa för efter det höll han handen över det han skrev.  Han var nog van vid smyläsare som jag själv.

Som den mannen skrev har jag alltid velat skriva. I en vacker bok med vacker handstil. Bara för mig själv.

Det kommer aldrig att hända och skulle jag börja så skulle det bara vara för att jag gärna vill vara en person som gör på det viset, inte för att det verkligen är jag. Dessutom kommer jag aldrig att hitta tiden eller sinnesro att sitta och skriva i en bok för mig själv. Jag kommer även att ledsna på att skriva när jag inser att ingen vet att jag sitter och skriver i en vacker bok med en vacker handstil…

När jag inser sånt så känner jag mig så vansinnigt ytlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s