Att ta sig uppåt och framåt


Jag var på en jobbintervju imorse och blev rejält grillad. Jag kände genast att det här är ju så KUL! Jag vill inte alls tänka på att jag är gravid, jag vill inte ens vara gravid. Jag vill gärna ha ett barn till men jag vill inte bära eller föda det. Helst inte vara hemma den första tiden heller. Gud vad det hade varit rättvist om man hade kunnat dela på den här biten också.

Jag menar verkligen allvar när jag säger det. Jag känner att allt det här med att vara gravid och sen vara i ett koma-tillstånd den första tiden efteråt verkligen har sinkat mig i min karriär. Jag vill ha mina barn men jag vill verkligen verkligen jobba och sträva uppåt och framåt. Att sträva åt något håll är på något sätt en stor del av glädjen i jobbet för mig. Jag måste nog erkänna att jag är extremt dålig på att sitta ner och bara leva i nuet. Jag vill alltid någonstans och jag vill ha massor av rörelse i livet.

Att bära och föda barn dämpar den känslan och orken och jag tror att det är vad som gör att jag inte trivs med mig själv och tillvaron under den perioden.

Måste man verkligen vara bra på att ”leva i nuet”? Det framhålls inte sällan som något så fantastiskt och att man missar en massa om man inte gör det. Jag tycker att man lika gärna kan missa en massa genom att inte sträva efter rörelse, förändring och framgång. Jag förstår att det låter extremt streber-aktigt men jag tror att jag lider av en hälsosam dos av ”inte-leva-i-nuet-sjukan”.

Jag vill ha en karriär. Jag vill ha ett liv på jobbet och ett liv privat som inte inkluderar min familj.

Jag kommer aldrig att vara nöjd med mindre.

Annonser

4 thoughts on “Att ta sig uppåt och framåt

  1. att tvinga sig till att lära sig att ”bara vara” är skitsvårt. jag var som du förut, alltid på väg någonstans & hade jag inga nya mål eller utmaningar eller planer på nytt jobb/resor/studier/ny relation så mådde jag skitdåligt psykiskt. sedan fick jag långsamt inse & acceptera att jag lider av fibro, & för att inte bli galen så lärde jag mig ta det lugnt & njuta av vardagens små ting & glädjeämnen. fortfarande kommer rastlösheten & frustrationen & besöker mig, men det funkar. att komma dit jag är nu med förnöjsamhet a la dalai lama hade aldrig gått om jag inte blivit sjuk.

  2. Hm. Jag kan absolut förstå att det ligger ett värde i att klara av båda sakerna. Då hade jag t.ex. inte varit så rastlös. MEN jag undrar om jag missar så enormt mycket om jag inte lyckas nå dit. Jag kanske alltid kommer befinna mig mer på den rastlösa sidan och göra små instick på Dalai lama-sidan 😉

  3. Hmmm… det är ett både och det där. Jag är helt med dig på många sätt, men samtidigt ser jag ju hur hela min generation mår dåligt för att alla strävar hela tiden och missar det dom har.

    Eller nåt… för fan va många runt mig (själv inkluderad) som lider av ångest över allt man ska hinna uppnå och allt som ska fungera.

    Men om man bara får bukt med sina prioriteringar och vågar erkänna vissa saker så känns det som om man är en bra bit på väg för att få det där livet man vill ha. Typ som att erkänna att nä fan jag vill inte vara den där typiska mamm-mamman som ägnar all ledig tid till min familj. Då har man ju siktet inställt iaf, sedan är det mest att hitta lösningar som fungerar för alla också…

    Själv vet jag fan inte vad jag vill längre, det om något är frustrerande.

  4. Ping: Hur skriver man ett blogginlägg? « Blodpudding

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s