Lite mer familjebeklagan


Nu tror jag att de flesta i vår omgivning har blivit informerade om att det kommer ett till barn nästa år. Mina föräldrar fick veta det i helgen och blev givetvis väldigt glada, men som alltid så ska känslor hållas på insidan. Jag undrar varför jag från och till frågar mig var jag fått min ovilja att gråta från. Det är ju så väldigt uppenbart i såna här situationer.

Den som gråter eller visar känslor är svag har jag fått lära mig. Jävlar vad jag har fått skit för att jag hade lätt att gråta som barn. Jag får fortfarande idag höra från min familj att jag har så låg smärttröskel. Att jag numera får höra från andra håll att jag har en väldigt hög smärttröskel går liksom inte in. Varje gång jag har ont så tänker jag att det nog egentligen inte gör ont. Det är bara jag som sjåpar mig. Man formas onekligen av sina föräldrar.

På samma sätt får jag år efter år höra hur kort jag är. Det är mina föräldrar och min syster som kommenterar det konstant. Gång på gång påpekar jag att jag och min mamma är lika långa och min syster är tre centimeter längre än mig. Det verkar inte gå in.

Man kan nästan fråga sig om jag valde min make som en kompensation för det. I hans sällskap så är jag onekligen kort. Han vinner med 30 centimieters längd över min. Han vinner även med en jävla massa centimetrar över min mamma, pappa och min syster. Det rorar mig på något barnsligt sätt. Det roar mig också att mina barn med all sannolikhet kommer växa om dem allesammans.

Slutligen så konstaterar jag att min syster fortfarande inte har hört av sig och jag frågar mig om jag ska ringa och påminna henne om att hon lovade att vara barnvakt på lördag. Jag funderar också på om inte min mamma nu har lyckats konstatera den sista skillnaden mellan mig och henne vad gäller graviditeter och småbarnstid. Jag har mått illa, det gjorde aaaaaldig hon. Jag hade en lång förlossning, det hade verkligen inte hon. Vi sov dåligt det första året med småbarn, det minns hon ingenting av. Jag och min syster sov tydligen dygnet runt förutom de första två månaderna. Jag har en dotter som blev förkyld ganska ofta de första månderna på dagis, jag och min syster var inte sjuka en enda gång på fem år enligt min mamma. Min dotter började gå på sin ettårsdag, jag började visst gå när jag var åtta månader. Min dotter pratar en massa nu och sätter ihop ord till meningar, min mamm konstaterar att nu förstår hon verkligen hur tidiga jag och syrran var med talet…

Tja, vad ska man säga?

Det här kanske är ”tycka illa om familjen-veckan”. Jag är i vilket fall fantastiskt less på min mammas tävlan i vem som har/hade de tidigaste, mest sovande, friskaste barnen. Jag är också less på känslokylan och på min systers frånvaro.

Men samtidigt konstaterar jag att jag faktiskt inte är ledsen över det. Jag känner ingen klump i magen bara en liten irritationskänsla i bakhuvudet.

DET är framgång, om än en sorglig sådan.

Annonser

2 thoughts on “Lite mer familjebeklagan

  1. Grattis till nya barnet! Hoppas allt kommer gå bra och att du får en skön graviditet. Stå över all jämförelsehysteri…
    //Nina – kort, men nöjd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s