Same same but different


Det är lustigt, när jag satte mig för att skriva det här inlägget som jag funderat på ett tag, så ser jag att min kära fru skrivit ett på ungefär samma tema… Eller lustigt, det är väl ett ganska gott tecken egentligen…

Hursomhelst. Anledningen till att jag kom och tänka på det är att jag haft en oförklarlig period av nedstämdhet, oförmåga att få något vettigt gjort och känt mig allmänt osocial och folkskygg och bara allmänt nere. Utan någon vettig anledning helt enkelt.

Konstigt det där egentligen, för det finns ju inte mycket att klaga över. Så jag funderade en del idag över om det är så att ju behagligare tillvaro man har, desto känsligare blir man för störningar? Ja, det låter motsägelsefullt och kanske är jag extra känslig för det, men lite av det där ”skyddad verkstad-syndromet” som ju kan förekomma. Har du aldrig gått igenom något riktigt tufft i livet, så kan ju det som för en annan ter sig som en skitsak, verka som världens katastrof. (Tänk en brat som oskyldigt blir indragen i bråk och för evigt blir portad från sin stammis/favoritkrog på Stureplan..)

Ni hajar grejen va? Alltså allt är verkligen finemang. Gifta och lyckliga och välmående barn, stabil, gooood ekonomi, befodran lurar runt hörnet på jobbet, och ja.. det finns som sagt inte mycket att klaga över.

Men det finns ju faktiskt lite grann, stora tjejen är ju på gång in i tonåren, och hon dras fortfarande med sina småbarnsproblem också. Och hon har ju sin mamma. Och där har det ju varit tyst ganska länge nu. Inget tjafs, ingenting. Ni ser, inte ens där är det några issues för stunden. Så kom det upp att det var dags för föräldramöte i skolan. Alltså måste jag träffa henne där igen. Suck och stön. Så jag meddelar henne tiden och får svaret att hon nog inte kan och ber mig ta anteckningar! Det tog några timmar innan jag insåg att jag efter det beskedet blivit på bisarrt bra humör… Så mycket påverkas man alltså omedvetet… Och så idag, dags för stora tjejen att göra ett regelbundet återbesök hos läkaren, och vi skulle dit tillsammans. Och så föll det sig så att vi båda kom extra tidigt och passade på att käka frukost i sjukhusets cafeteria. Och väldigt märkligt men det hela var väldigt avdramatiserat, vi kunde avhandla stora tjejens beteende utan prestige och kom fram till att hon betedde sig lika pissigt på samma sätt hemma hos båda… Och det var nog väldigt nyttigt för en kaxig 11-åring att höra att båda hennes föräldrar delar uppfattningen om hennes beteende. Vi var rörande överens nämligen. Jag smidde medans järnet var varmt, och föreslog en form av veckorapport, så att hon inte kan utnyttja varannan vecka-boendet till att ”smita” från veckans tjafs till ”rent” bord varje vecka, och därmed inte behöva ta ansvar för sina handlingar från vecka till vecka. Det blir ju väldans bekvämt att alltid kunna skylla på nån annan och aldrig behöva ta konsekvensen på lång sikt för sina handlingar. Så nu blir det istället hårda bud för unga damen, dags att visa att hon faktiskt hajar innebörden av ord som respekt, ansvar och hänsyn.

Så just nu, trots tio år av bråk, så känns faktiskt även den biten bra. Och genast känns tillvaron ännu lite ljusare. Jag firade det hela med att boka in oss på ett möte med en hustillverkare…

Om nu bara Djurgår’n skulle ta och vinna ikväll så skulle ju livet vara olidligt perfekt. Men så mycket flyt kan man knappast ha va? Nånstans måste det väl ändå finnas lite balans, eller?

Annonser

One thought on “Same same but different

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s