Ensamhet

Gud, dagarna bara flyger fram!

Vardagen är så påtaglig just nu så jag känner aldrig att jag har tid att sitta ner och sammanfatta den för mig själv och då blir det inga blogginlägg. jag skyndar från det ena till det andra, jag springer till träningen och jag springer hem (bildligt talat), jag planerar mat, möten, tjänsteresor, semestrar, sommarlov för barn, bröllop och allt annat. Jag har ingen tid över alls.

I Lördags tog jag mig tid. Sambon och den trotsiga dottern åkte till farbror M och jag tog mig in till stan själv. HELT själv. ENSAM. Målet var att titta på kläder. Som jag tittade… Jag tittade och tittade och sen köpte och köpte jag.

Mitt i allt så kände jag mig så himla lycklig. Det var svårt att sätta fingret på varför men det hade inte med mängden inköp att göra och det hade inte med den mindre kroppshyddan att göra. Det handlade om att på något underligt sätt hitta det där som är jag.

Okej jag fattar, det låter helt sjukt men så var det. Jag har ändå funnits i 31 år innan Lilla E kom till världen och jag hade funnits i 29 år innan sambon kom i min väg. Under dom åren hade jag i princip bara mig själv att ta hänsyn till. Under mina vuxna år kom jag fram till att jag verkligen njuter av att få vara helt ensam. Jag älskar att vara helt själv och greja med lite allt möjligt. Inget specifikt, utan lite av varje. Utan att prestera något.

Herregud, jag kunde spendera hela helger med att ”greja” och sen inte alls kunna redogöra för vad jag gjort i två dagar. Med tanke på den insikten så låter det lite paradoxalt att jag sen ville bilda familj och skaffa barn. Jag lyckades till och med ordna så att jag fick ett extra barn på köpet.

Fine, det är en annan del av mig och den trivs jag också med men den där ensamvargen har fått stå i skymundan lite för länge nu.

Därför kände jag mig så lycklig i lördags. Jag var ensam och jag grejade och jag hade inget dåligt samvete över något. Plötsligt kände jag igen mig själv och allt blev så välbekant och behagligt. Att vara småbarnsmamma är inte något som självklart har varit en del av min personlighet. det är något jag har jobbat fram och som jag har vant mig vid med tiden. Det är en ny bekantskap med mig själv som jag ska utforska de närmsta 10 åren. Sen tänkte jag träna på att vara tonårsmamma…

Jag tänkte i alla fall se till så att jag får greja i min ensamhet lite oftare i framtiden. Jag tror verkligen att jag kommer bli en snällare människa då.