Ja vad fan ska jag kalla det här deppiga inlägget?


Mycket händer, mycket att fundera över, väldigt lite som kan stå här. Det är förklaringen till de sporadiska inläggen. Sen är det vår och massor av tid spenderas utomhus. Att sitta vid datorn och skriva inlägg känns så…vinter.

Påsken var fyra väldigt lediga dagar med mycket aktiviteter. Den lämnade mig dock med en dämpad känsla. Känslan fanns det många orsaker till men en av dem var påskaftonsmiddagen hemma hos mina föräldrar. Det var jättetrevligt och alla var glada, enda problemet är att jag jämt får en känsla av att jag inte passar in. Att jag inte hör hemma där. Att jag är en helt annan sort.

Det känns som att jag sitter och tittar på en sit com och istället för att känna att det är roligt och att jag vill vara med så känns det som att jag inte känner igen mig i karaktärerna. Jag blir så oerhört tyst och kan inte för mitt liv känna igen mig i det som diskuteras eller hur det diskuteras.

Ända sedan jag blev vuxen har jag känt så men det blir bara starkare med åren. Jag hör inte hemma där. Det är inte mitt liv.

Sen blir jag sorgsen för det är ju min närmsta familj (utöver barn och man) och det är ju där jag ska höra hemma. Ändå gör jag inte det. Alls. Det hår gått så långt att jag inte ens känner någon större värme för familjen. Jag blir inte glad i magen när jag träffar dem och det känns aldrig någonsin som att jag saknar dem, har lust att ringa eller gärna vill träffas.

Jag ringer och jag träffas men det handlar väldigt mycket mer om vad man bör göra och vad som kan vara bra för min dotter. Jag vill att hon ska ha en familj utöver oss föräldrar.

Jag har under många år stått väldigt nära min syster men när hon försvann i och med min graviditet och inte var med alls under Lilla E:s första år så dog något inom mig. Jag fanns där när hon har gått igenom stora saker i livet. Jag har åkt över halva världen för att finnas där och när något stort hände mig så kunde hon inte ens ta en tunnelbana i 10 minuter för att vara med mig. Inte ens en gång i halvåret. Då försvann känslan av samhörighet.

Under många år nu har jag känt att min familj är de vänner jag valt själv. Det är personer som jag tänker på när vi inte träffas under perioder. Människor som jag alltid blir väldigt glad av att träffa och som pratar samma språk som mig. Flera har jag känt sedan grundskolan.

Dom har fått vara min känslomässiga familj. Nu håller jag på att skapa en helt egen. Jag har fått barn och det kommer bli fler i framtiden. Jag ska gifta mig med den vackraste, snällaste och bästa man jag träffat och jag har honom som far till mitt barn. DET är min känslomässiga familj. Föräldrarna och systern är familj men det är inte de som står mig närmast. Långt ifrån.

Det är fantastiskt skönt att ha skapat något jag tycker om själv. Ett liv som jag kan tänka mig att leva i många år framöver.

Annonser

3 thoughts on “Ja vad fan ska jag kalla det här deppiga inlägget?

  1. Ja man undrar fasen vad som är fel i skallen på dem. Skitsamma om man själv inte tycker att småbarn är guds gåva till mänskligheten, man är vuxen och bör fatta att när någon får barn så är det en oerhört stor händelse i deras liv. Bryr man sig om en männsika så uppmärksammar man den personens stora händelser!

    Själv hatar jag att gå på bröllop men det betyder inte att jag skippar mina vänners bröllop. Jag vill ju se när dom är lyckliga och jag vill dela det med dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s