Lite om livet i allmänhet


Fikade länge länge med Nini igår och uppdaterade varandra på hur livet lever med oss. Det var alldeles för länge sedan som vi kunde sitta ostörda och prata.

Är det något jag saknar sedan jag fick Lilla E så är det att ostört och utan dåligt samvete eller stress i kroppen kunna sitta med kompisar efter jobbet och fika och prata i evigheter om livet. Uteliv och fest i all ära men jag har festat som tokig mellan 15 och 29 års ålder. Jag började gå ut på krogen tidigt då min kille var 20 och alla mina och hans kompisar också var däromkring åldersmässigt. Stockholms krogliv är jag ganska färdig med. En öl eller ett par är absolut inte fel men då ska det vara med polare och på ställen där vi kan prata. Det är väl tecknet på att man börjar bli gammal men just det faktumet har jag inga som helst problem med. Allt har sin tid och just nu är det inte kroglivets era.

Jag trivs med min ålder. Att fylla 30 var en baggis. Att fylla 40 om sju år känns bara spännande. Det är förbannat skönt att känna att man är på rätt plats och rätt tid i livet.

20+ var jag i en halv evighet och gjorde det mesta av det. Jag pluggade i en herrans massa år, jag rödvinspipmlade, jag dansade, jag reste, jag älskade, jag testade precis allt jag hade lust att testa och jag spenderade oceaner av tid åt att analysera mig själv och min tillvaro.

30+ har än så länge bjudit på upplevelser i form av stor och djup kärlek, ett svenssonliv som är grymt, en kropp i förändring under en graviditet, en förlossning, ett litet litet barn som växer och växer, planerna på ett bröllop och en resa mot en hälsa och en kropp som jag har kontroll över.

Jag tittar på mina föräldrar som reser runt världen, är kulturtant och kulturgubbe i innerstan, köper konst, provar viner, älskar kolonistugan och träffar kompisar efter jobbet och fikar. Dom har råd att göra det dom vill och har planerat så att de kommer ha råd med det resten av livet. Så vill jag också ha det i deras ålder. Jag vill älska min man som jag gifte mig med när jag var 33 och jag vill vara stolt över mina 2 (3?) barn och min bonusdotter och de vägar de valt i livet. Kanske har jag ett eller ett par barnbarn kanske har jag en trädgård.

Min syster har många gånger sagt att jag nästan är lite dumglad. Lite för glad. Jag tycker inte hon har rätt. Jag är förvisso lycklig och har varit så merparten av mitt liv. Jag har skapat det liv som passar mig bäst och jag älskar fan att leva det. Givetvis är jag glad!

Så. Till alla kommande åldrar och faser säger jag; BRING IT ON!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s