Dåtid, nutid, framtid


Det är nu snart tre månader sen mamma gick bort.

Det känns konstigt att skriva det, men oftast känns det faktiskt inte så mycket och man tänker inte mycket på det. Jag har en låda med kort, brev och lite blandat annat personligt kvar efter henne som jag samlat och sparat. Men just nu står den i källaren där den hamnade med allt annat inför jul. Och även om jag vet vad som finns där så kan jag inte påstå att det lockar mig nämnvärt att gå igenom den inom en snar framtid. Jag vet att brorsan gick in en låg period strax före jul då han kom och tänka på tidigare år och hur det varit som var en påminnelse, och visst hon kommer upp ibland när man pratar om saker eller så, när man går förbi hennes gamla lägenhet så tittar man upp av gammal vana osv… Men på det stora hela så känns det liksom…över.

Det som dock hänger kvar är däremot en väldigt förhöjd känslighet inför sorgliga öden och dödsfall. Begravningar på film/tv t ex. Minnesgalor, tal osv. Jag kom först och tänka på det när vi satt hemma och tittade på ett avsnitt av C.S.I. och det var begravning för en karaktär i serien och det hölls ett fint tal om minnet. Sen har det där återkommit med jämna mellanrum, och anledningen till att jag påmindes om det nu igen var att dels igår under Grammisgalan så fick Esbjörn Svensson Trio pris för bästa Jazz och självklart hyllades den avlidne Esbjörn Svensson. Att se och höra hans två kvarvarande kollegor var väldigt känslosamt. Och sen nu imorse på nyhetsmorgon så spelades Bach – Air av några ur filharmonikerna som även spelades på mammas begravning, och återigen, den där sorgsna känslan inombords. Det är kort och gott ett jävla lipande mest hela tiden känns det som.

Men det känns i sammanhanget som ett väldigt lämpligt slutande av en cirkel med vårat bröllop i sommar på samma ställe som mamma växte upp. Jag tänker även mycket på, och oroar mig ibland för min mormor. Hon är fortfarande hårt tagen av mammas död och kan inte prata om annat varje gång vi ses. Hon blev även gråtfärdig när jag berättade om platsen för bröllopet, men kanske då på ett mer positivt sätt. Men hon är ganska gammal, och har en ännu äldre kropp som länge sjungit på sista versen, och vi är många som trott att det varit sista gången flera gånger. Jag hoppas så innerligt att hon orkar hänga med till i sommar och kan närvara under bröllopet. Det kommer onekligen vara en väldigt känslosam stund den dagen för mig på flera sätt utöver det uppenbara.

Jag vet att mamma verkligen önskade sig att få gå på ett bröllop. I början när jag och min numer blivande fru träffats så drog vi ju iväg till Kalifornien för att hälsa på hennes syrra, och gjorde då en avstickare till Las Vegas. Vi, eller mest jag antar jag, eftersom jag redan då visste vad mamma tyckte och tänkte om det här med bröllop, passade då på att driva med mamma och jag drog iväg ett sms om att vi gift oss i Las Vegas med Elvis och hela köret. Naturligtvis började hon med att anta att jag skämtade, men jag hävdade ihärdigt att så naturligtvis inte var fallet och drog en hög påhittade detaljer om vigseln med låtar som Elvis sjungit osv. Tog även en bild på ett sånt ställe och skickade med för att förstärka hela bluffen. Samtidigt visste hon nånstans att jag faktiskt mycket väl kan göra så pass tokiga saker att hon inte kunde utesluta sannolikheten helt. Och vid det här laget är jag inte ens säker på att hon träffat blivande frun en enda gång ännu! (Jag minns inte exakt.) Så när hon väl svalt hela bluffen ordentligt kom så den riktiga reaktionen. Ett pliktskyldigt grattis och en mindre utläggning om hur besviken hon var över att inte ha fått närvara. Eftersom jag då pratade med henne på telefon, ett antal timmar efter att ”bluff-sms:en” gått iväg och det blivit dag hemma i Sverige så kunde jag tillslut inte hålla mig utan började asgarva i telefon och avslöjade det hela. Och mamma blev ännu mer förbannad för att jag lurat henne 😀 Själv hade jag faktiskt glömt bort hela den här episoden tills begravningen då mammas bästa vän från jobbet hälsade på mig och blivande frun, eftersom de inte hade träffats tidigare så berättade hon då om när hon hörde talas om henne för första gången. Och det var såklart när mamma berättade på jobbet om mitt upptåg borta i Las Vegas… Vi skrattade gott åt minnet då och jag gör det fortfarande.

De sista dagarna innan mamma dog när hon låg inne på sjukhus så var jag och brorsan där varje dag. Antingen tillsammans eller var för sig. En av dagarna när jag var där själv och pratade med henne innan hon blev jättedålig, så pratade vi lite om framtiden. Hon hade under våren efter att hon fått beskedet sagt åt mig halvt på skämt, halvt på allvar att jag fick sätta fart och gifta mig för hon ville minsann hinna gå på åtminstone ett bröllop innan hon dog. Jag hade redan då funderingarna om att fria men läget var inte riktigt.. rätt, om man säger så. Vi pratade om det i lättsamma toner då och då, men den där kvällen när jag besökte henne själv för sista gången hade jag bestämt mig. Vi hade precis innan hon åkte in till sjukhuset fått besked om att hon fått en större summa pengar från en stipendiefond för cancersjuka, något hon aldrig hann utnyttja. Hon hade även lyckats spara undan en del pengar för att hon var inte säker på om det skulle finnas pengar till en ordentlig begravning, och det ville hon vara säker på. När vi pratade om pengarna som kanske skulle bli över till mig och brorsan så sa jag att jag bestämt mig. Om det blev något över, (och det blev det, inte mycket, men en del) så skulle jag använda det till ett bröllop. Jag skulle invänta utgången i vårdnadstvisten och om det ”bara” gick som det skulle, (och det gjorde det ju, i stort sett) så skulle jag fria. Mamma blev både glad och ledsen på samma gång. Hon tyckte absolut att det var en bra idé och även om hon aldrig lärt känna min blivande fru så bra som man kanske kunde önskat, så förklarade hon att hon insåg att hon var bra för mig, att hon märkte det på mig och att det verkade rätt. Hon sa det aldrig rakt ut, men jag märkte att hon förstod min tanke om att eftersom hon inte skulle kunna vara med på bröllopet så bidrog hon ändå till att det kunde bli av. Och därav de kluvna känslorna. Självklart förbannade hon sjukdomen för att inte få möjligheten att närvara, men hade det inte varit för pengarna som föll ut när hon dog så hade vi inte kunnat göra slag i saken än på ett tag ändå. Så när vi nu kommer gifta oss på den plats där hon växte upp så hoppas jag, hur icke-troende jag än må vara, att hon kommer vara med mig på ett eller annat sätt den dagen.

Det blir förhoppningsvis ett väldigt fint och lämpligt slutande av en ond cirkel som jag därmed hoppas få lämna bakom mig för evigt och istället träda in i en ny som jag istället ska fylla med övervägande positiva minnen för resten av mitt liv. Men den som lever får se som man brukar säga. Med extra ironisk touch i just det här fallet…

Annonser

One thought on “Dåtid, nutid, framtid

  1. Ett mycket vackert inlägg skrivet med så mycket kärlek. Tårarna trillar längs mina kinder. Din mamma kommer vara med på bröllopsdagen, det är jag övertygad om. Om inte annat så kommer hon finnas i ditt hjärta och sinne..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s