Mamman och…pappan?

Man kan verkligen fråga sig vart ”pappan” har tagit vägen i denna blogg.

Senast jag såg honom så satt han i en chiliröd saab 9-5 biopower  (det där med chili är viktigt när man ska beskriva bilens färg enligt pappan) alldeles intill Sveavägen. Han såg ganska chefig ut i sin rock, gubbkeps, skjorta, handskar, kostymbyxor och nya blanka skor men den rakade skallen och den stora tatueringen på underarmen vägde upp lite. Morgontrött utav bara helsike var han också.

Här i bloggen är han dock väldigt frånvarande.

Kan det bero på att jag har bannlyst jublande inlägg om pengar eller vår ekonomi? Kan det vara så jävligt så att min make har blivit en fullfjädrad kapitalist!? I think so.

Hur jag, en gammal vänsterpartist, lierade mig med denna människa för resten av livet är lite märkligt. Samtidigt så delar vi så många andra värderingar. Inte minst vårt genustänk och våra idéer om ett 100% delat föräldraskap. Dessutom är han så förbannat snygg så jag kan ha lite överseende med hans abnorma intresse för pengar och framgång.

Jag vill se ett pappa-inlägg. Ett som handlar om något fint. Inte om pengar.

Va e de? va gör du? va är du?

Oh. My. God.

Får jag höra ”va e de?” en gång till den här morgonen så tror jag att något i mina öron kommer gå sönder!

Mitt barn har slutat att säga något annat än ”va e de?”. Plötsligt verkar det vara det enda hon kan säga.

Nä, låt mig korrigera. Hon kan också säga ”va gör du?” och ”va är du?”

Jag dööööör.

Duktig förälder

Jag har just suttit och lusläst recensioner, frågat alla runt mig om tips och googlat som en galning. Till sist hade jag tre stycken. Tre (förhoppningsvis) lysande berättelser.

Jag letar efter juklappsböcker till Stora M.

Böcker är inget man bara hastar förbi. Böcker ska väljas med omsorg och behandlas som vackra ting. Jag läste dagarna i ända när jag var lika gammal som Stora M, det gjorde maken också. Stora M har inte riktigt samma drivkraft inom det området, men lägger man en riktigt bra bok i händerna på henne så slukar hon den. Därav mitt nogranna väljande.

Böckerna får inte vara ”för vuxna” för Stora M är mer av en barnslig tolvåring än en brådmogen sådan. Hon är inte heller väldigt läsvan så det får inte vara allt för långa och komplicerade böcker. Hon är dock inte det minsta korkad så skitböcker som har platta historier går inte hem alls. Det var med glädje som jag såg henne rata alla kassa hästböcker som hon ärvt av sin syssling. Trots att hon älskar hästar.

Damen har rätt bra smak när det gäller litteratur.

Innan den tjejen är vuxen så ska jag ha sett till så att hon har ett gediget bok-konto i bakhuvudet och att hon med lätthet läser och diskuterar en 500-sidig roman. Hon har allt att vinna på det och det kommer underlätta t.ex. framtida studier.

Det viktiga är att det inte blir påtvingat. Det viktigaste är att det blir lustfyllt.

Jag ska få henne att älska böcker. Sanna mina ord.

En helt vanlig tråkig dag i december

Imorse var det dags för besök hos barnmorskan. Det var väldigt rutinartat och hon konstaterade bara det som alltid alltid konstateras när jag går dit; Allt verkar finfint. Fortsätt på samma sätt.

För att pigga upp mig själv lite så valde jag att väga mig hemma igår. Jag såg till att väga mig innan jag åt alla chokladpraliner och efter att jag bajsat hela två gånger. Vikten jag då uppmätte kändes som den jag ville uppge till barnmorskan. Herregud, något uppiggande måste man väl få skapa sig i allt det här gråa som syns utanför fönstret varje dag!?

Alltså hade jag gått upp tre kilo sedan sist, SF-måttet (måttet på livmodern för er som inte är insatta) var 24, järnvärdet var 114, blodtrycket 60/120 och bebisens hjärtljud låg på 152. Jag är nu i vecka 24 men min barnmorska envisas med att säga att det är 23 bara för att jag har gått 23 fulla veckor. Jag tycker att 24 låter bättre så det väljer jag att säga. Allt var extremt odramatiskt.

Ungefär lika spännande har hela min dag varit. Odramatisk och ganska tråkig.

Nu när jag tänker på det så är det ganska skönt att det finns såna dagar också.

Never ending story var det ja…

Jisses. Jag trodde verkligen att jag inte skulle känna behov av att skriva mer om mina föräldrar här men… jisses.

För en stund sedan ringde min syster och frågade mig hur det var. Hon berättade sedan att hon hade varit hemma hos mina föräldrar i går och att min mamma då hade spenderat en och en halv timme med att beklaga sig över att jag var så sur jämt och att hon verkligen inte begriper varför jag är så himla sur.

Jag blev helt stum.

Det kändes som att händelsen för ett antal år sedan återupprepade sig. Jag ber om något, öppnar mig lite, blir avspisad och sedan snackar hon skit om mig.

Min syster hade frågat om min mamma hade någon teori om varför jag var sur och om hon kanske själv hade någon del i det. Min mamma hade inte någon teori och hon hade verkligen ingen del i att jag var sur och gnällig. När min syrra fick höra om deras resa och att de planerar att vara borta över den tid då jag ska föda så började hon förstå. Hon frågade om min mamma verkligen inte förstod att det var galet och att det givetvis måste vara därför som jag var ”sur”. Sen hade hon också bett mamma att skjuta på resan och ringa mig och säga att de givetvis skulle vara hemma, men min kära mor hade bara sagt att det kunde hon absolut inte lova. Först skulle hon undersöka om det fanns bra resor och fanns det inte så kunde hon tänka sig att erbjuda sina tjänster. Same same alltså.

En sak kan jag säga efter det här. Det finns inte en chans i helvete att min mamma kommer vara den jag ringer när det är dags för mig att föda mitt andra barn.

Inte en chans i helvete!

Gud vad jag är less…

Vecka 24 (nästan)

Imorgon går jag in i vecka 24. Jag både ser och känner mig ganska gravid. Konstigt nog är jag mer bekväm med situationen nu än vad jag varit tidigare veckor. Jag trivs rätt okej med alla sparkar och det känns trevligt att kunna känna vart i magen den håller hus när man klämmer på den.

Till råga på allt så bjuder jag på en bild av magen för ett par minuter sedan, sedd genom en smutsig spegel.

Kära make

Felåt.

Jag fick ett övermäktigt behov av chokladpraliner, vilket resulterade i att jag drog fram en stol till kylskåpet, klättrade upp på stolen och öppnade skåpet ovanför kylen. Där låg chokladasken som du fick i födelsedagspresent.

Jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer, men innan du reagerar vill jag gärna att du ska tänka på följande:

Jag älskar dig.

Jag är sjuk.

Jag är gravid (d.v.s. jag bär på ditt barn i nio långa månader).

Jag är (oftast) snäll mot dig.

Var det något mer…?

Jo, jag älskar dig.

Kära hälsningar

Din fru

Elva härliga kilon. Hääääärligt.

Gosh vad det blev deppigt här inne.

Helt ärligt så släppte besvikelsen efter att jag fått ur mig föregående inlägg. Nu känner jag mig rätt normal igen.

Jag konstaterade för en stund sedan att min monstruösa viktuppgång den första halvan av graviditeten faktiskt verkar avta. Nu har jag stått mer eller mindre still i två veckor. Elva härliga kilon extra sitter på min kropp nu när vi närmar oss vecka 24. Jag kan stå ut med det även om mina gravidkläder som jag köpte när magen kom är lite väl trånga nu.

Jag lovar att jag absolut aldrig ska säga att kilona bara ramlade på mig och att jag inte förstår hur. Jag har inte tränat en enda gång sedan jag blev gravid, och jag äter massor av socker. Det är därför jag har gått upp mycket i vikt. Det och att det är typ ett halvt kilo bebis i mig

Älska, älska inte. The never ending story om den knepiga relationen mellan en mamma och hennes dotter.

Jag kanske ska tillägga att mina tårar efter samtalet med min mamma också påverkades av att jag låg i sängen och var sjuk samt att hon under samma samtal dissat mina julklappar från förra året genom att önska sig väldigt specifika klappar i år ”Det blev ju bara fel med de du köpte förra året”. Tackar för den. Det sa hon inget om då. Jag köpte biljetter till en pjäs och det var på ett datum som de var upptagna. Därför fick de byta biljetterna till ett annat datum. Verkligen jättefel. Förlåt så mycket.

Hon förklarade också att hon minsann jämt blev bjuden hem till min syster och spelade förvånad när jag sa att jag inte ens visste om att syrran skulle flytta innan hon ringde maken och bad om flytthjälp. Jag har aldrig varit i den lägenhet som min syster bor i nu och i förrgår träffade jag för första gången killen hon nu ska flytta ihop med. Jag sa att jag får väl se om jag blir bjuden hem till syrrans nya lägenhet. Min mamma sa; Det kanske du blir…eller inte HAHAHA.

Efter det kom pratet om resan och min förlossning.

Det blev lite mycket på en och samma gång. Jag är faktiskt gravid för bövelen. Gravid och sjuk.

Jag minns så väl den gång jag bestämde mig för att sluta berätta om saker som betydde mycket för mig. Den gång jag beslöt mig för att faktiskt utesluta mina föräldrar från mitt känsloliv. Det var efter att min syster något halvår tidigare flyttat hem till Sverige. Jag hade märkt att mina föräldrar aldrig ringde till mig utan att det alltid var jag som ringde. Min syster trodde mig inte och vi slog vad. Jag sa att det skulle gå minst ett par månader innan de ringde om inte jag gjorde det.

Det tog tre månader och sen ringde jag.

Under det samtalet som jag hade med min mamma förklarade jag att jag blev väldigt ledsen över att de aldrig ringde trots att vi bor en kvart ifrån varandra. Att det blir svårt för oss att upprätthålla en bra relation om det bara är en part som ringer och att jag blir ledsen av att höra hur de bjuder hem min syster på söndagsmiddag varje vecka men inte mig.

Mamma lyssnade och jag var ledsen.

En vecka senare berättar min syster att dagen efter mitt samtal med min mamma så hade mina föräldrar bjudit ut syrran på restaurang. De bjöd aldrig mig. Hela middagen hade gått åt till att prata om hur krävande och jobbig jag var.

Där och då dog något i mig. Jag hade öppnat mig och jag hade försökt prata med min mamma som en vuxen. Hon kunde inte ta det alls. Efter den dagen så slöt jag mig på gott och ont. Jag tror inte att mina föräldrar har märkt något faktiskt. Jag tror att de tycker att vi har en bekväm och god relation. De vet inte hur mycket av mig som de missar…

Det är tur att jag har andra i min närhet som kan få ta del av det jag har att ge. Jag har massor av kärlek och känslor att ge bort till rätt personer. Min man får en hel mängd, så också min dotter. Min mamma kanske inte skulle tro på det men ni ska få höra en hemlighet. Jag är jävligt bra på att älska människor och att få dem att märka det och känna sig älskade.

Så det så.

Ledsen

Igår blev jag så där ledsen på mina föräldrar som jag inte har blivit sedan jag bestämde mig för att utesluta dem ur mitt känsloliv.

Anledningen till att jag uteslöt dem var att de inte på ett bra sätt kunde hantera det jag berättade för dem och för att de helt enkelt aldrig förstod hur de sårade mig. Varje gång jag berättade om något viktigt så gjorde de mig så väldigt ledsen. Inte med avsikt. Man kan kanske snarare säga att mina föräldrar är känslomässigt utvecklingstörda. De förstår inte.

Igår ringde mamma för att höra vad vi ville ha i julklapp. Jag sa att hon hade frågat mig senast kvällen innan och att jag inte haft tid att fundera. Sen berättade hon att deras inplanerade resa till sydostasien var inställd. Resan skulle ha varit över det datum då jag är beräknad att föda deras andra barnbarn och jag var lite ledsen över det då vi inte har någon trygg person att ringa som kan komma och ta hand om Lilla E. Att de skulle resa just då motiverades med att resan var beställd innan jag berättade att jag var gravid. Den förklaringen hade jag inga problem med att acceptera men var som sagt ändå lite ledsen. Nu när jag fick höra att resan inte skulle bli av så blev jag ju jätteglad för vår skull och sa att; då kan ni väl komma och ta hand om Lilla E när jag ska ha barn?

Nä.

Ja det är sant. Ungefär det var svaret.

Nä, för de ska leta efter en annan resa samma veckor och hittar de en bra så går det naturligtvis inte. Till saken hör att min pappa då är pensionär och kan resa när han vill och min mamma har inga hinder i jobbet som gör att hon inte kan senarelägga, eller tidigarelägga resan.

Jag blev lite ledsen och förklarade att vi inte riktigt har någon annan som kan ta hand om Lilla E och att det gjorde mig stressad. Jag sa att jag antagligen inte tänker skaffa fler barn efter detta och att jag inte kommer be dem fler gånger. Jag frågade om de inte kunde se det som en komplimang att det är just de som får vara med sitt barnbarn och att de kommer bli de första som får träffa det nya barnet. Jag bad henne verkligen att bara skjuta på resan i tre veckor.

Då säger hon, mitt i en djup suck, att hon kan inte lova något men hon ska se vad det finns för resor och i så fall så vill hon veta vilket datum jag har tänkt att föda barnet. Hon ska se vad hon kan göra.

…

Fy fan. Jag kände mig så liten, ensam, dum och framför allt ledsen. Jag, min dumme fan som trodde att de kanske ville hjälpa mig. Att de kanske ville vara med om det här.

Jag sa att jag ju givetvis inte vet exakt när barnet kommer och sen orkade jag inte prata mer om saken för det kändes som att jag skulle gå sönder. Jag frågade om hon ville något mer och la efter det på luren. Sen grät jag. En lång stund. Och jag lovade mig själv återigen att verkligen försöka se till så att jag inte involverar dem i saker som betyder mycket för mig. Att jag inte ger dem chansen att känna mig ensam, liten, ledsen och dum igen.