Kan ni begripa att en del av eleverna var födda på 90-talet!? Det är sällan jag känner mig gammal men där och då kände jag mig uråldrig. Jag gick i gymnasiet i början av 90-talet. Och de små glinen ska få bli poliser inom två år. Vart är världen på väg?

Den glada nyheten är att jag pratade med HR-personen och det visade sig att det inte är något tidskrävande analys-test. Jag ska bara göra ett personlighetstest på nätet. Sen ska jag dit och få feedback. Nemas problemas. Jag har gjort många personlighetstest och det har aldrig varit några knepigheter.

Det blir alltså kvinnor som jobbar deltid för att barnen ska komma hem så tidigt som möjligt. För nog snackas det sällan om när man lämnar på dagis? Det handlar alltid om när man hämtar.

Sen kommer jag till funderingar kring korta, långa eller lagom dagar på dagis. Som sagt så tror jag att olika barn mår bra av olika tider. Vissa ungar trivs väldigt bra på dagis, sover gott om natten och på vilan och orkar därför med längre dagar.

Det jag har funderat på är att jag tycker att hela pressen på föräldrar att hämta tidigt förutsätter att föräldrarna inte vill sitt barns bästa, att de inte förstår barnets bästa och att de är okunniga. Det gör mig arg. Jag tror att de flesta vill hantera sina barn så bra de kan.

Nu till dilemmat. Mitt dilemma. I frågan om föräldraledighet är det också en ojämställd fördelning. Där tycker jag att vi ska införa en tvingande uppdelning. Att vi inte ska låta föräldrar välja själva. Plötsligt står jag och säger att föräldrarna inte vet bäst. Att de inte kan se fördelarna med att dela på föräldraskapet på alla plan redan från början.

Det märkliga är att jag verkligen tror på att föräldrar vet bäst, och samtidigt inte.

Det här behöver jag fundera på.

Clara:s inlägg är väl det som jag främst kan ställa mig bakom. Nina och jag delar inte riktigt synen på dagis och tider. Jämställdhetsfrågan ställer jag mig helt bakom.

Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att dagisdebatten ganska ensidigt handlar om antal timmar på dagis. Spaltmeter skrivs om hur många timmar som är bra för ett barn i en viss ålder. Oftast utgår skribenten från vad som passade just hennes barn. För jo, det är alltid en hon som skriver. Så även i detta fall. Familjen och barnen är i stor utsträckning fortfarande kvinnans domän. Där har hon företräde i tänkande och tyckande.

I frågan om antal timmar på dagis så anser jag (i egenskap av kvinna som tänker och tycker om familj och barn) att det är otroligt individuellt. Jag tror att föräldrar känner sina barn och att olika tider funkar för olika barn. En del barn tycker väldigt bra om dagis, andra funkar det inte lika bra för.

Sen handlar det väl också om barnets ålder? Ett yngre barn orkar i regel mindre än ett äldre barn. Ett yngre barn har dessutom väldigt svårt med tidsuppfattning.

Med det vill jag säga att jag tror att det är vanskligt och olyckligt att prata om hur många timmar en unge bör vara på ett dagis för att må bra. Eller kanske hur FÅ timmar en unge bör vara på dagis för att må bra.

Vi jobbar båda heltid (fy på oss, vi prioriterar fel). Vi lämnar kl 8 och hämtar kl 16. En av oss går tidigt till jobbet för att kunna gå från jobbet tidigare, den andra lämnar på dagis och kommer sen hem till middagen vid 18.

Våra barn går alltså på dagis åtta timmar per dag. Jag tror inte att de älskar dagis varje dag. Jag tror inte heller att det är det optimala antalet timmar varje dag. Det varierar beroende på humör och sovstatus. Precis som för mig på jobbet. Vissa dagar borde jag nog bara jobba tre timmar, andra dagar nio timmar.

Dock tror jag att de trivs på dagis. Det är sällan någon som gråter vid lämning och de längtar till dagis under sommarsemester och på julledighet. Alla kompisarna finns där och det är stimulans på deras nivå varje dag. Det är mer än vad vi orkar hemma.

Vi låter våra barn vara hemma när de är risiga. Gärna en dag extra än en dag för lite. Vi ser till så att de sover ungefär 12 timmar per natt och allt annat som krävs för at de ska ha gott om energi för att tackla dagis.

På det här sättet känner vi att våra barn mår bra, och vi mår bra. Det måste väl ändå vara det viktigaste?

Varje lördag får ungar mellan 4 och 5 år testa en ny bollsport.

Efter att ha sprungit som en galning i en timme varvar vi ner med Disneyfilm och banankaka medan Lillasyster J sover.

Ja, jag är intressant och de vill gå vidare med mig.

Ja, jag ska få göra ett arbetsprov.

Jättekul men jättetråkigt är min sammanfattning av det.

Kan vi inte bara avskaffa tidkrävande arbetsprov och sega rekryteringsprocesser? Jag har inte tid!

Imorgon faller det på min lott att vabba.

Hemma har jag försökt att skapa en illusion av vår. Det fungerar…så där.

Och livet är ju som vanligt. Vi tjatar om frukost, hon går till dagis och vi bråkar om att gå upp för backen på vägen hem. Pappan och jag myser lite extra med henne. Vi försöker vara extra nära.

För henne var slaget det värsta. Slaget och faktumet att han inte brydde sig fast hon gjorde som hon har lärt sig. Hon sa STOPP.

Pappan och jag bestämde att vi ska boka in ett möte med rektorn så snart som möjligt. På dagis har de läst böcker om hur viktigt det är at respektera varandra och att ett nej är ett nej, oavsett sammanhang.

Att kontakta polisen (som några föreslog i kommentarer) kommer jag inte att göra. Barnen är inte straffmyndiga och det kommer absolut inte komma någon polis till dagis. Ärendet lämnas direkt till socialtjänsten och det blir ännu en tom anmälan om våld mot barn. Att göra en sådan sak, dvs koppla in socialtjänsten för ett barn tycker jag inte ska göras vid en enskild händelse. Har dagis däremot sett att det är ett upprepat mönster och att barnet verkar fara illa och inte har uppbackning hemifrån eller far illa hemma så ska socialtjänsten kopplas in.

En stor del av mitt arbete går ut på att studera olika brottstyper, hur polisen hanterar saker och hur brottstatistik bör tolkas. Jag vet att saker inte löser sig för att rättsväsendet kopplas in. Det här är inte en fråga för rättsväsendet.

Jag tror dessutom att det är viktigt att inte tolka det utifrån ett allt för vuxet perspektiv. Lilla E kopplar t.ex. inte ihop sin snippa med något sexuellt. Det är ytterst tveksamt om den femåriga killen gör det heller. Han är nog mest nyfiken. Precis som jag var i samma ålder när man lekte mamma & pappa, utan kläder på varandra. Skillnaden är att jag var med på leken och ville jag inte vara med så accepterades det och jag fick inte ett slag i ansiktet.

Jag avvaktar dagis återkoppling inom ett par dagar. Sen vet jag hur jag ska ta det vidare. Är vi nöjda med deras handlingsplan och reaktion kanske inte så mycket mer behövs, är vi inte nöjda…så kommer de ångra sig att de inte gjorde det ordentligt

Jag tror inte att Lilla E försökte gömma sig när det skedde. Jag förstår inte heller hur de två pedagogerna inte hörde henne när hon skrek stopp, eller när hon lyckades få bort den femåriga killen som försökte tvinga henne. Tvinga henne av med strumpyxorna för att han prompt skulle titta på hennes snippa. Det var efter att hon hade sagt nej.

När hon lyckades slita bort honom så kom smällen. Ett knytnävsslag mitt i ansiktet.

Men det varken hörde eller såg de två pedagogerna i rummet. Trots att de andra barnen såg. De kunde nämligen bekräfta Lilla E:s berättelse.

Lilla E vågade inte berätta det här förrän efter middagen. Då släppte allt och hon grät. Innan maten hade hon varit otroligt känslig och ledsen. Hon ville inte äta. Efter att hon hade berättat så blev hon glad igen ”men hon ville inte berätta det en massa fler gånger på dagis”. Det var för jobbigt.

Nu är det kanske uppenbart varför jag är bedrövad och arg, men det finns ett par saker som jag tänker extra mycket på:

1. Hur ska Lilla E känna sig trygg på dagis om något sådant kan hända, trots att TVÅ av de som ska vara hennes trygghet där inte ser eller hör hennes skrik när de är i samma rum?

2. Varför ska min dotter, vid fyra års ålder, lära sig att killar slåss, tar inte ett nej och tar sig friheten att använda hennes kropp?

3. Hur ska JAG känna mig trygg med förskolan framöver?

4. Varför känner en femåring att han har rätt att tvinga någon av med kläderna, och vart har han lärt sig att man kan slå med knytnäven i ansiktet?