Varje lördag får ungar mellan 4 och 5 år testa en ny bollsport.

Efter att ha sprungit som en galning i en timme varvar vi ner med Disneyfilm och banankaka medan Lillasyster J sover.

Ja, jag är intressant och de vill gå vidare med mig.

Ja, jag ska få göra ett arbetsprov.

Jättekul men jättetråkigt är min sammanfattning av det.

Kan vi inte bara avskaffa tidkrävande arbetsprov och sega rekryteringsprocesser? Jag har inte tid!

Imorgon faller det på min lott att vabba.

Hemma har jag försökt att skapa en illusion av vår. Det fungerar…så där.

Och livet är ju som vanligt. Vi tjatar om frukost, hon går till dagis och vi bråkar om att gå upp för backen på vägen hem. Pappan och jag myser lite extra med henne. Vi försöker vara extra nära.

För henne var slaget det värsta. Slaget och faktumet att han inte brydde sig fast hon gjorde som hon har lärt sig. Hon sa STOPP.

Pappan och jag bestämde att vi ska boka in ett möte med rektorn så snart som möjligt. På dagis har de läst böcker om hur viktigt det är at respektera varandra och att ett nej är ett nej, oavsett sammanhang.

Att kontakta polisen (som några föreslog i kommentarer) kommer jag inte att göra. Barnen är inte straffmyndiga och det kommer absolut inte komma någon polis till dagis. Ärendet lämnas direkt till socialtjänsten och det blir ännu en tom anmälan om våld mot barn. Att göra en sådan sak, dvs koppla in socialtjänsten för ett barn tycker jag inte ska göras vid en enskild händelse. Har dagis däremot sett att det är ett upprepat mönster och att barnet verkar fara illa och inte har uppbackning hemifrån eller far illa hemma så ska socialtjänsten kopplas in.

En stor del av mitt arbete går ut på att studera olika brottstyper, hur polisen hanterar saker och hur brottstatistik bör tolkas. Jag vet att saker inte löser sig för att rättsväsendet kopplas in. Det här är inte en fråga för rättsväsendet.

Jag tror dessutom att det är viktigt att inte tolka det utifrån ett allt för vuxet perspektiv. Lilla E kopplar t.ex. inte ihop sin snippa med något sexuellt. Det är ytterst tveksamt om den femåriga killen gör det heller. Han är nog mest nyfiken. Precis som jag var i samma ålder när man lekte mamma & pappa, utan kläder på varandra. Skillnaden är att jag var med på leken och ville jag inte vara med så accepterades det och jag fick inte ett slag i ansiktet.

Jag avvaktar dagis återkoppling inom ett par dagar. Sen vet jag hur jag ska ta det vidare. Är vi nöjda med deras handlingsplan och reaktion kanske inte så mycket mer behövs, är vi inte nöjda…så kommer de ångra sig att de inte gjorde det ordentligt

Jag tror inte att Lilla E försökte gömma sig när det skedde. Jag förstår inte heller hur de två pedagogerna inte hörde henne när hon skrek stopp, eller när hon lyckades få bort den femåriga killen som försökte tvinga henne. Tvinga henne av med strumpyxorna för att han prompt skulle titta på hennes snippa. Det var efter att hon hade sagt nej.

När hon lyckades slita bort honom så kom smällen. Ett knytnävsslag mitt i ansiktet.

Men det varken hörde eller såg de två pedagogerna i rummet. Trots att de andra barnen såg. De kunde nämligen bekräfta Lilla E:s berättelse.

Lilla E vågade inte berätta det här förrän efter middagen. Då släppte allt och hon grät. Innan maten hade hon varit otroligt känslig och ledsen. Hon ville inte äta. Efter att hon hade berättat så blev hon glad igen ”men hon ville inte berätta det en massa fler gånger på dagis”. Det var för jobbigt.

Nu är det kanske uppenbart varför jag är bedrövad och arg, men det finns ett par saker som jag tänker extra mycket på:

1. Hur ska Lilla E känna sig trygg på dagis om något sådant kan hända, trots att TVÅ av de som ska vara hennes trygghet där inte ser eller hör hennes skrik när de är i samma rum?

2. Varför ska min dotter, vid fyra års ålder, lära sig att killar slåss, tar inte ett nej och tar sig friheten att använda hennes kropp?

3. Hur ska JAG känna mig trygg med förskolan framöver?

4. Varför känner en femåring att han har rätt att tvinga någon av med kläderna, och vart har han lärt sig att man kan slå med knytnäven i ansiktet?

Jag tror att jag går vidare i processen, frågan är bara vad den vidare processen består i. Jag är helt övertygad om att det krävs minst en intervju till. Kanske två. Kanske två och ett arbetsprov.

Gud, jag hatar verkligen att göra arbetsprover. Det känns så oerhört löjligt när man faktiskt har producerat rapporter och litteratur inom ämnet i tio år. Jag kan langa fram en hel bunt med ”arbetsprover” som jag har gjort.

Men visst, jag fattar att det handlar om att se huruvida jag passar för just deras arbetsuppgifter, men i det här fallet är de inte så väsenskilda från de jag gör.

Hoppas hoppas att jag i alla fall slipper arbetsprov. Hoppas allra mest att jag går vidare. Men det gör jag. Hoppas.

Idag tycker jag faktiskt att det finns fog för att säga ”det är jämna plågor” när någon frågar hur jag mår.

Man ska fanimej inte underskatta värdet av att blogga om saker och ting!