Jag har ett jobb som kan vara hysteriskt under perioder och extremt slappt och behagligt under andra perioder. Ibland är det skarpt läge och material ska vara analyserade helst igår, jag handleder, åker på tjänsteresor, författar, föreläser och gör det mesta på en och samma gång. Det bästa är att man vet att det kommer en lugn period. Oftast efter att ett uppdrag är rapporterat till regeringen. Då kan man få återhämta sig i ett par veckor.

Andra gånger är det lugnt medan man väntar på att få in något material. Det kan handla om enkäter som är ute eller statisitikbeställningar som håller på att bearbetas. Då är det inte lika legitimt att slappa. Då borde man göra något annat under tiden.

Sen har vi den lugna perioden när man borde göra något men har t.ex. skrivkramp och bara gör annat för att slippa ta tag i det där jobbiga. Den perioden är definitivt inte legitim.

Där har jag precis varit och tagit mig ut ur. Nu måste jag ta tag i allt som jag har halat mig ur under allt för lång tid. Samtidigt måste jag ju jobba ikapp så att det inte märks alls att jag har tagit det lite lugnare under en vecka…eller två.

Och jäklar vad jag får jobba. Och ringa. Och gå på möten. Börjar man dra i en tråd så faller hela skiten över en.

Det värsta man kan göra är att börja ringa kommunpolitiker eller polischefer och dra igång saker. Då kan man ge sig fan på att de ser till så att varenda tjänsteman blir beordrad på att ta reda på mer. Min telefon är hetare än heta linjen.

Vill dig sig riktigt illa ringer de där politikerna nån tidning. Sen jäklar är det igång.

Ja. Där sitter jag nu.

Jag skulle inte ha dragit i tråden idag. Jag är för trött.

Och vet ni vad?

Det tycker inte jag.

Jag tycker att det skulle bli en väldigt märklig situation om jag konstant prioriterade mina barn. Det tror jag inte att någon av oss skulle må särskilt bra av. Vi är en familj på fem personer. Fem individer med skiftande behov. En del av oss har mer trängande behov än andra och ofta krävs det att jag prioriterar barnen, men när jag kan så prioriterar jag mig själv och min man. Ibland prioriterar jag arbetet. Ja, det är sant! Herregud.

Ibland behöver jag prioritera mig själv för att sedan orka prioritera barnen när de behöver det.

Så nej, mina barn går inte alltid först. Men ofta.

Kan ni begripa att en del av eleverna var födda på 90-talet!? Det är sällan jag känner mig gammal men där och då kände jag mig uråldrig. Jag gick i gymnasiet i början av 90-talet. Och de små glinen ska få bli poliser inom två år. Vart är världen på väg?

Den glada nyheten är att jag pratade med HR-personen och det visade sig att det inte är något tidskrävande analys-test. Jag ska bara göra ett personlighetstest på nätet. Sen ska jag dit och få feedback. Nemas problemas. Jag har gjort många personlighetstest och det har aldrig varit några knepigheter.

Det blir alltså kvinnor som jobbar deltid för att barnen ska komma hem så tidigt som möjligt. För nog snackas det sällan om när man lämnar på dagis? Det handlar alltid om när man hämtar.

Sen kommer jag till funderingar kring korta, långa eller lagom dagar på dagis. Som sagt så tror jag att olika barn mår bra av olika tider. Vissa ungar trivs väldigt bra på dagis, sover gott om natten och på vilan och orkar därför med längre dagar.

Det jag har funderat på är att jag tycker att hela pressen på föräldrar att hämta tidigt förutsätter att föräldrarna inte vill sitt barns bästa, att de inte förstår barnets bästa och att de är okunniga. Det gör mig arg. Jag tror att de flesta vill hantera sina barn så bra de kan.

Nu till dilemmat. Mitt dilemma. I frågan om föräldraledighet är det också en ojämställd fördelning. Där tycker jag att vi ska införa en tvingande uppdelning. Att vi inte ska låta föräldrar välja själva. Plötsligt står jag och säger att föräldrarna inte vet bäst. Att de inte kan se fördelarna med att dela på föräldraskapet på alla plan redan från början.

Det märkliga är att jag verkligen tror på att föräldrar vet bäst, och samtidigt inte.

Det här behöver jag fundera på.

Clara:s inlägg är väl det som jag främst kan ställa mig bakom. Nina och jag delar inte riktigt synen på dagis och tider. Jämställdhetsfrågan ställer jag mig helt bakom.

Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att dagisdebatten ganska ensidigt handlar om antal timmar på dagis. Spaltmeter skrivs om hur många timmar som är bra för ett barn i en viss ålder. Oftast utgår skribenten från vad som passade just hennes barn. För jo, det är alltid en hon som skriver. Så även i detta fall. Familjen och barnen är i stor utsträckning fortfarande kvinnans domän. Där har hon företräde i tänkande och tyckande.

I frågan om antal timmar på dagis så anser jag (i egenskap av kvinna som tänker och tycker om familj och barn) att det är otroligt individuellt. Jag tror att föräldrar känner sina barn och att olika tider funkar för olika barn. En del barn tycker väldigt bra om dagis, andra funkar det inte lika bra för.

Sen handlar det väl också om barnets ålder? Ett yngre barn orkar i regel mindre än ett äldre barn. Ett yngre barn har dessutom väldigt svårt med tidsuppfattning.

Med det vill jag säga att jag tror att det är vanskligt och olyckligt att prata om hur många timmar en unge bör vara på ett dagis för att må bra. Eller kanske hur FÅ timmar en unge bör vara på dagis för att må bra.

Vi jobbar båda heltid (fy på oss, vi prioriterar fel). Vi lämnar kl 8 och hämtar kl 16. En av oss går tidigt till jobbet för att kunna gå från jobbet tidigare, den andra lämnar på dagis och kommer sen hem till middagen vid 18.

Våra barn går alltså på dagis åtta timmar per dag. Jag tror inte att de älskar dagis varje dag. Jag tror inte heller att det är det optimala antalet timmar varje dag. Det varierar beroende på humör och sovstatus. Precis som för mig på jobbet. Vissa dagar borde jag nog bara jobba tre timmar, andra dagar nio timmar.

Dock tror jag att de trivs på dagis. Det är sällan någon som gråter vid lämning och de längtar till dagis under sommarsemester och på julledighet. Alla kompisarna finns där och det är stimulans på deras nivå varje dag. Det är mer än vad vi orkar hemma.

Vi låter våra barn vara hemma när de är risiga. Gärna en dag extra än en dag för lite. Vi ser till så att de sover ungefär 12 timmar per natt och allt annat som krävs för at de ska ha gott om energi för att tackla dagis.

På det här sättet känner vi att våra barn mår bra, och vi mår bra. Det måste väl ändå vara det viktigaste?

Varje lördag får ungar mellan 4 och 5 år testa en ny bollsport.

Efter att ha sprungit som en galning i en timme varvar vi ner med Disneyfilm och banankaka medan Lillasyster J sover.

Ja, jag är intressant och de vill gå vidare med mig.

Ja, jag ska få göra ett arbetsprov.

Jättekul men jättetråkigt är min sammanfattning av det.

Kan vi inte bara avskaffa tidkrävande arbetsprov och sega rekryteringsprocesser? Jag har inte tid!

Imorgon faller det på min lott att vabba.

Hemma har jag försökt att skapa en illusion av vår. Det fungerar…så där.