När inspirationen tryter

Just nu är det både brist på inspiration och tid för bloggande. Jag vet inte riktigt varför. Ofta är det mina funderingar som jag skriver ner i bloggen och det skulle då betyda att jag inte funderar alls just nu, vilket inte stämmer.

För tillfället känns funderingarna tämligen ointressanta eller så har jag redan ältat dem här.

Jag funderar lite på hur jag ska hantera sociala medier efter jag börjat på nya jobbet. Jag vet att min nya arbetsgivare är mer nervös inför medarbetarnas outning på nätet. Dessutom svarade jag nej på frågan om jag hade en blogg. Hade jag stått här med namn och arbetsplats hade det kanske varit en annan sak, men som det är idag så känner jag att det jag skriver här är privat och inför en väldigt begränsad skara personer.

Egentligen är det nog inte bloggen som ryker, snarare intensiteten på fejsbookandet och twittrandet (om det nu kan bli mindre intensivt, jag fattar fortfarande inte tjusningen).

Kanske lyckas jag bygga upp någon egen sida vad det lider. Jag och maken har nämligen anmält oss till en distanskurs för att lära oss att utveckla databasdrivna webbplatser och webbapplikationer. Kursen går på Blekinge tekniska högskola och är på 25 procent. Det känns som att han och jag är på lite olika nivåer, jag är samhällsvetare och han är IT-nörd. Men det kan bli kul att läsa något tillsammans.

Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska ha det till men det känns roligt att läsa något som jag aldrig studerat tidigare. Jag kan med all säkerhet inte använda det i jobbet men det vettefan om det spelar någon roll. Jag har mina 4,5 års högskolestudier och 10 års arbetslivserfarenhet i ryggen. Jag kan plugga för att jag tycker att det är kul.

Vilken frihet! Om den här kursen känns rolig så ska jag nog banne mig fortsätta att läsa på distans. Jag älskar ju att lära mig och jag älskar att plugga.

Barnsligheter

När jag hade fått samtalet om nya jobbet gick jag genast in till min kollega och sa att vi behövde gå ut och röka (ja sånt ägnar jag mig åt ibland). Väl ute berättade jag om samtalet och sen fnissade vi som två 14-åringar i en halvtimme.

Han (kollegan) fick reda på att han fått nytt jobb i tisdags. Vi har jobbat tillsammans i snart 10 år och har båda två ruttnat rejält på vår chef. Nu hade alltså han fått reda på att han fått ny tjänst men har väntat med att berätta för chefen. Han väntade för att han hoppades att jag också skulle få tjänsten jag sökt och vi tänkte att vi skulle berätta det för chefen båda två på samma dag. Allt för att skaka om vår väldigt osympatiska chef ordentligt.

Både han och jag är seniora utredare med nyckelkompetens och vi kommer vara knepiga att ersätta.

Nu har vi planerat morgondagens avslöjande. Vi har också bokat en tjänsteresa om två veckor där vi ska åka en massa polisbil och gå på krogen.

Man kan sannerligen inte tro att vi är 35 respektive 44 år gamla…

Så har vi det avklarat.

Jag är inte rojalist. Inte det minsta.

Jag anser att det är förlegat att låta en titel gå i arv, särskilt en som ska medföra att innehavaren ska representera ett helt land.

Dock önskar jag alla 316 föräldrapar som fick barn igår ett stort lycka till. Må era barn få ett lyckligt liv och friheten att välja religion och yrke på egen hand. 

Höjden av ironi

Om man vill så kan man se det som en ren provokation när ens make mailar ut till alla på vår gata att nästa AW är hemma hos oss…

Så gick det med att bestämma sig för att man inte pratar med grannar.

Diskriminerad och förbannad

Jag hade lönesamtal med min chef idag. Märk väl, min kvinnliga chef. Min kvinnliga chef som hävdar att hon är väldigt genusmedveten.

Lönesamtalet inleddes med att hon förklarade att jag är prioriterad, men inte lika prioriterad som en kvinnlig kollega. Sen påpekade hon att jag inte producerat lika mycket som min kvinnliga kollega då jag ju varit föräldraledig två gånger. Kollegan har ju inga barn, men ”jag har ju kanske fött färdigt mina barn nu?”.

Hej och hå. Det kan man kanske påstå var ett ganska dåligt sätt att försöka driva en löneförhandling med mig. Jag gick i gång på varenda cylinder jag över huvud taget besitter.

Jag blev så vansinnigt förbannad så det var inte likt något. Jag frågade hur löneläget påverkats för två andra (manliga) kollegor då de också varit föräldralediga i omgångar. Jag frågade hur hon resonerade när hon tar upp en fråga som på intet sätt får påverka lönesituationen. En förlegad fråga i dubbel bemärkelse. Dels är det fölegat att se föräldraledighet som något negativt, snarare kan man se det som en positiv del i den personliga utvecklingen. Jag är klart med ansvarstagande, trygg och självsäker sedan jag fick barn. Dels har jag inte varit föräldraledig sedan den förra löneförhandlingen. Det borde alltså inte vara en fråga för nuvarande löneförhandling.

Det FÅR inte vara en fråga över huvud taget.

Dessutom är det helt sjukt att hon vågar använda föräldraledighet som en fråga i en löneförhandlign med någon som är aktiv i den fackliga styrelsen.

Man kan väl säga att jag blev väldigt mycket mer peppad inför morgondagens jobbintervju.

Listan som gud glömde

I det här fallet är gud jag. Vad hände egentligen med listan som jag började beta av innan jul? Jag kanske ska ta upp den igen. Vad jag minns så skulle jag skriva om punkt 16.

Det innebär att jag ska skriva om min första kyss.

Rätt enkelt. Den första riktiga ordentliga kyssen (alltså en sån kyss som man fortsätter med som vuxen, inte varianten som man körde som barn på typ ”sanning eller konka”) var på min språkresa till Eastbourne 1990. Jag hade precis fyllt 15 år och lyckades både bli kysst och av med oskulden. På helt frivillig basis ska tilläggas. Kyssen fick jag av spanjoren José som bodde hos samma familj som jag gjorde. Vi satt och pratade i hans säng en kväll och plötsligt så lutar han armen mot väggen bredvid mitt huvud och börjar närma sig. Panik utbröt i mitt inre. Jag hann fundera på hur man egentligen kysser en annan människa och hur han skulle tycka att jag var kass på det.

Men visst ville jag. Han var jättesnygg och det hela var oerhört eggande. Själva kyssen minns jag knappt för det kändes som att min hjärna höll på att brinna upp.

Det var inte med José som jag såg till att bli av med oskulden. Det var med en ännu snyggare italienare. Snabbt jobbat av mig måste jag säga. Stolt som en tupp var jag dessutom. Ett par veckor senare träffade jag mannen som jag inledde ett 14 år långt förhållande med. Oerhört snabbt jobbat.

Kriget om de blå skorna

Herregud.

Jag har just burit mitt äldsta barn till dagis hängandes och vrålandes under min arm. Samtidigt hade jag Lillasyster J i bärselen på magen. Lillasyster J sög frenetiskt på nappen och tittade undrande på mig. Lilla E vrålade som att döden var nära och tjöt åt mig att jag skulle gå BORT från henne. Hon ville vara SJÄÄÄÄLV!

Det är tyvärr förbannat svårt att låta en 2,5 åring vara ”själv” mitt i en trafikerad gata så jag fick släpa henne vidare. Hon sprang in i en skogsdunge och rev sig på grenar för att slippa se mig. Hon skrek åt en liten hund så att den tog ett skutt åt sidan. Hon gjorde precis allt för att komma bort från mig. Och vad gjorde hon när vi väl kom till dagis?

Joserru. Då klamrade hon sig fast vid mitt ben och vrålade ett avgrundsvrål som gick ut på att jag inte skulle gåååååå. För hon skulle minsann vara med sin maaaaammaaaaaa!

Så varför detta drama?

För att jag till sist ledsnade på att hon bytte skor för femte gången och valde ett par åt henne som jag resolut satte på hennes fötter. Efter det bar jag ut henne utanför dörren så att hon inte skulle slänga av sig dem.

Jag kallar morgonens psykbryt för ”kriget om de blå skorna”

Hur blev det så här?

Igår var maken på en jobbintervju. Han trivs på det jobb han har men det är en ganska rörig arbetsplats med många omorganisationer. Just nu är det också väldigt mycket som pågår på hemmaplan så vi tyckte båda att det kunde vara intressant för honom med en arbetsplats där det råder lite mer lugn.

Det gick tydligen hur bra som helst och de skulle komma med ett erbjudande till honom i veckan.

So far so good.

Det som stör mig är att det kommer innebära att han går om mig ännu mer lönemässigt. Han har haft en helt sinnesjuk löneutveckling de senaste åren. Den är verkligen helt bisarr. När vi träffades 2005 så tjänade han snäppet mindre än mig men vi låg ganska lika. Jag är välutbildad och har en sjysst arbetslivserfarenhet så det var inget konstigt med det tyckte jag. Idag, knappt fem år senare, tjänar han 15 000 kronor mer än mig. FEMTON TUSEN! Får han det här nya jobbet tror jag att han kommer att tjäna över 20 000 mer än mig. TJUGO TUSEN!

Det är helt sjukt.

Jag börjar inse att vi måste börja lägga undan en rejäl slant till min pension. Annars kommer jag sitta rejält i skiten om min kära make får för sig att lämna mig om sisådär 20 år. Jag har fasen aldrig känt mig så fattig som jag gör när jag jämför våra löner. Det känns dessutom orättvist att jag har pluggat på universitet i över fem år, har ett antal examina och att jag faktiskt jobbar med det jag är utbildad till. Men trots det tjänar jag så vansinnigt mycket mindre än vad han gör.

Givetvis tjänar jag ju också på att han drar in mycket pengar till oss men det känns ologiskt. Orättvist. Det känns som att jag har hamnat i någon form av kvinnofälla utan att förstå hur det gick till.

Irriterad.

Att räkna finanser

Min kära (gnälliga, lättirriterade, höggravida..) fru har ju förbjudit all form av överdriven självhävdelse på denna blogg, men det är faktiskt inte det huvudsakliga skälet till att jag sällan skriver. Det hänger snarare ihop med att jag helt enkelt inte hinner. Jag är fortfarande uppslukad i och av att ha blivit chef och allt det nya det för med sig.

En tacksam bit var att årets budget redan är satt av min föregångare, för jävlar i mig vad finansiella system är ologiska, bökiga och ja.. jisses. Jag blir yr bara jag tänker på det. Nu har jag så sakta börjat jobba mig in i det hela och försöker få koll på mina siffror. För det som jag funderade mest kring innan, nämligen biten att behöva hantera personalfrågor.. har åtminstone hittills (ska jag väl tillägga) visat sig vara antingen överraskande lätt, eller så är jag helt enkelt bra på att ta folk. Det har inte känts så betungade i alla fall. Men sen har man budgetansvar och det är det ena med det tredje och man har alltid chefer över sig (och ännu ett snäpp över sig) som vill att det ska skäras i kostnader hit och dit. Det finns kunder som vill ha allt billigare och själv ska man kunna få saker och ting gjort och det ska gärna inte kosta alls. Det gamla vanliga alltså…

Nu har jag efter en viss tids inkörning börjat upptäcka att det finns ju fasen stora pengar att göra här! Vilket är tur, för det första jag ”lyckades” upptäcka var att min enhet inte blev debiterad för allt vi använde.. nu har jag sen dess granskat saker som arbetsscheman, tider, ersättningar, anledningar för varför, börjat ifrågasätta gamla rutiner och tillvägagångssätt, och nu är nog smekmånaden snart över…

Jag antar det är min nitiska sida som passar bra i det här avseendet, jag kan inte låta bli att granska, ifrågasätta och undersöka allt jag hittar, och jag har redan fått en hel del beröm från min chef i det avseendet. Undrar vad han säger om jag kan spara in en dryg miljon, kanske 1,5 på årsbasis på att schemalägga lite effektivare… Jag förstår faktiskt inte hur människor är funtade som hela tiden är nöjda med att bara ha det som ”vanligt” och inte söka förbättringar.. vad är det med det liksom!?