Utomhusfascister

Vet ni vad jag stör mig på?

”Man mår bra av att vara ute-kulter”. Tänk ur och skur och annat likartat dårskap. Alla dessa sekter och andra påfund som har den gemensamma nämnaren att de hävdar att ”man mår bättre av att vara utomhus”. Och att detta särskilt ska gälla barn. Små barn.

Jag är så OFANTLIGT trött på den här dumheten att jag lyckats reta upp mig ordentligt (om det inte märks). Jag tänker inte ens beröra überfundamentalisterna som sysslar med Ur&Skur och sjunger deras lov. De är liksom i en klass för sig bortom vett och sans.

Det jag tänker på är diverse dumma påfund jag stött på som förälder genom åren.

  • Luciatåg utomhus. Kan någon förklara den här jävla idén för mig? I mitten av december, när det är garanterat att det kommer vara smällkallt. Utomhus där små pipiga barnröster inte hörs så väl för det är obefintlig akustik. Föräldrar som antingen är på väg till eller hem från jobbet, inte klädda för polarexpedition, får stå ute och huttra i isande kyla. Vanliga outfits som hör hemma i luciatåg kan ni glömma, här måste det köpas nya, ett par storlekar för stora, de måste ju passa utanpå barnens normala vinterkläder, oftast en tjock och bylsig overall… Så i slutändan måste man ändå klippa av ärmarna för de blir inte vidare på större storlekar, bara längre. Så man måste skaffa nya, större kläder varje år, som måste klippas upp och sönder. Jävla genomtänkt det där. Barnen kan inte ha mössa på sig för där ska glitter/luciakrona/tomteluva/pepparkaksmössa sitta. Så de fryser öronen av sig. De vill inte ha vantar på sig för de där tjocka vantarna gör att de inte kan hålla i sitt ljus/sin lykta eller vad det nu kan tänkas vara de ska ha i handen. Ni fattar vilken jävla dårskap det är frågan om va? Vad är poängen med luciatåg egentligen? Det ska vara mysigt, stämningsfullt och behagligt, man ska inte behöva stå och missa sitt barns sång för att man står längst bak i en föräldraklunga för att tunnelbanan var sen, är fullt ockuperad av att göra åkarbrasa med händerna och försöka känna efter om någon av tårna fortfarande finns kvar. Man ska sitta trångt på golvet, eller på en stol byggd så att Frodo känner sig som en jätte, eller stående längst bak i rummet, med kameran i högsta hugg, tuggandes på en pepparkaka och en torr lussebulle bakad av vintersnoriga dagisbarn som man sköljer ner med blaskigt kaffe, och stilla nynna med i julvisor sjungna av falsksjungande små barn upptagna med att klia sig i nacken för att glittret har glidit in under kragen. Detta är den ultimata idiotin av alla utomhuspåfund jag stött på genom åren.
  • Sova lunch utomhus. I barnvagn. Okej, fine när det är vettigt väder ute, dvs halva året ungefär. Men när det blir fråga om att tvingas köpa en tillräckligt stor vagn för att en tvååring med overall ska få plats i den, i en sovpåse/sovsäck, och detta åbäke måste släpas till och från dagis varje dag, då har gränsen definitivt nåtts. Det finns dessutom plats inomhus. Men nej, här ska en hel föräldragrupp tvingas tillhandahålla en liggvagn till ett barn stort nog att kunna gå själv, plus extra utrustning i form av polarsovsäck eller anpassad sovpåse, bara för att ett ljushuvud bestämt är av uppfattningen att ”barnen mår bättre och blir friskare” av att sova lunch utomhus. Varför gör aldrig DU det då, om det är så jävla hälsosamt? Va? VA? För att det är ett jävla bök, omständigt, onödigt, krångligt och bökigt kanske? Jamen dåså, då utsätter vi barnen för det bara, de kan man ju göra lite som man vill med… Och dessutom på kuppen retar vi upp en hög föräldrar som får lägga ut ett par tusen på onödiga saker som de aldrig kommer ha användning för någon annanstans, dessutom måste de släpa med sig en stor jäkla vagn fram och tillbaka till dagis varje dag. De kommer de bli skitsura över. Det är ju perfekt!
  • Senaste påfundet: Fotografering utomhus! Av dagisbarn. På hösten! När det är grått, kyligt och svinigt ute. Så de måste ha ytterkläder och mössa på sig. Så de där fina kläderna föräldrarna tagit på sina barn ändå inte syns. Och frisyren göms under en mössa. I bästa fall börjar även snoret rinna så det blir en bra reflektion på porträttfotot, för extra effekt sådär. Tänk så härligt med alla bilder på små barn som ska ges i present till mor och farföräldrar. Och så är det en stor snorsträng under näsan. HAHA! Skitkul ju. Men det förstås, det kan ju vara så att de tar med kläder och byter om till efteråt. Bäst att vi inte säger nåt om att fotograferingen ska ske utomhus, då kommer föräldrarna klä upp sina barn i god tro utan att fatta att inget kommer synas. Det blir alldeles strålande. Vi kan ju alltid framhålla efteråt att det ser ”friskare” ut. Alltid nån förälder som köper det argumentet. Resten? Äh, de skiter vi i. Vi vet ju bäst.
  • Bubblare: Förälder som skickar ut kalasinbjudan till slutet av september. Meddelar glatt på inbjudan, ”kläder efter väder – vi kommer vara ute!”. Hoppas det inte kom ett enda barn på kalaset din jävla idiot. Skäms på dig. Stackars barn. (Det regnade och var ca 9 grader ute den dagen.)

 

Maskrosbarn

Kom idag att tänka på begreppet ”maskrosbarn”. Det slog mig att trots att jag mycket väl känner till begreppet som sådant, och dess innebörd (barn som har det svårt hemma under uppväxten med allt från misshandel till alkoholism, psykiskt sjuka föräldrar eller annat jobbigt, men som klarar sig ändå), så har jag inte identifierat mig som ett sådant. Jag skulle inte på något sätt påstå att jag därmed döljer min bakgrund på något vis, det är något jag brukar nämna när det blir aktuellt, för mig känns det självklart, antingen när ämnet kommer upp för att någon pratar om något hemskt, för att i det sammanhanget kanske betona att det jag säger bär viss vikt då jag har personlig erfarenhet av det, eller som stöd när någon annan öppnar upp sig av vilken anledning det än må vara.

Och det ska absolut poängteras att jag inte gått igenom min uppväxt omärkt av detta på något sätt. Det har präglat (och gör fortfarande!) hela mitt liv på flera olika sätt, men det bestående är ändå att jag idag befinner mig på en på många sätt osannolik plats i livet med tanke på mina förutsättningar. Det är en väldigt speciell känsla att tänka på det, på flera sätt. Ibland skäms jag över att jag är nöjd med mig själv överhuvudtaget, kommer på mig själv med att undra varför just jag haft sån ”tur” och varför inte andra med samma uppväxt haft det. Ibland blir jag odrägligt dryg och självgod och tänker att jag är en särdeles fantastisk människa på många olika sätt som stått upp mot all skit jag fick ta som barn, och att jag minsann bevisat för alla de där jävlarna att hur mycket man än försöker trycka ner mig så kommer jag alltid resa mig, och jag kommer ta mig långt mycket högre upp än vad de själva någonsin skulle klara. Jag brukar fantisera om hur ett reportage i en söndagstidning eller ett sommarprat skulle vara, vad jag skulle säga och så vidare..

Det finns egentligen hur mycket som helst att ösa ur från en sån här bakgrund, jag skulle nog kunna skriva vidare i all evighet beroende på hur djupt in i detalj man vill gå kring specifika bitar, och kanske finns det anledning att återkomma till det framöver, det får väl tiden utvisa i sånt fall, men några saker jag lärt mig utav det här ska jag dela med mig av.

I min research (ja, jag gör research för ett egenförfattat blogginlägg…) kring konceptet maskrosbarn slås jag av att en viktig poäng verkar vara att det är en belastning för barn i eländiga miljöer att upprätthålla en fasad för omgivningen, man skyddar sina föräldrar på olika sätt och tar på sig skuld. Jag känner inte igen mig särskilt mycket i det. Visst, jag skröt inte som barn om att jag fick stryk av farsan, men när jag fått en smäll i ansiktet kvällen innan skolan, och pappas fingrar fortfarande syntes som ”avtryck” på kinden morgonen efter (och mamma försökte dölja det med puder, men lyckades bevisligen inte särskilt bra! Herregud, så ryggradslöst beteende…!) så tog min dåvarande lågstadiefröken in mig på sitt rum och frågade vad som hänt. Då berättade jag utan omsvep allting. Det fanns ingen ambition att försöka dölja det. Jag vet inte varför, men en central punkt var nog att jag faktiskt tyckte att han hade fel fortfarande. Jag ändrade mig liksom inte för att jag fått stryk, det var väl lite det som var grejen gissar jag…

Däremot fattade jag väldigt sent att det faktiskt var något ”fel” med min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Jag hörde mamma prata i telefon i sovrummet, gick dit och hör då henne säga till någon i telefon att hon ska ”meet her lawyer”. Efteråt frågar jag henne varför hon ska träffa en advokat, och hon väljer då att berätta hur det ligger till. Jag minns än att jag blev så väldigt besviken över att hamna i gruppen ”barn med skilda föräldrar” för fram till dess hade jag uppenbarligen varit nöjd med faktumet att mina föräldrar höll ihop. Förnekelse kanske ni skulle välja att kalla det, och ja, någon form av det var det alldeles säkert. Det blev helt enkelt en normalisering av skeva beteenden, vilket jag tror är både normalt och vanligt förekommande. Att jag hittade tomma vinflaskor bakom sängen när vi sovit över hos farmor och farfar på övervåningen var inget jag tänkte närmare på, jag gick bara ner till köket och lämnade de till farmor. Jag minns inte ens att hon reagerade på något särskilt sätt. (Det gjorde hon säkert, men hon dolde det väl..) När jag och brorsan var och åkte tåg med pappa, och han satte oss på en bänk på centralstationen i stora hallen i en halvtimme att vänta när han smet in på en pub för att dra i sig några starköl var inte heller något man reflekterade över där och då. Vi satt där och väntade bara. Folk runtomkring fattade säkert, men ingen sa nåt, och som sagt, för mig var det inget konstigt…(Brorsan minns det inte, han var antagligen för liten, tur för honom.) Att pappa drack folköl och käkade hårdmacka med kaviar på till frukost när han bodde själv är ett av de sista ”konstiga” minnena jag har innan lampan tändes fullt ut för mig. Jag var nämligen den som, tretton år gammal, gick ner till kvartersbutiken och köpte sexpacket.. (Man kan väl konstatera att det inte var så noga med artonårsgränser för köp av folkisar på 90-talet i Gävle helt enkelt..) Jag tyckte nog just det var lite.. märkligt, men inte tillräckligt för att fullt ut fundera närmare på varför. Fortfarande normaliserande den här typen av händelser så att de inte innebar något uppseendeväckande. Ju mer jag tänker tillbaka desto mer händelser av den här typen kommer jag på. Och samma sak var det egentligen med att få stryk. Det var en slags naturlig konsekvens av att det inte räckte att skälla ut mig. Tyckte jag att något var fel, eller att jag fick skit för något som inte var mitt fel, då vägrade jag ge mig. Precis som mina barn nuförtiden är helt jävla omöjliga att resonera med ibland så har de naturligtvis fått det någonstans ifrån (och ja, min fru är precis lika hopplös och omöjlig hon också ;), om det gått någon förbi..), så var även jag en i många avseenden mycket frustrerande unge som tjafsade, protesterade, tjatade och ifrågasatte ALLT hela tiden. Tro fan att jag gick föräldrarna på nerverna… Så med tiden så lärde man sig att förutse ganska tidigt att ”det här kommer nog att sluta med att det smäller…” Det var väl någon slags försvarsmekanism helt enkelt. Får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag växte snabbt och blev lång, redan i mellanstadiet har jag minnen av att jag började slå tillbaka när jag blev förbannad. Om det var det, eller skilsmässan som kom i samma veva, eller både och, som gjorde att den fysiska misshandeln slutade har jag ingen aning om. Men hey, det finns ju alltid psykisk misshandel att ta till när nävarna tryter, inte sant?

Så när väl ljuset började gå upp för mig i tonåren, så var det följdaktligen ingen gradvis upplevelse, det kom som en fet jävla käftsmäll. Tack vare att Sverige arrangerade hockey-VM på hemmaplan 1995 och förlade en del gruppspel till Gävle, så vet jag att det var den våren som vändningen kom. Jag var uppe hos pappa och hälsade på, troligtvis var det under påsklovet från skolan med tanke på tidpunkten, och han bodde då ihop med en kvinna som fick stor betydelse för mig. (Han hittade nämligen oftast mer eller mindre trasiga medelålders kvinnor av olika slag som inte fattade, inte brydde sig eller delade hans alkoholmissbruk.) Den här kvinnan var annorlunda. Hon var egenföretagare, framgångsrik, självgående, hade integritet och självkänsla, och hade fallit för pappas charm. Men hon hade också ganska snabbt insett att han hade problem. Så hon tog upp det med hans mamma och syster som båda bor i Gävle och det anordnades en klassisk intervention när jag var där. Om det var för min skull, eller för att tanken var att det skulle få bättre effekt på pappa har jag ingen aning om. Jag minns inte mycket alls av det hela faktiskt, mer än att han inte tog det så bra som han borde. Han insisterade fortfarande på att han skulle ta tag i sina problem och lösa dem själv. Samma problem som hade raserat hans äktenskap och förhållande till sina barn, för att han prioriterat det först. Det skulle han ”fixa själv”. Men den påstått starka uppslutningen av bekymrade anhöriga i hans närhet brydde sig alltså så mycket om honom att de gick med på det. Så mycket för att ställa krav alltså. Så gick det ju såklart som det gjorde också. Men det som fick mest betydelse för mig var kvällen efter. Vi åt middag och efteråt satt pappa mittemot mig vid köksbordet, gråtandes och lovade att eftersom han älskade mig så skulle han sluta med det här, bli bra, vi skulle skaffa en segelbåt tillsammans och vara ute på sjön hela somrarna (precis som vi var när jag var liten), och han satt där, rödgråten och LOVADE med stora bokstäver att han skulle fixa det här. För MIN skull. Där satt jag och sög åt mig. Luftslottet av förväntningar jag byggde upp efter den stunden var av helt enastående proportioner, bortom alla begrepp helt enkelt. Jag tror jag åkte hem till Stockholm och mamma efter det som en hjärntvättad unge som varit på sommarläge med Jehovas och blivit frälst. Väl hemma så pratades vi vid på telefon, pappa och jag ett antal gånger, han berättade om sina AA-möten och hur skönt det var för honom att låta bli att dricka, hur ”lätt” han tyckte det var att säga nej. Han åkte på någon jobbresa med kollegor till Bulgarien och rapporterade glatt om hur mycket bättre upplevelsen hade varit när han inte druckit något, hur han hade ”sett ner” på sina fulla odrägliga kollegor… En kväll, precis efter att jag avslutat ett telefonsamtal med honom, ringde det igen. Det var hans numer före detta sambo. Hon hade dragit ut på det samtalet i det längsta, men tillslut var hon tvungen att göra det. Trots att hon mycket väl förstod konsekvenserna av det. Hon hade lämnat pappa efter att ha hämtat upp honom aspackad på flygplatsen hemkommen från Bulgarien. Hon hade sen varit förbi honom på förmiddagarna några gånger när han varit ”sjukskriven” från jobbet och det hade varit samma visa varje gång. Hon tyckte att det var bättre att jag fick veta än att jag levde vidare i någon slags fluffig illusion.

Och det var käftsmällen. I samma veva som jag la på luren så var det som allt blev totalt svart runtomkring mig. Alla år av svek, lögner och allt möjligt jävla skit vart som i ett handslag fullständigt uppenbart, allt på en gång. Minnen som var djupt förträngda slog emot mig ett efter ett och fick en helt ny innebörd. Helt plötsligt förstod jag precis vad de där tomma vinflaskorna berodde på. Den där timmen på en hård bänk på centralstationen med förbipasserandes blickar och tusen andra små och stora situationer och minnen fick sin omedelbara förklaring. Och hatet jag kände. Där hade den jäveln tittat mig rakt in i ögonen, gråtit och lovat. LOVAT! Sen var det inte värt ett jävla skit. Jag kastade mig på telefonen, lät han knappt svara innan jag öste ur mig allt hat, all ilska, alla frågor. Men framförallt ville jag ha en förklaring och ett förlåt. Hur kunde han? Vad jag möttes av? Förnekelse, och ett aggressivt motsvar om att jag borde vara mer förstående, för det var faktiskt inte så jävla lätt. Om jag tog det bra? Njae va, inte så värst. Så där och då kan man nog säga att min pappa dog för mig. Sen såg han visserligen till att på alla möjliga sätt verkligen bekräfta att det var totalt kört några år efter det med diverse idiotiska upptåg. Som att hota mamma om hon inte drog tillbaka ansökan om ensam vårdnad, (det gjorde hon inte), som att hota mig med att jag skulle sluta som en loser när jag började svara åt mamma hemma hos henne när han ringde dit, full som ett as och ville ”prata minnen”. Han uppskattade inte att jag bad honom att dra åt helvete. När han ringde inför jul och jag frågade varför han inte hört av sig på min födelsedag (men brorsans, som är 6 dagar tidigare) så var hans svar ”för att jag inte skickade något på fars dag”). Det slutade med att jag förklarade att jag inte hade någon att gratulera på fars dag… Hans sista försök var att förklara att han alltid misstänkt att jag inte var hans barn, att mamma hade varit otrogen, för de hade försökt så länge och plötsligt gick det hur lätt som helst. Det skulle även förklara varför jag var som jag var, inte lik honom alls, inte kunde uppföra mig, och att det var därför han aldrig älskat mig.. I samband med det så svarade jag att han aldrig mer skulle höra av sig för det fanns ingen kvar som brydde sig om honom, han var död för oss sen länge, och ingen saknar kärlek från någon som inte finns.

Och ja, det var förstås inte sista ordet som var sagt där, men det räcker nog som bakgrund för att förklara att det här såklart är upplevelser som formar och påverkar en människa. För egen del har det påverkat mitt behov av närhet. Jag blir fortfarande livrädd om jag inte får fysisk närhet från de som betyder något för mig, det blir som ett instinktivt tecken på att något är fel. Jag har ett helt uppfuckat hangup på att få höra att jag alltid eller aldrig gör nåt, för det var så det brukade börja när jag hade eller inte hade gjort något som barn, som ledde till att jag fick stryk. Jag har en extrem förmåga att hänga upp mig på detaljer, att vara extremnoga med saker och ting som gör att det tar sån tid att jag aldrig blir färdig. Det får inte vara halvdant. Då väntar jag hellre. Jag vill bestämma saker i förväg och får små eller stora frispel när det ändras utan förvarning. Om man säger något i förbifarten så förvandlas det mer än gärna till ett löfte i mina öron och såna bryter man inte, hur små de än må vara. Man håller vad man sagt, kosta vad det kosta vill. (Vilken amatörpsykolog som helst kan väl räkna ut var just den störningen kommer ifrån ;) ) Jag jobbar dagligen med min ilska, jag har den nära tillhands hela tiden, och kanske är det därför fotbollen tilltalar mig så mycket (det är okej att vara väldigt arg där när det går dåligt…), jag är helt övertygad om att mitt behov av att vara perfekt, att göra allt perfekt, kommer ifrån känslan av att om jag ÄR perfekt, om jag GÖR saker perfekt, då finns det liksom inget att klanka ner på. Dessutom vill jag vara bäst. Jag vill lyckas. Jag vill bli uppskattad. Jag vill få höra hur duktig jag är. Det är REVANSCH för mig. Det är beviset att den där jävla idioten till farsa jag hade som sa att jag inte ska tro ”att jag är nånting” att jag ska ”sluta vara så jävla kaxig” och att jag kommer ”bli nertagen på jorden”. Han kan ta sig nånstans, för jag bevisar varje jävla dag hur fel han hade.

Och trots att han är död så fortsätter jag bevisa det, hela jävla tiden.  Jag kan inte sluta. Jag vill nog inte sluta heller. Men jag förstår numera varför. Och jag tänker att det gör mig till en ännu bättre människa. Och det kan ju aldrig vara fel för någon som hopplöst fortsätter sträva efter att vara perfekt, hur hopplöst det än må vara. (Det som inte är perfekt är bara bitar jag inte tagit tag i än serru).

Ja, jisses. Det blev långt. Men nu har jag skrivit nåt igen. Ska försöka hålla mig lite kortare framöver…

Polisen följer upp blogginlägg!

Idag trillade det till synes slumpmässigt in en kommentar från en man som uppgav sig vara polis och han hade uppenbarligen googlat lite och hittat inlägget där jag beklagade mig bland annat över att ha beställt en matchtröja från en nätsajt som aldrig dök upp. Tydligen har han identifierat en misstänkt och ville komma i kontakt med mig. Jag har under dagen mailat över en hel del uppgifter om mitt köp och snokat reda på transaktionskvitton m.m. Nu ska det visst göras en husrannsakan och vi hoppas att det hela leder till åtal. Jag lär väl knappast få tillbaka mina hundralappar men bara sopskallen som gjorde det här åker dit så blir jag såklart nöjd!

Man ska fanimej inte underskatta värdet av att blogga om saker och ting!

Idé till sparande

Hejhej, ja, det är jag här. Han som aldrig skriver inlägg här egentligen.

Jag var tvungen att dela med mig av ett antingen meningslöst eller genialiskt tips. Kom och tänka på det såhär i räkningsbetalningstider. Gav mig nämligen i kast med en faktura från kommunen om vatten och sophämtning. Visade sig då att kommunen missat att ta betalt av oss för tömningar sen två månader tillbaka. Började fundera på hur många (eller få) kronor det rörde sig om och en idé växte till sig i mitt huvud.

Ni vet hur man brukar säga att man ”tjänat’” eller ”sparat” pengar på nåt i situationer som  t ex den här? Ja, jag antar att ni vet vad jag menar i alla fall, det blir liksom enklare för mig att förklara det här då. Ja, eller det blir omöjligt annars, men skit i det nu.

Min tanke vore att skapa ett sparkonto där man varje gång nåt sånt här inträffar, sätter in motsvarande belopp. För att helt enkelt kunna följa precis hur mycket man faktiskt ”sparar”. Vad tror ni, kan det vara nåt?

Jag tror jag ska börja med det faktiskt..

Och då en liten regelfråga i sammanhanget. Om man tänkt köpa till exempel underkläder för 50 spänn, och det är ett erbjudande om ”ta tre, betala för två”. Kan man då säga att man tjänat 50 spänn, eller har man de facto förlorat 50 spänn eftersom man faktiskt handlade för 100 istället för de tänkta 50? Hur resonerar ni?

Hallå?

Nej, vi har inte dött, det har bara varit lite (mycket) fullt upp på sistone…

Jeans

Tro det eller ej men de jeans som jag inte kunde få upp över höfterna för två månader sedan sitter nu som en smäck! Det är inte ens svårt att knäppa dem och jag får ingen ”muffintop”.

Åh vad härligt! Nu kan jag snart börja plocka fram kläderna jag hade innan Lillasyster J blev till.

Den där religionen kanske man skulle anamma?

Lunchtid, café i Hammarby Sjöstad.

Två unga tjejer i övre tonåren samtalar högljutt och passionerat om något. Det förefaller vara fråga om någon slags intervju om musik och utbildning. Den ena tjejen pratar passionerat om att sjunga, och hur bra det är att skola sig osv. Hon kommer sen in på en nyligen upplevd erfarenhet av ett kvinna från USA som föreläst om gospel…

”musikstudenten”: – …och så i och med att hon anammat kristendomen så kom hon in på det här med gospel..

”intervjutjej”: – anamm…vadå?

- hon ANAMMADE kristendomen..

- ann..?

- AN-AMM-ADE.

- vad är det för religion?

- Nej, asså, hon typ anslöt sig till den religionen

- Vilken då?

- Kristendomen!

- JAHAAA, jag tänkte typ asså att det var nån annan slags kristen religion typ som judendomen eller islam!

Men hon vart iaf sjuuuukt peppad att satsa på att utbilda sig mer och lära sig sångteknik efter ett tag. Mitt tips till henne – satsa inte på gospel.

Lillasyster J recenserar mat

Dagens lunch bestod av mammas hemlagade laxröra med tricolore quinoa till.

Inledningsvis framstod maträtten som relativt delikat, det fanns vissa reservationer mot konsistensen och det faktum att vissa laxbitar behövde tuggas. Det undrades även kring de små, runda, delvis lite hårda sakerna som var utblandat med laxröran. Det storasyster E kallade ”små älgbajsar”.

När halva maten var intagen skedde en dramatisk scenförändring. Grimaserna blev allt fler, tydligare och ständigt återkommande. Var och varannan tugga ledde till kväljningsreflexer, och beklagandet över att få ytterligare mat i munnen vart alltmer högljutt. Försök gjordes även att manuellt med fingrarna avlägsna maten från munnen, mycket till pappans missnöjdhet. (Gladast är väl tillverkarna av hushållspapper kan man misstänka).

Med ett visst mått av övertygande, trugande samt erbjudande om att skölja rent munnen med rejäla mängder vatten efter varje tugga så gick sent omsider all mat ner, även om det fanns ett uppdämt behov av en större protest inför sista tuggan.

Summa summarum, maten får 3,5 av 5 D-vitamindroppar. Allt gick ju ändå ner och det var endast andra gången någonsin lillasyster J käkade ”riktig” mat.

YEAH BABY

Körde en söndagsvikt och konstaterade att jag gått ner 4,5 kilo.

Jäklar!

Jag är ju nästan halvvägs till Thailandsmålet :D

Nya erfarenheter

Jahapp. Så har jag provat något nytt i mitt liv.

Jag satt just och matade lillasyster J i badrummet, sittandes på toaletten… (Med byxor på, skall väl tilläggas kanske..)

Först funderade jag på hur jag skulle sammanfatta bakgrunden till varför det blev så på ett enkelt och lättförståeligt sätt men… nej. Vi lämnar det så.

Blir liksom inte bättre hur mycket jag än försöker.