Det här med att skriva en blogg utan att ha tid


Det är jag tydligen inte så bra på.

Jag är oerhört bra på att fokusera på det som är roligt och som fångar mitt intresse för stunden. Det är väldigt många saker som är roliga och som fångar mitt intresse just nu. Bloggen är inte en av de sakerna. Jag tänker på den ofta och på vad jag skulle skriva i den, sen konstaterar jag att det jag har tänkt skriva är att ajg inte hinner skriva. Och det har jag gjort så många gånger förut.

Alltså gör jag det igen.

Idag var jag och åt lunch med en gammal kollega. En väldigt gammal kollega. Inte så mycket åldersmässigt som i tid sedan vi jobbade tillsammans. Han jobbade på min förra arbetsplats när jag började där som 25-åring. Han var/är jurist och kom närmast från justitiedepartementet. Vi åkte polisbil tillsammans i flera veckor nere i skåne och levde så där som man bara gör innan man har familj och barn. Bodde på hotell tre veckor på raken och jobbade alla möjliga tider på dygnet. Det var en väldigt rolig tid och jag är fortfarande nära vän med flera som var med då. Han var ungefär 15 år äldre än mig och hade fortfarande inte skaffat barn men hade en ganska mycket yngre sambo. Jag tänkte att han var lite av en karriärist som inte haft tid med barn, men att det nog skulle komma snart. Han var en person som tydligt strävade uppåt i arbetslivet. En överklasskille från Danderyd som var strategisk med vilka han var vän med. Kontaktnät var hans starka sida. Han var alltid kostymklädd och uppträdde enligt den äldre skolan. Tränade tre gånger i veckan och ködre givetvis en Lexus. Han såg ganska bra ut för sin ålder (tyckte jag när jag var 25 ;-))

Tre år senare slutade han och flyttade över till den organisation jag nu jobbar i.

Så här 10 år senare jobbar vi plötsligt inom samma organisation (men inom helt olika områden), han har inte kvar sin sambo och det där med barn blev det ingenting av med. Hans karriär verkar vara rejält stagnerad då han inte klättrat sedan han började, och inte heller letat sig vidare (vad jag vet om).

Plötsligt kom jag på mig själv med att tycka ganska synd om honom. Han börjar se rätt gammal ut. När jag tänker på det så är han ju kring 50 år nu. Han kom klädd i kostym idag, men jag undrar om det var för att vi skulle äta lunch för jag har sett honom flera gånger tidigare i huset i väldigt mycket mer avslappnad klädsel. Han hade inte längre koll på vad som skedde med och omkring alla de där personerna som han så gärna ville vara vän med för 10 år sedan, och det uppdrag han höll på med var nån egeninitierad version av ett regeringsuppdrag som jag, men inte han, kände till.

Han kändes lite ensam. Som att han missat tåget och stod kvar på perrongen.

Jag tycker fortfarande om honom, men aldrig att jag sitter kvar i samma position om tio år. Aldrig!

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s