Min kära (gnälliga, lättirriterade, höggravida..) fru har ju förbjudit all form av överdriven självhävdelse på denna blogg, men det är faktiskt inte det huvudsakliga skälet till att jag sällan skriver. Det hänger snarare ihop med att jag helt enkelt inte hinner. Jag är fortfarande uppslukad i och av att ha blivit chef och allt det nya det för med sig.
En tacksam bit var att årets budget redan är satt av min föregångare, för jävlar i mig vad finansiella system är ologiska, bökiga och ja.. jisses. Jag blir yr bara jag tänker på det. Nu har jag så sakta börjat jobba mig in i det hela och försöker få koll på mina siffror. För det som jag funderade mest kring innan, nämligen biten att behöva hantera personalfrågor.. har åtminstone hittills (ska jag väl tillägga) visat sig vara antingen överraskande lätt, eller så är jag helt enkelt bra på att ta folk. Det har inte känts så betungade i alla fall. Men sen har man budgetansvar och det är det ena med det tredje och man har alltid chefer över sig (och ännu ett snäpp över sig) som vill att det ska skäras i kostnader hit och dit. Det finns kunder som vill ha allt billigare och själv ska man kunna få saker och ting gjort och det ska gärna inte kosta alls. Det gamla vanliga alltså…
Nu har jag efter en viss tids inkörning börjat upptäcka att det finns ju fasen stora pengar att göra här! Vilket är tur, för det första jag ”lyckades” upptäcka var att min enhet inte blev debiterad för allt vi använde.. nu har jag sen dess granskat saker som arbetsscheman, tider, ersättningar, anledningar för varför, börjat ifrågasätta gamla rutiner och tillvägagångssätt, och nu är nog smekmånaden snart över…
Jag antar det är min nitiska sida som passar bra i det här avseendet, jag kan inte låta bli att granska, ifrågasätta och undersöka allt jag hittar, och jag har redan fått en hel del beröm från min chef i det avseendet. Undrar vad han säger om jag kan spara in en dryg miljon, kanske 1,5 på årsbasis på att schemalägga lite effektivare… Jag förstår faktiskt inte hur människor är funtade som hela tiden är nöjda med att bara ha det som ”vanligt” och inte söka förbättringar.. vad är det med det liksom!?
Blodpudding 
Det är väl inte konstigt?
Förändring kräver både en del tid och energi och detär också pengar. Dessutom är människan ett vanedjur som finner trygghet i stabilitet.
Jag vet att du och jag är lite lika när det gäller strävandet åt något håll (gärna uppåt och framåt) men jag tycker nog inte att det är svårt att förstå de som tycker att det är jobbigt med konstanta förändringar på jobbet.