No pain, no gain!

Det finns ju alltid (känns det som, åtminstone) en form av rädsla, eller osäkerhet, inför att framhäva hur bra allt är. Men jag kan inte längre låta bli…

Igår var det köpstämma, och den ombildning jag och några till kämpat för i TVÅ JÄVLA ÅR gick äntligen igenom med minsta möjliga marginal! Det innebär att vi inom kort kommer få köpa loss våran lägenhet till ett rejält undervärde, och ha ordentliga marginaler. Boendekostnader och annat vi kan bunta ihop kommer göra att vi sänker våra totala månadskostnader med flera tusenlappar! Dessutom har vi på sikt en rejäl vinst att hämta ut för framtiden…

Utöver det så diskuteras det, och planeras för en omorganisation på jobbet där tanken är att jag ska erbjudas en chefstjänst, vilket av förklarliga skäl skulle innebära ett ganska rejält skutt uppåt i lön där med förstås…

Jag var dessutom och hälsade på min bror på lunchen idag när jag hade ärenden i närheten av hans jobb, och vi pratade framtidsutsikter, och konstaterade att vi faktiskt har en farmor som sitter på en hel del tillgångar. Eftersom pappa är död och han bara hade en syster, har vi gemensamt rätt till hälften av det, vilket säkerligen är en hel del pengar också. Återigen på sikt, men ändå. Nu kanske ni tycker jag är okänslig som enbart betraktar min farmor som en framtida inkomstbringare, men någon som sagt upp all kontakt med sina barnbarn efter att vi brutit med vår pappa, och som sen försökte lägga våran pappas begravning vid en tidpunkt när ingen av oss skulle kunna närvara…

”Let’s just say the bitch ain’t worth much to us alive..”

Och med en underbar fru, en till livlig liten krabat på väg, och faktiskt, en lovande och ytterst upptinande relation till mitt förhatliga X och stora M:s mamma pågående… så ser himlen sjukt molnfri ut.

För att ”roa” mig ska jag ikväll gräva fram den lilla lapp med framtidsplaner jag och frugan skrev en gång i tiden (efter 2-3 månader) på planet hem från Los Angeles, och se vad mer jag kan bocka av. Sen blir det till att coacha henne till att komma igång också. Det, och att skriva en ny, med ännu mer hybrisliknande framtidsplaner.

Tills dess blir det att gå ut i den friska höstluften och ta några djupa andetag. Life is GOOOOOOD!

”Sitting on top of the world..”

Vecka 15

Just nu är jag i vecka 15. Det ser ut som att jag är i vecka 25 och det känns som att jag är i vecka 25 men så är det alltså inte.

Vecka 15 innebär att det är 25 veckor kvar innan jag får jätteont, känner som att jag ska bajsa på mig, skriker en hel del, gråter en skvätt för att det är så synd om mig och slutligen får upp en hal, kladdig och skrikig sak på magen.

25 veckor…

Det är faktiskt oceaner av tid.

Än så länge har inte tiden rusat fram så som ”alla” säger att den ska göra med andra barnet. Den har gått oändligt sakta. På samma sätt som det första året med Lilla E gick oändligt sakta, trots att alla tjatade om att man skulle ”ta till vara på tiden för plötsligt är dom 18 och ska flytta hemifrån”.

Min tid går sakta. Jag är en person som har begåvats med ett minimalt mått av tålamod. Jag är en person som t.ex. bankar frenetiskt på tangentbordets alla knappar när det tar mer än tre sekunder att ladda upp en sida. Tar det mer än fem sekunder har jag redan stängt ner allt och testat att starta upp det igen.

Jag har ingen lust alls att vänta i 25 veckor. Jag har inte ens lust att vänta på att barnet ska bli så stort att det börjar gå. jag vill ha en snabbspolningsknapp så att jag kan ta del av väl valda partier och sen skita i alla trista.

Med tanke på hur länge jag har väntat så bör barnet i min mage vara minst 30 centimeter långt och komma ut inom någon månad eller två.

Vårdguiden har inte förstått mig alls. Detta står att läsa om vecka 15:

Barnet

Fostret kan suga på fingrarna. Huden är fortfarande mycket tunn. Barnet börjar lagra kalcium för att utveckla skelettet. Fostret har i princip formats färdigt. Även ansiktet är klart och tydligt, men öronen utvecklas fortfarande lite. Barnet kan hicka. Om du känner fosterrörelser nu kan det kännas som regelbundna tickningar i magen som pågår i några minuter. [Jag har aldrig någonsin känt av "tickningar" och det gör jag inte nu heller, så det så]

Mamma

Eftersom fostret lagrar kalcium kan du under den här perioden bli sugen på mjölk. Drick gärna mjölk både nu och senare. [Jag är mjölkoman och har alltid varit så. Det förändras inte när jag är gravid. Skulle det stå att barnet vill ha socker hade jag varit med på noterna. Socker är jag jävligt sugen på]

Ditt hjärta har växt och har nu 20 procent högre kapacitet för att klara syretillförseln till både dig och fostret. De flesta har nu vuxit så mycket att kläderna börjar bli för trånga. [Jo jag tackar ja]

Psyket påverkas allt mer. Många känner sig svartsjuka och drömmer starka livliga drömmar. [Noll igenkänningsfaktor]

Gravid igen

Många kvinnor som har barn tidigare tycker att de ägnar barnet i magen för lite uppmärksamhet, vilket skapar skuldkänslor. Det är naturligt att inte vara lika uppfylld av sin graviditet när det samtidigt finns äldre barn att ta hand om. Njut när du kan och hinner. [NÄR JAG HINNER!? För lite tid!? Inte uppfylld, jag är fan en ballong av uppfylldhet. Här känner jag att jag och vårdguiden inte förstår varandra alls. Inte. Alls.]

Pappa/partner

Stundtals kan det vara besvärligt att leva med en gravid kvinna. Humörsvängningarna kan periodvis vara stora. Ena stunden kan hon vara hur glad som helst, nästa stund kan allt vara botten. Eftersom du står närmast kan du få klä skott för en del av hennes nedstämdhet. Du kan påverkas av detta och själv bli både ledsen, arg och frustrerad och undra hur det här ska gå. Det ligger säkert något i det din partner känner men irritationen eller ledsamheten kan vara oproportionerlig i relation till vad det gäller. Försök ha överseende. Orsaken ska tas på allvar men undvik att nämna att det rör sig om hormoner. Som ett stöd för dig själv kan du försöka sätta det i proportion och inte låta det påverka er relation allt för mycket. [Men grattis idiotförklaring. Käre make, känner du dig ledsen, arg och frustrerad över mina enorma humörsvängningar? Nämn gärna inte att det har med mina hormoner att göra i så fall, jag kan bli ledsen då... BAH! Mina hormoner och jag är kompisar. Jag är helt normal i psyket men jag har enormt mycket större tuttar och en uppblåst mage. That's it]

Nä, jag är rätt och slätt less och jävligt otålig.

Blärgh!

Jag har på något dumt sätt dragit in mig själv i en härva av oändligt mycket jobb. Frågan är hur jag ska nysta upp detta trassel.

Tre projekt på en och samma gång. Ett manus som ska in, en heldag med seminarier som jag ska hålla och en dag som expert för en utredning som min chef vill att vi ska få ta över.

Allt är roligt på sitt sätt men sammantaget så går det inte.

Det. Går. Inte.

Zzzzz…

Igår sov jag från 21 till 7 i morse. Från 18:30 till 21 halvslumrade jag i sängen.

Trust me. Det var välbehövligt.

Jag är inte pigg idag men jag är inte gråtfärdigt trött.

Rund, rundare, rundast

Ho ho ho, en gammal kollega som jag åt lunch med idag gissade att jag skulle föda om tre månader. Han blev lagom röd i ansiktet när jag förklarade att det rör sig om sex månader.

Det säger väl allt om hur mycket större jag är den här gången jämfört med förra?

Jag eller octomum?

Stresskropp

Dagarna går så fort. Jag hinner inte riktigt med och känner mig mer och mer stressad.

När jag får för mycket att göra och inte riktigt orkar med så får jag alltid känslan av att jag behöver gå och gömma mig någonstans. Just nu tror jag att det yttrar sig genom att jag går in i vårt sovrum, stänger dörren och tittar på tv:n där inne.

Jag är lite för trött och stressad för att orka med alla barn (okej, dom är två), jobb och allt som är planerat i form av sociala engagemang. När maken ska iväg på något för andra dagen i rad så känns det som att världen ska rämna och som att jag kommer gå under.

Helt ologiskt egentligen men jag tror att det har med graviditeten att göra. Sist jag var gravid så var jag extremt stresskänslig. Då var vi i en väldigt rörig period där utomstående parter försökte ställa till det för oss (läs; bonusdotterns mamma) och jag hade oerhört svårt att hantera det. Jag kunde inte prata om det utan att få den där flyktkänslan och en jätteklump i magen.

Nu börjar jag förstå att den känslan är återkommande när jag är gravid oavsett stressmoment. Just nu klarar jag inte av att hantera två barn samtidigt utan att må piss. Jag fixar inte att ha en skrikande tvååring runt benen och en prepubertal 12-åring som inte gör n_å_g_o_n_t_i_n_g. Jag får ont i magen, en panikkänsla i kroppen och jag känner mig konstant gråtfärdig. När maken dessutom blir sjuk (läs förkyld) och inte orkar fixa med tvätt, disk och annat plock så blir det ännu värre. Jag får total panik och vill gömma mig så fort det går.

Jag måste fixa lite egentid som inte medför ett dåligt samvete. Hur gör man det? Samvetet ligger väl oftast hos en själv och inte hos den man har dåligt samvete för?

Sconesbrev

Maken ringde just och berättade att jag hade fått ett konstigt paket.

Givetvis bad jag honom att öppna det (det kan ju vara mjältbrandssporer eller nåt…) och när jag fick veta vad det var så kunde jag inte sluta fnissa på en kvart.

Jag hade fått en scones med smält ost på och lite té på posten.

Konstigt?

Javisst men också helt underbart roligt.

En långväga vän som jag har på facebook skrev för ett par dagar sedan att hon bakade scones och jag kommenterade att det lät så himla gott och jag också ville ha. Och jag fick.

Hur kul är det inte att skicka en scones och té på posten!? Nu måste jag ju kontra med något ännu bättre.

Jag ler fortfarande.

Kei, du är bäst. Ingen protest.

Lite mer familjebeklagan

Nu tror jag att de flesta i vår omgivning har blivit informerade om att det kommer ett till barn nästa år. Mina föräldrar fick veta det i helgen och blev givetvis väldigt glada, men som alltid så ska känslor hållas på insidan. Jag undrar varför jag från och till frågar mig var jag fått min ovilja att gråta från. Det är ju så väldigt uppenbart i såna här situationer.

Den som gråter eller visar känslor är svag har jag fått lära mig. Jävlar vad jag har fått skit för att jag hade lätt att gråta som barn. Jag får fortfarande idag höra från min familj att jag har så låg smärttröskel. Att jag numera får höra från andra håll att jag har en väldigt hög smärttröskel går liksom inte in. Varje gång jag har ont så tänker jag att det nog egentligen inte gör ont. Det är bara jag som sjåpar mig. Man formas onekligen av sina föräldrar.

På samma sätt får jag år efter år höra hur kort jag är. Det är mina föräldrar och min syster som kommenterar det konstant. Gång på gång påpekar jag att jag och min mamma är lika långa och min syster är tre centimeter längre än mig. Det verkar inte gå in.

Man kan nästan fråga sig om jag valde min make som en kompensation för det. I hans sällskap så är jag onekligen kort. Han vinner med 30 centimieters längd över min. Han vinner även med en jävla massa centimetrar över min mamma, pappa och min syster. Det rorar mig på något barnsligt sätt. Det roar mig också att mina barn med all sannolikhet kommer växa om dem allesammans.

Slutligen så konstaterar jag att min syster fortfarande inte har hört av sig och jag frågar mig om jag ska ringa och påminna henne om att hon lovade att vara barnvakt på lördag. Jag funderar också på om inte min mamma nu har lyckats konstatera den sista skillnaden mellan mig och henne vad gäller graviditeter och småbarnstid. Jag har mått illa, det gjorde aaaaaldig hon. Jag hade en lång förlossning, det hade verkligen inte hon. Vi sov dåligt det första året med småbarn, det minns hon ingenting av. Jag och min syster sov tydligen dygnet runt förutom de första två månaderna. Jag har en dotter som blev förkyld ganska ofta de första månderna på dagis, jag och min syster var inte sjuka en enda gång på fem år enligt min mamma. Min dotter började gå på sin ettårsdag, jag började visst gå när jag var åtta månader. Min dotter pratar en massa nu och sätter ihop ord till meningar, min mamm konstaterar att nu förstår hon verkligen hur tidiga jag och syrran var med talet…

Tja, vad ska man säga?

Det här kanske är ”tycka illa om familjen-veckan”. Jag är i vilket fall fantastiskt less på min mammas tävlan i vem som har/hade de tidigaste, mest sovande, friskaste barnen. Jag är också less på känslokylan och på min systers frånvaro.

Men samtidigt konstaterar jag att jag faktiskt inte är ledsen över det. Jag känner ingen klump i magen bara en liten irritationskänsla i bakhuvudet.

DET är framgång, om än en sorglig sådan.

Besviken

Jag berättad om graviditeten för min syster igår. Hon verkade uppriktigt jätteglad och jag blev oerhört lättad över det. Jag visste att jag skulle behöva berätta för henne innan jag berättar om det för vår mamma & pappa för annars skulle hon ta väldigt illa upp. Man kan säga att det antagligen skulle vara öppet krig då.

Jag orkar inte med öppet krig.

Hon tackade till och med för att jag berättade om det för henne innan jag berättade om det för päronen. Allt kändes jättebra. När Lilla E var på G och hon fick höra om det först av alla regerade hon med…tja… inte glädje och sen hörde jag inte av henne på jättelänge. Nu kändes allt bara bra som sagt och hon frågade om jag inte kunde komma förbi henne efter jobbet.

Jag var väldigt trött men kände att det nog skulle vara bra, så jag sa okej. Hon sa att hon skulle ringa vid 16, senast 16.30 och så kunde vi ses i hennes nya lägenhet.

Jag väntade. Och väntade. Vid 17:30 gick jag från kontoret och tog mig hem för då började jag må illa av hunger. Hon svarade inte i mobilen.

Jag har fortfarande inte hört av henne.

Ännu ett barn sparkar omkring där inne

Idag har vi äntligen varit och tittat på vår nya familjemedlem. Det var en liten böna på 6,5 centimeter från huvud till rumpa som sparkade omkring där inne. Men den levde, och den kommer att fortsätta att leva. Det känner jag mig trygg i nu. Frisk verkar den vara också.

Nu ska jag äntligen visa min runda mage och jag ska vilja berätta om min graviditet.

Lilla E ska bli STORASYSTER i mars!