Min brandvarnare

Idag på dagis fick jag ett tydligt exempel på hur jag ska illustrera hur vi har det ljudnivåmässigt hemma. När jag skulle lämna Lilla E på dagis tog en dagistant (dagisförken, förskollärare. Jada jada) tag i mig och ville berätta om en rolig händelse som hade utspelat sig under gårdagen under rytmiken.

Lilla E tycker att rymiken är jättekul och när hon tycker att saker är kul eller spännande så skriker hon av glädje/upphetsning. Hon skriker högt. Då menar jag verkligen jättehögt.

På rymiken på dagis hade hon sedemera börjat med sitt tjutande och plötsligt börjar hennes halvdöva  (ja han är faktiskt halvdöv, eller hörselskadad om man ska vara PK) dagiskompis att skrika ”brand” ”eld” ”brand” ”brinner”.

Summa summarum är att han som använder sig av teckenspråk och knappt hör något ändå hörde hennes tjut och förväxlade det med brandvarnaren. Brandvarnaren!

SÅ har vi det hemma. En liten brandvarnare som börjar tjuta vid de mest oväntade tillfällen. Kanske var det för att jag är så van som jag inte brydde mig ett skit om ljudet när jag fick sätta igång brandvarnarna på jobbet igår. Riktiga brandvarnare.