Blodpudding …och på fredag blir det tacos

Inlägg från april 2009

Ett till barn

20 april, 2009 · 5 kommentarer

Det är inte lång tid kvar tills jag hade tänkt plocka ut spiralen och testa att göra ett barn till. Det handlar om månader.

Just nu försöker jag vänja mig vid tanken på att min kropp återigen ska tillhöra någon annan och att den är i en fas av ständig förändring. Jag föreställer mig en till förlossning och det där lilla lilla knytet och undrar om jag kommer gråta den här gången när jag får upp barnet på magen. Förra gången var jag mest förvånad. Bilr det mer greppbart och verkligt nästa gång?

Kommer jag vara lika trött efter två månader eller har jag nu vant mig vid att vaka på nätterna? Kommer föräldraledigheten vara lika tråkig? Kommer jag få en lugnare graviditet eller kommer det vara samma röra runt mig som förra gången?

Tvåbarnsmamma…

Ja, det kan jag förlika mig med. Jag känner mig som en mamma idag. Det känns inte konstigt när någon kallar mig det för nu är det en del av min identitet. Jag tar hand om, älskar, sätter gränser, bannar och berömmer om vartannat dagarna i ända. Det känns inte konstigt att jag ska göra det i minst 20 år till. Att trycka in näsan under Lilla E:s mjuka haka och gnida kinden mot hennes, att smeka över henns hår och se hur hennes ögon glittrar när man får henne att skratta högt gör att varenda sekund av bannor, tillsägelser och gränssättande är en spottloska i havet.

Jag vet att jag just nu genomgår min livs största kärlekshistoria. Gränslös kärlek till en vuxen och en annan sorts gränslös kärlek till ett barn. Ett barn till skulle addera än mer till ekvationen.

Kategorier: Barn · familj · gravid · kärlek

Söndag eftermiddag

19 april, 2009 · 2 kommentarer

elvira-april

Kategorier: bilder

TPB

17 april, 2009 · 6 kommentarer

Fan. Jag höll verkligen tummarna för de åtalade i rättegången mot TPB.

Lite David och Goliat-känsla.

Ett jävla år. Så jävla onödigt.

Blä. Dagen fortsätter skitdåligt. Nu ska jag begära ut domen asap. Visste ni att man begära ut domar innan de vunnit laga kraft?

Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet

On the brighter side of the moon

17 april, 2009 · 2 kommentarer

Vi har en helsikes massa telefonförsäljare som ringer kvällarna i ända. Sambon har gjort det till en konst att låta sur och lägga på luren inom tre sekunder. Själv väljer jag att inte ens svara i telefon.

Igår när vi precis skulle börja äta middag ringde telefonen och givetvis var det en försäljare. Jag hör sambon dra det urgamla (och i min mening fåniga): Okej men just nu är jag lite upptagen men om du ger mig ditt hemnummer så kan jag ringa upp dig hemma sen, precis som du gör med mig nu.

Efter det blir sambon tyst och jag hör vagt hur killen i andra änden pratar. Sen frågar sambon när han är hemma  och killen svarar. När han lagt på luren tar han genast upp den och ringer något nummer. Lyssnar en lång stund och lägger på.

Efter det tittar sambon på mig med stora ögon och säger:

Jag fick fasen hans hemnummer och han sa att jag kan ringa imorgon!

HAHAHAHAHAHAHAHAHA, hur kul var inte den telefonförsäljaren!? han gav ut sitt hemnummer och fick min alltid så talföre sambo att tappa tråden helt :-D

I like!

Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet

Ja vad fan ska jag kalla det här deppiga inlägget?

17 april, 2009 · 3 kommentarer

Mycket händer, mycket att fundera över, väldigt lite som kan stå här. Det är förklaringen till de sporadiska inläggen. Sen är det vår och massor av tid spenderas utomhus. Att sitta vid datorn och skriva inlägg känns så…vinter.

Påsken var fyra väldigt lediga dagar med mycket aktiviteter. Den lämnade mig dock med en dämpad känsla. Känslan fanns det många orsaker till men en av dem var påskaftonsmiddagen hemma hos mina föräldrar. Det var jättetrevligt och alla var glada, enda problemet är att jag jämt får en känsla av att jag inte passar in. Att jag inte hör hemma där. Att jag är en helt annan sort.

Det känns som att jag sitter och tittar på en sit com och istället för att känna att det är roligt och att jag vill vara med så känns det som att jag inte känner igen mig i karaktärerna. Jag blir så oerhört tyst och kan inte för mitt liv känna igen mig i det som diskuteras eller hur det diskuteras.

Ända sedan jag blev vuxen har jag känt så men det blir bara starkare med åren. Jag hör inte hemma där. Det är inte mitt liv.

Sen blir jag sorgsen för det är ju min närmsta familj (utöver barn och man) och det är ju där jag ska höra hemma. Ändå gör jag inte det. Alls. Det hår gått så långt att jag inte ens känner någon större värme för familjen. Jag blir inte glad i magen när jag träffar dem och det känns aldrig någonsin som att jag saknar dem, har lust att ringa eller gärna vill träffas.

Jag ringer och jag träffas men det handlar väldigt mycket mer om vad man bör göra och vad som kan vara bra för min dotter. Jag vill att hon ska ha en familj utöver oss föräldrar.

Jag har under många år stått väldigt nära min syster men när hon försvann i och med min graviditet och inte var med alls under Lilla E:s första år så dog något inom mig. Jag fanns där när hon har gått igenom stora saker i livet. Jag har åkt över halva världen för att finnas där och när något stort hände mig så kunde hon inte ens ta en tunnelbana i 10 minuter för att vara med mig. Inte ens en gång i halvåret. Då försvann känslan av samhörighet.

Under många år nu har jag känt att min familj är de vänner jag valt själv. Det är personer som jag tänker på när vi inte träffas under perioder. Människor som jag alltid blir väldigt glad av att träffa och som pratar samma språk som mig. Flera har jag känt sedan grundskolan.

Dom har fått vara min känslomässiga familj. Nu håller jag på att skapa en helt egen. Jag har fått barn och det kommer bli fler i framtiden. Jag ska gifta mig med den vackraste, snällaste och bästa man jag träffat och jag har honom som far till mitt barn. DET är min känslomässiga familj. Föräldrarna och systern är familj men det är inte de som står mig närmast. Långt ifrån.

Det är fantastiskt skönt att ha skapat något jag tycker om själv. Ett liv som jag kan tänka mig att leva i många år framöver.

Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet

MEH!

15 april, 2009 · 4 kommentarer

Det bör vara förbjudet för chefer att storma in på ens rum när man är gasig och just gjort något åt det.

Allvarligt…

Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet

60 år

9 april, 2009 · 1 kommentar

Imorse var en sån där riktigt grå och kass morgon. Inte bara på grund av vädret, utan det kändes fel bara. Vaknade på helt fel sida. Det hela blir ju inte bättre av att den lilla damen på 1,5 år är mer uppmärksam på ens humör än den större damen på 11,5 år som nuförtiden inte verkar bry sig ett skit om något annat än sitt eget. Så självklart gick hon mig på nerverna extra mycket också.

Och i ett ögonblick av tomhet framför badrumsspegeln så börjar tankarna flyta iväg, jag börjar fundera på påsken, halvdagen på jobbet, vad som behövs handlas osv.. datum börjar rulla i skallen och så kommer jag på att det är den 12:e på söndag. Mammas födelsedag. Just ja. Jag hade ju såklart inte stängt av den där automatiska mailtjänsten som skickar ut mail en vecka i förväg och påminner om allas födelsedagar, och det var ju lite bisarrt att se det ligga där i mailboxen och bränna i ögonen.

”Kom ihåg att på söndag den 12:e april fyller … 60 år” ”Vill du beställa blommor/choklad/presenter, eller bara skicka en hälsning – klicka här”   Hmm, nej, jag tror inte det va?

Mamma fyllde ofta år runt påsk, vilket passade henne utmärkt, hon älskade tulpaner och fick alltid enorma mängder av dom. Hon hade till och med skaffat särskilda extra stora, tunga, vaser just för att kunna ha mycket tulpaner i under den här årstiden. Det är konstigt vilka minnen som kommer till en bara sådär utan att man riktigt förstår varför. Det här kom som en fet käftsmäll en redan grå och sur morgon framför badrumsspegeln. Det var bara att bita ihop, skölja ur munnen och borsta klart tänderna, utanför tröskeln till badrummet stod en liten tjej och behövde byta blöja.

På vägen till jobbet funderade jag vidare. På vad jag skulle göra åt saken, om ens något. Mammas aska ska spridas i minneslunden på Brännkyrka kyrkogård. Hennes pappa ligger där och jag är döpt där. Den dagen mormor går bort kommer hon också finnas där. Men det där med spridande av aska är en knepig sak. Begravningen var ju i höstas, i början av november. I februari fick jag hem papper från kyrkogårdsförvaltningen som skulle skrivas under, om spridandet av askan. Där stod det bara att det kommer ske ”vid ett lämpligt tillfälle beroende på väder och andra omständigheter”. Men det har inte kommit någon bekräftelse på att det är gjort, så jag vet inte. Jag ringde kyrkogårdsförvaltningen för att försöka få klarhet i det hela. Hamnade tillslut hos någon som kunde förklara att det var en process som pågick just nu. När det var gjort skickade de en bekräftelse till kyrkogårdsförvaltningen och de i sin tur skickade sen ut ett brev till anhöriga. Men det kunde ju säkert ta minst en vecka att få det brevet, antagligen mer. Alltså kan det vara gjort redan, kanske inte. Men vaktmästaren på Brännkyrka kyrkogård är inte tillbaka från semester förrän på onsdag, så något besked kunde jag inte få. Det var tvärstopp där. Kom inte längre.

Efter att jag lagt på luren så funderade jag på om det verkligen spelade någon roll, och kom fram till att det gör det nog inte. Så jag går dit på söndag, med en bukett tulpaner och ett ljus, oavsett askan redan är spridd eller inte. Efter att jag bestämt mig för det så kändes det inte alls viktigt att få veta längre.

Kategorier: familj · föräldraliv · sorg · tankar

Att han aldrig ger upp?

9 april, 2009 · Kommentera

Igår när jag gick från jobbet är jag nästan helt säker på att jag såg mitt ex smita in på ett café mitt emot.

Jag såg honom bara bakifrån så jag kan ha fel men efter så många år tillsammans så ser man på en persons hela kropp att det är just den personen.

Mitt ex vistades en massa på just det caféet när han jagade mig och när jag såg ryggtavlan så ringde en hel del varningsklockor. Han har stängt den här veckan kunde jag snabbt räkna ut. Det innebär att han har en massa tid att spendera och känner jag honom rätt så lallar han mest runt och vet inte riktigt vad han ska göra när han inte jobbar. Han vill inte ringa mig igen utan tycker att jag borde göra det, men han vill träffa mig. Vi är ju ”kompisar” och jag ser på honom att han lyser upp och ser så oerhört glad ut de få gånger gång vi setts. Jag har fått symbolisera det som en gång var så bra. Det liv som var så lättsamt och roligt. När han var lycklig.  

Skillnaden mellan mig och honom är att han aldrig någonsin finns i mina tankar. Mina tankar är fyllda av 1 000 andra saker och han kommer helt klart låååååångt ner på listan. Han står inte för en tid när jag var lycklig. Han står just nu för något jag inte vill tillbaka till alls. Det störande är att jag är helt säker på att jag minst ligger på hans topp 20 i tankeprio. Jag vill inte vara där och jag vill absolut inte att han spanar efter mig utanför mitt jobb.

Get a life!

Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet

Anna Skipper äter bajs

8 april, 2009 · 1 kommentar

Jag är trött, hungrig, irriterad, sugen på söta saker, sugen på salta saker och sugen på feta saker.

En vanlig jävla lingonveckedag helt enkelt.

jävlahelvetesbajsskitutslagsskitmassatblettjävlarochgodishelvetespåsk…

mensfansjävlachefhelvetesmanusförstörarmongo.

Så. Nu har jag fått ur mig en del.

För att återgå till bloggens enda syfte numera och glömma sambons snedsteg in i seriositetens träsk så vill jag bara meddela att nästan 13 kilo är borta från min kropp.

Inteförattjagbryrmigjustidaggodisgodisgodis…

godischipssaltapinnarpopcornäppelkakapåskgodisskit.

Det är väl själva fan att man ska ha sin mens under påskveckan!!!

Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet

Allvarligt talat

8 april, 2009 · 1 kommentar

Enough is enough. Innan det här fullt ut blir en jävla bloggversion av ”du är vad du äter” så tänker jag sätta stopp.

Och detta med lite lättsmälta inlägg om hur dumma i huvudet folk är, populistisk som jag är…

Och vad baserar jag då detta på? Jo, nämligen att jag läser i DN att två nyligen gjorda opinionsundersökningar båda visar samma tydliga trend, även om den inte är fullt statistiskt säkerställd så är ändå trenden tydlig. Moderaterna är på väg att gå om Socialdemokraterna som sveriges största parti. Och varför är detta ett så tydligt tecken på att folk i allmänhet är dumma i huvudet undrar nu ni? (Som inte är vänstersympatisörer, ni kan ju läsa vidare bara av ren nyfikenhet kanske..)

Jo, undersökningen gjordes under samma period som två rätt stora nyheter gjorde sina vändor i tidningar och tv. Den ena väldigt tydligt relaterad till den sittande regeringen och därmed i huvudsak Moderaterna. Den andra i stort sett lika starkt kopplad till LO och därmed Socialdemokraterna enligt samma logik.

1. Konjunkturinstitutet kommer med en mycket dyster prognos för framtiden för sveriges ekonomi, och har även några rekommendationer till sin regering:

För att möta de dystra siffrorna räknar Konjunkturinstitutet med att regeringen öppnar plånboken rejält. Man spår ofinansierade skattesäkningar och utgifter på åtta miljarder i år och på hela 50 miljarder nästa år.

Först om tre år, 2012, tror Konjunkturinstitutet att det åter ser ljusare ut när det gäller jobben i Sverige.

Hur svarar då vår sittande regering och statsminister (moderaten) Fredrik Reinfeldt på detta? Jo, han mer eller mindre skiter i KI’s analys och idiotförklarar den…

- De vill få oss att tro på den självfinansierande utgiftsökningen. Det finns ingen som har en sådan trollmedicin, säger Reinfeldt.

Då pratar vi alltså om en analys från den statliga myndighet som har som uppdrag att:  ”bevaka löpande konjunkturutvecklingen i Sverige och internationellt. Prognoserna och analyserna används bland annat som underlag till den ekonomiska vårpropositionen och budgetpropositionen” (Beskrivning på Regeringens egen hemsida.)

Det är alltså ingen vänsterradikal opinionsbildare vi snackar om här direkt. För att granska KI lite närmare så kan vi ju titta på vad de och deras nuvarande generaldirektör Mats Dillén kommit med för utspel om svensk ekonomi tidigare..

  • Mats Dillén dissade Göran Perssons uttalande under valet 2006 när Göran gick ut och sa att han trodde att målet om 80% sysselsättning skulle nås.
  • Mats har även sagt att Anders Borgs politik med sänkta skatter och sänkta ersättningar leder till nya jobb.
  • Och Dillén har uttalat sig positivt till skattesubventioner för köp av hushållsnära tjänster och lägre kompensationsgrad i a-kassa, sjukpenning och förtidspension, och menat att sådana åtgärder kan leda till högre sysselsättningsgrad och starkare tillväxt.

Låter som en riktig vänsterideolog, inte sant? (<- Obs, ironi..) Denna herre, på detta statliga institut, kritiserar alltså våran regering för att inte göra något åt det värsta ekonomiska tillståndet och prognosen i modern tid, och regeringen svarar med att nonchalera det helt. Klart som korvspad?

Över då till nyhet nummer två som istället är kopplad till Socialdemokraterna.

2. Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen. Wanja är ordförande i LO och en av medlemmarna i AMF pensions styrelse. Som representant för arbetare och ordförande för det största fackförbundet är kopplingarna till Socialdemokraterna starka och tydliga. Folk som har fått det sämre, blivit varslade eller uppsagda, medlemmar i de många fackförbund som ingår i LO blir förbannade för att deras högste ansvarige sitter i bolagsstyrelser och godkänner mångmiljonutbetalningar till chefer.

Okej, så det här kommer samtidigt. Och vad upprör då folk mest…?

Själv är jag uppriktigt störd över det faktum att våran regering offentligt pissar på de som vet bäst, och går rakt emot vedertagen kunskap, man gör även tvärt emot vad i stort sett alla andra regeringar med marknadsekonomi i västvärlden gör, och dunkar inte in statligt stöd där det behövs för att försöka stimulera och stödja den inhemska ekonomin och minska effekterna av den ekonomiska krisen. Tyskland, Frankrike, Storbrittanien, USA m. fl. ”Alla” gör det. Utom Sverige. Nej, här ska vi minsann inte hoppa på tåget, det är bättre att låta alla de stora länderna stödja upp sina ekonomier så att de kommer före oss när ekonomin vänder om några år. Vi som är ett litet exportberoende land, varför ska vi göra samma sak? Verkligen puckat. Vår regering låter alltså sina medborgare ta smällen. För att bevisa en poäng. Tvärtemot alla rekommendationer inom ekonomisk vetenskap. Något som kommer att drabba oss alla.

Wanja, ordförande i LO däremot, hon är godtrogen och sätter sig gladeligen i massor med bolagsstyrelser, hänger inte med ordentligt och missar att ytterligare några höga chefer lyckats deala till sig en hög med miljoner. ”Alla” rasar. Ingen tänker efter. Hur drabbas du som vanlig arbetare av detta tror du? Du kommer inte att märka ett skit, det är en piss i havet. Särskilt i jämförelse med om din bransch eller ditt företag du jobbar på går i konkurs för att din regering inte stödjer ekonomin i landet ordentligt.

Så när du blir tillfrågad om din åsikt, vad säger du då?

”Öööööhhhh, ja asså dom där sossarna kan man ju inte lita på, med hon Wanja som godkänner bonusar hit å dit”

Jag är lessen, men min tro och mitt hopp om mänskligheten dog just ytterligare lite grann.

Kategorier: Arbete · förbannad · kapitalistsvin · observationer