Husgrisen

Jag läste en statusuppdatering av Cliff Hanger på Facebook och kom att tänka på ett fenomen som man inte funderar så himla mycket på innan man får ålande/krypande/gående småbarn.

Matrester och skit på golvet.

Att ha en krypande unge på golvet innebär ungefär samma sak som att ha en husgris under bordet. All mat som tappas, alla smulor som ramlar ner och allt annat som av någon anledning befinner sig på golvet och som är mindre än ett barns öppna mun hamnar ofrånkomligt i barnets mun och sedan i dess mage. Har man dessutom en extremt smulande elvaåring hemma så blir det mindre barnet riktigt välgödd av all mat som ligger och skräpar på golvet. Mat, dammtussar och smågrus.

Nu har vår 1,5 åring börjat frångå stadiet där hon stoppar exakt allt hon hittar i munnen. Istället har vi börjat se en ny trend.

Varenda liten minimal smula och osynlig liten jävla skräpbit hittar hon och lyckas plocka upp med sina små och extremt flinka fingrar.

Varenda liten smula och skräpbit kommer hon sen och räcker stolt fram för att visa sina föräldrar vilken skatt hon hittat under bordet/framför spisen/i hallen bland skorna osv. Varenda en. Gång efter gång kommer hon och räcker fram något osynligt skräp och varenda gång måste man se överraskad och glad ut och varenda gång måste man ta emot det och varenda gång får man höra ett ”kack kack” och ska säga ”tack tack” tillbaka när man får ta emot skatten.

Ibland får man det efter att hon bearbetat skräpet i munnen en stund och insett att det inte var så smaskigt som det en gång såg ut när det låg på hallmattan brevid lerklumpen. Då kan det komma framräckt via tungan.

Småbarn är verkligen underbara…

Träningsupdate

Jajjemen! Nu har jag kommit över fasen med kramp i vaderna när jag promenerar på morgonen. Det tog ”bara” sex veckor men nu jävlar har jag stenhårda vader som förvisso är dåliga på att gå väldigt snabbt men dom kan gå hur långt som helst och lite snabbare går det. I morse kom jag till jobbet 5 min tidigare än vanligt och det berodde på att jag gått snabbare.

Träningen går faktiskt också väldigt bra. Jag tränar mellan 3 och 5 gånger i veckan och det känns inte det minsta jobbigt. Det enda som hindrar mig från att göra det varje dag är att jag känner att kroppen behöver vila någon dag emellan.

Jag har nog aldrig någonsin varit så här vältränad faktiskt. Det finns fortfarande en hel del överflödigt fett men under det så har jag riktigt fina muskler. Framförallt har jag äntligen muskler i magen igen! Det har jag inte haft över huvud taget sedan magen började växa ordentligt med Lilla E i.

Nu blir det berocca och sen blir det neongult kiss.

Segpropp

När jag tog min dagliga promenad i morse hamnade jag bakom ett par. Ett par som gick mycket långsammare än mig! De var inte äldre än mig och de såg inte överviktiga ut när man såg dem bakifrån.

Jag var så glad över att det fanns vettiga människor som går i normal takt så jag hade inte hjärta att gå om dem. De var så söta när de gick framför mig och höll varandra i handen.

Efter fem minuter svänger de in mot ett hus och det är då jag ser det.

Kvinnan är höggravid och de är på väg till Gamla stans barnmorskor för en MVC-kontroll…

Jag SUGER på att gå fort. Så är det bara.

Promenader äro av ondo

Jag går från slussen till norrmalm/vasastan varje morgon numera. Helt ärligt så är det skittråkigt varenda morgon men när man väl kommit fram så känns det givetvis bra.

Det finns framförallt fyra anledningar till att jag inte är jätteförtjust:

• Det är tidigt på morgonen och jag är trött
• Det är kallt som satan vid slussen och mot skeppsbron
• Jag får alltid mjölksyra i vaderna på morgonen
• Jag får svåra prestationsbesvär av hurtiga donnor som ska gå om

Den sista punkten är fan den värsta. Jag hatar alla spattiga brudar som ska gå i 190 och gå om en. Jag hatar att gå saktare! Jag är usel som fan på att gå fort, så är det bara. På morgonen är dessutom mina ben inte vakna så jag får mjölksyra i vaderna efter 10 minuter. Då kan man definitivt inte gå jättefort och spänstigt.

På fullt allvar så kommer jag börja fälla de personer som går om mig snart. Särskilt stroppiga tjejer runt 30 som väger max 48 kilo med blont hår i hästsvans, perfekta skinnstövlar, oklanderliga kläder och en väska i armvecket.

Jag kommer tackla in dem i slottsväggen och stampa på deras smutsfria kläder. Jag är större och jag är jävligt mycket starkare just nu så dom har inte en chans.

Bara en varning. Gå INTE om tjejen som ser ut som en halt höna och som är på väg mot skeppsbron vid halv åtta på morgonen. Det kan stå er dyrt!

Lingonveckehunger

Fan också. Jag är hungrig och det är minst två timmar kvar till middag.

Skitmens och skit att man blir så hungrig då. Nu blir godissuget tidigare väldigt mycket mer begripligt.

Men annars är det bra!

Halvfullt eller halvtomt?

Och jag tycker att min sambo borde höja blicken så att han inte stirrar sig blind på alla träden och istället ser skogen!

Söta vän. Saker ÄR bra nu. Lite förkylningar och hängighet är bara petitesser i sammanhanget. En del av livet.

Fundera på hur det var i slutet av september förra året och medge att i jämförelse så är mars 2009 en toppenmånad!

Glaset är inte halvtomt, det är halvfullt.

Gräset är inte grönare på andra sidan.

…och så vidare…

Blir du gladare om jag säger att vi får gäster på middag imorgon eller på torsdag? Gäster som inte pratar svenska.

Humörsvängningar

Jag läser min sambos inlägg om hur allt är bra just nu.

Jag har gruvligt svårt att känna igen mig. Det är en grå tisdag i mitten av mars och det regnar och är kallt ute. Den senaste veckan har känts som ett enda stort jävla vakum.  Förra veckan spenderade jag helt och hållet hemma, först eftersom Lilla E dragit på sig en rejäl jäkla förkylning, ja ni minns ju kanske mitt besök hos läkaren… När hon piggnat på sig, lagom till helgen, så var det istället min tur att bli däckad. Och det var faktiskt riktigt länge sen jag verkligen var rejält jävla dålig. Hösten har bjudit på allehanda uppsättningar förkylningar och infektioner och spyende ungar och sambos, ja det har varit en jäkla kompott av allehanda sjukligt snusk helt enkelt. Själv har jag under samma tid egentligen mest varit lite hängig. Aldrig riktigt kass. Det är sällan jag verkligen blir det nämligen.

Men nu alltså. Och inte blev det bättre efter helgen heller. Det sitter fortfarande i, det hostas upp äckliga slemmiga substanser i gröngul nyans och jag har svullna bihålor. Jag har fan aldrig haft det tidigare så det är en ny upplevelse för mig och jag gillar det inte. Och eftersom det inte verkar ge med sig så sket jag i det och åkte till jobbet idag för att försöka få något gjort istället. Med blandat resultat skall väl sägas, då de svullna bihålorna trycker på insidan av skallen och gör mig extremt grinig.

Ironiskt nog slog det mig att humöret är ganska svängigt beroende på svullnaden och hur ont det gör. Och vad heter bihålor på engelska? Just det. Sinus.

Ovan: En tydlig illustration av hur mitt humör går upp och ner och hur det är direkt kopplat till hur jag upplever mig befinna mig på olika grader i helvetet. (Kanske.)

Morgoninlägg

Det regnar över Hufvudstaden.

Jag känner mig lite kluven till regnet. Å ena sidan är det ett aber att bli blöt när man måste promenera långa sträckor varje dag, å andra sidan försvinner snön. Bu eller bä.

Min systers amerikanska exmake är och hälsar på i Sverige just nu. Han har desperat försökt få tillbaka henne i över tre år nu och det börjar bli lite stalkervarning. Min syster är å sin sida en jävel på att inte släppa taget om människor helt. Hon verkar gå igång på att låta alla sina exkillar få ha kvar ett litet hopp om att det ska bli dom två igen. På det sättet tror jag att hon känner att hon kan äta kakan och ha kvar den. Hon kan få bekräftelse när hon fiskar efter den men hon slipper allt annat. Ett väldigt svinigt sätt i min mening.

Det blir lite knepigt för mig när hon ena stunden ringer och beklagar sig över att exmaken tänker åka till Sverige och att hon verkligen inte vill ha med honom att göra nu samt att han får ta och bo någonstans långt bort från henne. Dagen efter ringer hon tidigt på morgonen och frågar om inte exmaken kan få låna en gammal mobil av mig medan han är här. När jag frågar vart han har valt att bo så visar det sig att han ligger i sängen bredvid henne…

Nu hade han i och för sig kommit över tidigt på morgonen för att han led av jetlag och han bor på något hotell på söder men om hon är så desperat ovillig att ha kontakt och ojar sig så ofta över hans stalkertendenser och hur patetisk han är som aldrig släpper taget så tycker jag att det är märkligt att man släpper ned människan i sin säng.

Själv hade jag aldrig i helvete delat säng med mitt ex, oavsett om det bara handlade om att dela täcke en stund. Han och jag kommer aldrig mer igen ligga i samma säng för han hade verkligen svårt att släppa taget och att göra något sådant skulle ovillkorligen väcka den björn som sover.

Jag har banne mig ofta svårt att förstå min syster.

Goooooodis

För övrigt är jag sinnessjukt godissugen. Jag sitter och fantiserar om punchkottar, sega nappar, geléhallon, salta balkar, japp och daim.

Inget godis alls på över en månad sätter sina spår. Min värsta synd var i lördags då jag åt en halv ruta mörk choklad. Patetiskt. En halv ruta liksom. Töntigt.

Jag säger som en tant som jag träffade som, liksom jag, jobbar lite med sin vikt:

”Egentligen vill jag ju bara bli smal så att jag kan äta en massa ostbågar utan allt för dåligt samvete”

Kapitalistsvin

Förresten så måste jag säga att jag älskar vår städerska. Seriöst, jag ÄLSKAR henne och det hon gör.

Skulle hon få för sig att sluta så skulle jag ge henne nästan vad som helst för att få henne att ändra inställning.

Städerska har visat sig vara ett fantastiskt instrument för att slippa 95% av allt tjafs som småbarnsföräldrar ägnar sig åt när de är lite less på varandra. Allt är skinande rent och alla är glada.

Hej jag heter Hon76 och jag är ett kapitalistsvin som inte städar upp min egen skit. And I don’t care.