Sjukt hus

Okej, så jag vart nog ganska dragen under pokerkvällen igår… brorsan var bedrövligt dålig och åkte ut tidigt i varje runda, och som tröst, verkade det som, så intog han mer eller mindre ständig kökstjänst och dyngade ut drinkar till resten av oss så det visslade om det. Jag tappade snabbt räkningen på hur många Mojitos jag drog i mig men jag skulle uppskatta någonstans mellan 4-8… plus något glas (eller tre?) med whisky. Fan, och det är efter att jag suttit idag och aktivt funderat på det, för magkänslan var att det inte vart så jävla mycket alls… men sen kom jag och tänka på hur ojämn trottoaren var på vägen hem och såna detaljer.. Jeje, skitsamma, det var lite fascinerande i efterhand iaf, men jag gick plus (som jag gjort varje gång hittills!) och det var välbehövt på alla sätt och vis. Men att lillfröken skulle hålla sig vaken more or less hela jävla natten var värre än jag vågat tro. Så vid sju-tiden nån gång imorse när sambon petade på mig för att hon tröttnat på att springa så tog jag mig upp, men nog fasen var det lite vingligt fortfarande alltså.. Härliga tider alltså.

Så lätt…besvärad tillbringade jag första halvan av dagen med att vara, tja, besvärad, sambon var mest trött och lilla E var.. trött, gnällig, snorig och i allra högsta grad besvärad. Men hon somnade om efter lunch och sambon fick också hoppa i säng, och efter cirkus fyra timmar med gnällande och bökande så var lillfröken och storfröken betydligt behagligare till sinnet. Att storasyster sov över borta hos en kompis gjorde av förklarliga skäl inte alls så mycket…

Nåväl, nu sover åtminstone alla utom jag så det är väl till att hoppa i säng och hoppas att lilla E finner någon slags sovrytm åtminstone i perioder. Jag räknar kallt med en jobbig period framåt 2-tiden då kvälls-suppen slutar verka, och tanken på att stå sömndrucken, hukande och böjd över hennes säng med en ny supp och ett finger upp i röven på henne för att förhindra att hon klämmer ut den igen medans hon skriker så snoret sprutar mitt i natten känns väl måttligt lockande just nu, men det får man ju ta bara. Så är det ju liksom…

Hoppas hon är lite piggare imorgon då vi ska pallra oss iväg för att titta på det där huset vi bara råkade upptäcka som vid lite fundering plötsligt blev himla intressant… Mycket man börjar klura på då. Inte direkt som att köpa ett sommarhus liksom. Några hundratusen för en stuga i skogen är en sak, nu snackar vi plötsligt miljoner istället. Bara sådär? Och ska man bestämma sig för det efter en titt på en halvtimme då man hinner sticka in skallen i rummen bara och inte mer? Och vad kommer banken säga? Kör hårt, eller dra åt fanders? Det är ju liksom de tider det är just nu och ja.. Vi får väl se. Så jävla typiskt oss är det åtminstone. Tanken har ju funnits där tidigare, men det har varit ”på sikt”. På sikt i våran värld är alltså allt från nästa vecka till 5-10 år… Men det blir nog bra, det där också.. Först ska vi ju som sagt titta på huset och ”känna in det” som Ernst skulle ha sagt.

Ett hus

Jag tänker köpa ett hus. Bara så där. Ett hus.

Jag kan tänka mig att hosta upp 4 mille för huset och jag tänker skita i att vänta på att vår lägehet ombildas. Snabba beslut och jag går hand i hand.

Hus NUUUUU!

Jag, ett surkart

Jag tyckter att jag har varit lite väl negativ den senaste tiden så jag har försökt komma på något roligt och positivt som jag kan skriva om. Det går inte.

Jag är inte deprimerad men jag har helt klart en riktigt rutten dag och känner mig mer än lovligt less på mig själv.

En sak som jag är less på är att jag är ett förbannat surkart varenda gång mannen jag älskar ska gå iväg och göra roliga saker. Det är helt sjukt faktiskt! Han har inte förtjänat en sur sambo och jag har ingen som helst anledning att sura. Och ändå gör jag det. Om och om igen.

Det måste jag sluta med NU.

Min sambo har verkligen förtjänat att få egentid (varför man nu skulle behöva förtjäna att ha roligt och egentid). Han är en fantastisk pappa till min dotter, han skulle utan att blinka ta mer än hälften av föräldraledigheten, han går upp och stoppar om min dotter sex nätter av sju så att jag kan sova och vara pigg på jobbet, han tar hand om inskolningen på ett ypperligt sätt och han är den som tar den stora bördan vad gäller hämtning och lämning på dagis framöver.

Tro mig. Han om någon har förtjänat allt roligt som kan erbjudas.

Frågan är varför jag surar. Jag har funderat och funderat och det enda jag kan komma på är att jag surar över att jag själv ofta väljer bort det roliga för att jag är för trött och har dåligt samvete för att jag inte träffar Lilla E så mycket när jag jobbar. Det kanske är en avundsjuka på att han orkar? Kanske är jag sur över att jag är för bekväm?

Jag vet faktiskt inte men efter idag så är det fanimig slutsurat. Punkt.

Lämnad

Så har jag då lämnat lilla E på dagis själv en stund för första gången. Inskolningsveckan har gått finfint hittills, hon gillar läget, och far runt och lajar med prylar mest hela tiden och tittar till mig lite då och då. Jag har medvetet försökt hålla mig lite på avstånd så hon ska kunna ägna sig åt de andra kidsen och leksakerna istället för att hänga på mig, och jag tror det har funkat bra. Största ”oron” jag har är egentligen över lunchen. Lilla E som slevar i sig närmast ostoppbara mängder mat har varit väldigt avig med ätandet på dagis, och jiddrat en hel del och ätit väldigt lite. Nu ska hon dessutom samsas med uppmärksamheten från andra, och jag undrar i mitt stilla sinne hur hon ska få i sig någon mat alls.. Just därför ska jag nu bege mig tillbaka till dagis, eftersom lunchen börjar om en sisådär en kvart, och spionera på den lilla rackaren från ett rum en bit bort.

Men oavsett hur trygg man är med att sin lilla älskling är en kavat brud som vågar ta för sig, och man försöker intala sig att det är huuuur luuuugnt som helst, så nog högg det till lite i bröstet när hon insåg att hon skulle stanna kvar och jag gick. Så jag fick skynda mig ut och svälja en extra gång, och intalandes mig själv att det går bra, det här fixar hon, sluta fjanta dig.. Och det tror jag faktiskt hon gör, de har ju inte behövt ringa från dagis den senaste timmen över att hon är otröstlig åtminstone…

Morgonbestyr

Alltså, morgonen kunde ha börjat bättre.

Kl 5:30 hör jag galltjut från Lilla E och ser att sambon inte ligger brevid mig i sängen (jag sover med öronproppar så hon tjöt ordentligt). Jag rusar upp och ser sambon med lillfröken i badrummet där han försöker tvätta henns hår över handfatet. Hon är inte alls med på att få håret tvättat mitt i natten och därav tjutet. Det visar sig att hon spytt ner hela sig, sängen och kudden. Sen har hon legat kvar i kräket (som vid det här laget var ingosat och kallt) och gnuggat håret i det under ett par timmar eller nåt…

Sanering av barn och säng helt enkelt.

Givetvis var jag lite extra trött när klockan ringde och det hela resulterar i att jag sitter och glor apatiskt framför mig när tåget stannar vid min station och jag bör gå av. BÖR gå av ja. Det gjorde jag givetvis inte eftersom jag tydligen var upptagen med att stirra apatiskt framför mig.

Nu är jag i alla fall på jobbet.

Spridda funderingar

Oh my, oh my, oh my. Jag är trött.

Igår tog jag mig en avstickare till Skåne för att hålla i ett möte i tre timmar. Det innebär restid på dryga sju timmar under den dagen. När jag var 25 och började jobba med det här så tyckte jag att arbetsresorna var höjdpunkten. Man kände sig oerhört viktig när man stod och väntade på flyget tillsammans med alla affärsmän i blanka skor och svarta rockar. Idag är jag inte lika impad och framför allt är det tråkigt.

En sak slog mig när jag reste igår. Säkert 90 procent av de som skulle med flyget (och som uppenbarligen skulle iväg på jobb för det syns på icke-packningen, portföljer och kläder) var män. Reser inte kvinnor i jobbet? Både på vägen dit och vägen hem vad fördelningen män-kvinnor extremt ojämn. Är det så att kvinnor har arbeten där man inte behöver resa? Har kvinnor inte såna positioner så att de skickas iväg på resor? Jag fattar det inte.

Sen så började Lilla E på dagis igår och från att ha varit väldigt blasé angående bortlämningen till dagis så kände jag en klump i magen när jag läste frågor som vi skulle svara på om henne och som dagis kan använda sig av. Det var frågor om hur hon somnade bäst, vad hon gillar att äta respektive inte äta, och så vidare. Just det där med sovandet kändes plötsligt jobbigt. Att någon annan än jag eller hennes pappa ska klappa på henna, stoppa om henne och få ta upp henne när hon vaknar och är så där rosig, gosig, varm, glad och nyvaken. Det vill jag inte…

Sen slog det mig att jag faktiskt också vill hämta henne på dagis nån gång i veckan. Vi har planerat att sambon kör hämtning och lämning nästan varje dag då vi gärna vill ha två heltidslöner ett tag framöver och han kan göra en ganska stor del av sitt jobb via telefon och vara hemma med Lilla E under tiden. Det innebär ju att jag aldrig kommer få se henna på dagis! Igår kändes det plötsligt outhärdligt så nu har jag planerat in att jag jobbar in nån halvtimme varje dag så kan jag gå två timmar tidigare en dag i veckan och hämta lillkorven.

Antar att det här är vad man kallar pusslande

Manlighet hit och jämställdhet dit

Okej, så snart är min föräldraledighet över. Slut på såsiga dagar i mysbyxor och t-shirt och att lufsa omkring hemma eller att avsätta 2-3 timmar till att åka och handla lite mat.

Sen Lilla E tagit sig igenom de värsta existensiella kriserna vid 8-10 månader och runt året, så har det på det stora hela varit en otroligt smidig resa. Visst har det och är fortfarande i omgångar hårda bud med dåligt sovande, men i och med att dagarna om jag inte vill inte är särskilt betungande så har det gått bra ändå. Och får man sova ut ibland så orkar jag oftast med.

Jag satt idag och funderade lite på hur jag påverkats av allt som skett på sistone. Förutom det uppenbara att jag fortfarande blir tårögd för minsta larviga grej på tv eller film så finns det lite andra funderingar jag stötte på som kanske är mer intressanta.

Nu är det här mest ett spontant infall som jag kände att jag ville skriva om, så är det flummigt eller pissigt formulerat så får ni stå ut med det om ni ska läsa till slutet, men jag hoppas min andemening går fram ändå.

Jag tycker jag försöker vara en jämställd kille. Men samtidigt passar jag in på många sätt i kliché-bilden av typiskt grabbiga grejer. Jag är tokig i fotboll och har koll på den mesta sporten, jag är barnsligt förtjust i tekniska prylar, jag är stor och stark, jag tycker det är coolt med grymma bilar, jag gillar den grova jargongen i grabbgäng, jag lyssnar helst på hård rock, inte pop eller dansband, jag gillar högljudda actionfilmer och dumma komedier osv. Ni hajar grejen. Det är jävligt lätt att bli ett med sina matchande klichéer i alla möjliga sammanhang. Även hemmavid, då man borde kunna ”släppa” den där grejen. Men det finns liksom där hela tiden. Och jag tycker ändå att jag försöker tänka på det, vara mjuk och omtänksam hemmavid, se till att ‘”hushållsarbetet” delas upp så gott det går, men det är fan inte så jävla enkelt alla gånger. Och sen är man ju som man är som person också. Sambon fixar inte prylar som ligger lite här och var. Jag älskar prylar, stora som små, och störs inte av att det ligger små samlingar här och där. Jag är mer av en periodare. Jag kan skita i det mesta om jag inte har lust eller orkar bry mig, nära på tills det är förfallet-varning på miljön omkring mig, men får jag ett ryck så blir jag övernitisk istället. Det där lirar av förklarliga skäl inte alltid helt och hållet hemmavid, må så vara, men jag vägrar se det som en könsskillnad, det är helt och hållet karaktärsdrag som jag ser det.

Men oavsett vad, så nog är det nyttigt att dela på föräldraledigheten. Som tidigare nämnts så blir det ju så att om den ena tar ut merparten av föräldraledigheten och den ena parten allt som oftast är mamman så räknar alla arbetsgivare med att kvinnor är borta längre tider från jobbet, de prioriteras mindre, får mindre ansvar och sämre löneökningar. Barn överallt vänjer sig mest vid att hänga med sin morsa och växer upp med föreställningen om att mamman är den viktigaste föräldern, för det är så barn uppfattar det när de tillbringar större delen av uppväxten i tidig ålder i huvudsak med mamman.

Men då pratar vi om jämställdhet i stora drag och utifrån att kvinnan ska ”komma upp” på samma nivå som mannen i arbetslivet och att ge barnen en vettig chans att inse att det har två värdefulla föräldrar. Det är ju faktiskt ganska nyttigt för en själv som man också, att få ifrågasätta sin bananskalsresa genom livet som man ofta har. Nu har jag det visserligen ganska väl förspänt på den fronten med en ständigt ifrågasättande andra hälft, men ändå.

För att försöka knyta ihop den här förvirrade säcken en aning, så ska jag försöka komma tillbaka till vad det var som att jag började fundera i de här banorna. I fredags ringde min chef för att berätta om ett nyligen infört bonussystem på jobbet med optioner som tilldelas alla anställda efter ens vikt i företaget baserat på lite olika kriterier. Jag hamnade mycket högre upp än vad jag först anade när jag fick hela modellen förklarad för mig, vilket ju såklart var positivt. Jag funderade inte så mycket mer på det, men så idag fick jag mail med alla detaljer kring det. Och jag läste det, noterade små kommentarer från min chef som att det var min ”välförtjänta” bonus osv. Och jag insåg att jag inte brydde mig så mycket. Det kanske låter förmätet värre att säga att några tusen i optioner inte rörde mig i ryggen, men det gjorde det verkligen inte. Hade vi hoppat tillbaka dryga året till våren förra året, då hade det här varit grymt viktigt, en skitstor grej som hade blåst upp mitt ego lite ytterligare och påmint mig än mer om hur förträffligt bra jag är på jobbet och jag hade bara fortsatt titta uppåt och framåt. Och det är mitt i allt snack om jämställdhet på olika plan också en stor del av vad det handlar om att vara föräldraledig. Skaffa perspektivet. Där och då i våras, när jag jobbade så jag höll på att gå i tusen bitar, rent fysiskt och mentalt, (det var nog närmre än jag vill inse) så kunde jag inte se att jag skulle kunna koppla bort jobbet alls på bra länge… Det tog väl nån vecka eller två så kunde jag inte bry mig mindre. Under hösten och lite då och då har jag haft kontakt med jobbet, hälsat på och sånt. Det har visat sig att jag är saknad och efterlängtad bland chefer, medarbetare och kollegor, det jag gjorde har inte gått omärkt förbi, vilket självklart känns bra, men den där hybriskänslan infinner sig ändå inte. Det är mer ett nöjt konstaterande. När jag innan jul blev tillfrågad om vad jag skulle tänka mig att gå vidare mot i framtiden, så svarade jag av någon anledning utan närmare eftertanke att jag skulle tycka det var intressant med mer personalansvar. Jag kunde sagt vad som helst. Men jag valde alltså frivilligt det svårast tänkbara, nämligen att ta ansvar för andra personer. Människor som kan hitta på allt möjligt och vara snudd på omöjliga att hantera, det kände jag skulle vara min grej. Jag kunde valt att få specialisera mig på något tekniskt, satsa på mer projektledningskunskaper, ekonomikunskaper.. you name it. Men nej. Jag väljer frivilligt att bli chef för andra om jag får välja. För att det känns mest tilltalande… (?) Vi får väl se vart det slutar. Jag har även utnyttjat denna nyvunna ställning och status på jobbet till att förhandla mig till förmånliga arbetsvillkor. Kort och gott så kan jag jobba hemifrån i en utsträckning som behövs för att Lilla E ska kunna gå lagom mycket på dagis, och ingen tvivlar trots detta på att jag kommer få jobbet gjort. Allra minst jag själv…  Perspektiv och insikt som sagt. Nog har det varit värt de 12-13000 mindre i månaden vi fått ut netto än när jag jobbar heltid.

Sen är ju en annan intressant aspekt i det hela hur jämställdheten i förhållandet påverkas. Det jag kan känna nu mot slutet när jag har en soft och laidback tillvaro hemma medans sambon jobbar och sliter och stressar och håller på är att det kan faktiskt ställa till det på alla möjliga plan.

Sambon har dåligt samvete över den lilla tid hon träffar Lilla E på vardagarna, och Lilla E verkar svara på det hela genom att suga åt sig varje droppe av dåligt samvete och sen ösa tillbaka på sin stackars mamma med gnäll och klängande av sällan skådat mått. Snacka om att skapa en ond cirkel där. Kan man inte skicka 1-åringar på kbt-terapi eller nåt? Det är som att vi har varsitt barn. Jag har en lugn och mysig liten nyfiken och pillrig tjej som verkar nöjd och glad mest hela tiden och som sällan eller är krånglig alls. Hon sover, äter, skiter, skrattar, leker och myser om vartannat och dagarna flyter på utan några som helst hinder. Inget gnäll eller jävelskap så långt ögat kan nå. Men förhoppningsvis vänder allt det där när hon börjar på dagis imorgon och hon kommer att uppskatta tiden med båda sina föräldrar i större utsträckning. Annars får vi väl börja leta efter den där kbt-terapin ändå kanske…

Själv verkar min uppfattning om min ställning i förhållandet ha tagit en smäll också. Och här kommer då själva slutklämmen som jag tänkt ska sluta resonemanget. Jag kände mig idag lite misslyckad i största allmänhet. Sambon var trött och hade ont igår när jag kom hem efter sin jobbiga dag och natt ensam med Lilla E och jag var törstande efter fysiskt umgänge. Men sambon var uppe i sina tankar på ont i ryggen, hur trött hon var och hur arbetsveckan skulle bli. Jag kände mig hopplöst ignorerad och förbisedd. Idag hade jag tänkt att jag skulle ta tag i allt skit som ligger och gror i hörnen och den snart överfulla tvätthögen men Lilla E ville inte sova alls på hela natten och jag fick inte någon ihållande sömn överhuvudtaget och var rätt mosig imorse. Kom inte alls igång på något plan. Hade tänkt ta mig en längre promenad men seg och mosig som jag var så drog jag mig och sen började snön vräka ner och då tänkte jag ”kanske efter lunch istället” och sen sov Lilla E tre timmar och mörkret hade sänkt sig och klockan blivit mycket… Okej tänker ni, what’s the big deal? Så jag hade dåligt samvete och kände mig dissad och förbisedd.

Jag kände mig som en gnällig kärring.

Smaka på den. Allt sammantaget och det första jag identifierade mig med var en bitter kvinna som satt hemma och tyckte synd om sig själv. Så mycket för den jämställdheten minsann. Jag funderade på om det var för att jag lufsar omkring hemma som jag inte är tilltalande nog och med tanke på att sambon går igång på när jag ser extra stylish och classy ut så är det väl inte så konstigt heller. Trots allt snack om jämställdhet så är det ändå så att jag mest premieras för mina macho drag i min manlighet.

Så nu ska jag sonika ta mig i kragen och slänga in skiten i tvättmaskinen, dammsuga upp den värsta smutsen från golvet, (våran städerska är ju faktiskt tillbaka till helgen så jag behöver inte förta mig), och försöka skaka av mig gnällkärringtankarna.

Förvirrat? Ja, onekligen, ledsen om jag slösat värdefull tid, det är röriga tankar som jag behövde få ur mig bara. Jag kanske får återkomma och konkretisera det hela framöver…

Vad ska man säga…

Jag har dåligt samvete. Sjukt dåligt samvete!

Fy fan.

ALDRIG MER

Oh. My. God.

Jag trodde att ensamhelgen jag och Lilla E skulle ha var räddad efter gårdagen. Igår var barnet glad som en sol, hon sov hela natten, vi lekte i lekparken och tittade på djuren, vi fikade med Å och lilla T och efter det badade solstrålen i en halv evighet för att sedan slockna som ett ljus 19:30. Helt perfekt dag. Helt perfekt helg…trodde jag tills idag.

Ungen vaknade NIO gånger i natt. Nio gånger mellan klockan 3 och 8. Gissa hur mycket jag kunde somna om till sist? Nä, just det.

Morgonen har nog varit den värsta morgonen någonsin. Lilla E har fått otaliga psykbryt där hon bara gråter, skriker och snorar (av all gråt) tills hon inte orkar mer eller tills jag tar upp henne och låter henne vara ett tjutande frimärke på mig. Jag har inte kunnat äta frukost (gråt och skrik i 30 minuter) och jag har inte kunnat sitta själv i mer än MAX 5 minuter. Trots att hon får sitta i knät så tjuter hon för att hon inte får dra mig i håret, peta mig i ögonen, trampa med fötterna på tangentbordet, slita ner musen, strimla tidningen, stoppa handen i toaletten and so on (ja jag har varit tvungen att ha henne i famnen när jag är på toa också och ja, det är faktiskt lättare än ett barn som kastar sig bakåt ner i kakelgolvet i ren ilska över att vara övergiven på golvet tio centimeter från mig…).

Efter natten har jag så vansinngt ont i ryggen så att varje lyft av det skrikande barnet skär som knivar.

Vilken tur att kommande jobbvecka är ett helvete av stress och att jag måste i väg på jobbresor.

Låt mig säga så här. Det kommer dröja innan jag får den minsta lust att vara ensam med Lilla E en helg igen, eller ens en kväll.

Fixa och trixa

Oh my vad man kan låta deppig i ett inlägg. Jag känner mig lite som en drama queen när jag läser om inlägget nedan. Visst stämmer det att jag är trött och lite less på att jag har så mycket att göra men som med så mycket annat med mig så ändras saker väldigt fort. På gott och ont. Jag är sällan arg länge och jag har aldrig känt mig deppig någon längre period. Å andra sidan ledsnar jag på saker väldigt fort och har ganska lite tålamod när jag behöver vänta på något. Uttrycket ”den som väntar på något gott…” är  inte alls är applicerbart på mitt liv. Jag väntar inte. Jag fixar det NU.

Nu har jag sovit ganska bra två nätter och haft en sambo som fixat och trixat hemma så att jag kan softa på kvällen och idag känns det rätt bra faktiskt.

Jag har jobbet under ganska bra kontroll och Lilla E har sovit helt okej de senaste två nätterna så fortsätter hon med det under helgen är det ingen fara för mitt välbefinnande när jag är själv och sambon är på landet. När man, som vi, har två barn hemma allt som oftast så är det oerhört sällan som man är helt ensam hemma en kväll. Än mindre en helgkväll.

Hade ni förklarat för mig för fem år sedan att jag oerhört sällan skulle få vara hemma ensam så hade jag mått fysiskt illa. Min tid hemma själv var mitt livselexir och jag kunde inte tänka mig ett liv utan den tiden. När jag träffade Lilla E:s pappa så tyckte han ofta att jag var knepig som kunde sitta hemma själv så länge och sen kunde jag  inte redovisa vad jag pysslat med. Jag sa alltid att jag ”fixade med grejer” hemma när jag var själv. Jag kunde med lätthet vandra omkring hemma och bara vara i timmar utan att tycka att det var det minsta jobbigt eller tråkigt. Tiden bara flöt iväg.

Nu är det andra tider. Annat liv andra vanor.

I helgen ska jag se till så att minst en kväll ska vara ensamtid (i och för sig med ett sovande barn hemma men ändå) och då ska jag verkligen gå omkring och FIXA MED GREJER.