Jahaja

Nu har jag suttit och stirrat på ett blinkande streck i rutan för titel i ett par minuter. Inget särskilt kom till mig så det fick bli sådär.

Det är lite så det känns just nu. Man försöker gå vidare. Ibland är det som ingenting har hänt. Sen, helt plötsligt, man kan stå och vara stressad och garnera en tårta och komma och tänka på att eftersom mamma inte orkade och kunde komma på kalaset vi hade idag, skulle vi komma över till henne och fika så hon fick ge tjejerna sina presenter… Genast blir då plötsligt allt så mycket jobbigare. Mamma hade fixat presenter till de båda och när hon förra torsdagen blev inkörd till sjukhus så tog jag hem presenterna. Men hon hade inte skrivit något i korten än, så hon skulle göra det när hon piggnat till lite. Det blev såklart aldrig av, och nu ligger presenterna fortfarande här hemma, med tomma kort. Såna saker är sjukt jobbiga att tänka på. Stora M:s sista besök på sjukhuset är också ett fullständigt hjärtskärande minne som är både färskt och redan börjar kännas långt borta.

När vi tittade på ett nytt avsnitt av CSI och en av karaktärerna i serien begravdes, det var efter att vi varit och ordnat med dödsannons och datum för begravning. Ganska uppenbar påminnelse och följdaktligen.. jobbigt.

När jag och brorsan var hos mamma på måndagskvällen minns jag mammas blick. Den sa också allt. Den blicken, med lillebrorsan i sin famn, flämtande i en syrgasmask, sa utan tvivel allt. Den sa att hon orkar fan inte med det här längre. Det får vara nog nu. Så jag samlade mig och sa det jag trodde behövdes, nämligen att hon inte behövde kämpa mer för vår skull. Hon bara nickade… Så att jag satt vaken sent den natten i soffan, var kanske inte så konstigt. Till slut somnade jag i soffan av ren utmattning, halvt sittande. Jag vaknade till strax innan tre, och hade börjat plocka undan mina saker när sambon kom ut ur sovrummet och undrade vad jag gjorde för hon hade vaknat till. Då ringer telefonen och de meddelar att mamma blir allt sämre. Så jag slänger på mig kläder, hoppar in i bilen, åker och hämtar brorsan och jag redogör kort för vad de sagt på vägen dit. Sen sitter vi vid mammas sida. Mamma är tungt sövd för att sova då det underlättar för henne att andas. Hon blir störd när vi kommer in i hennes rum vid halv-fyra tiden på natten och de får öka dosen ytterligare. Utmattade som vi är sitter vi i varsin stol och håller hennes hand, nickar till och byter positioner om vartannat. Sista gången jag vaknar till står två ur nattpersonalen inne i rummet och tittar till mamma. Den ena går ut när jag vaknar till. Jag minns att jag hinner tänka att hon andas så avslappnat. Så säger kvinnan som står kvar i rummet något. ”Nu du…. näe…. nu..nu…” Jag inser plötsligt att det inte är för att mamma är väldigt avslappnad som hon tar långa djupa andetag. De är lika snabba som tidigare. Det är bara att det är väldigt långt mellan dom, istället för att det är snabba snabba hela tiden. Jag petar till brorsan och får ur mig något om att nu händer det. Det känns som en evighet fast det var över på mindre än en minut. Kanske en halvminut. Vem vet egentligen? Sen var det över. Bara sådär.

En kropp kallnar väldigt fort. Bleknar. Läpparna blir blåa. Vi stannade inte kvar längre då. Men de där sista andetagen lär jag inte glömma.

Men livet går ju vidare. Obönhörligen. Och jag kände att jag behövde skriva det på något vis. Visst, det är en hel del kvar att göra. Det är en begravning att ta sig igenom. Prylar att ta hand om och allt det där. Men det är ändå hanterbart på något vis. Och den stora anledningen till det är ju att jag har ett eget liv numer. Jag har en ordnad situation runt omkring mig, och om det är något den sista tiden har visat, så är det att vi tar oss igenom även riktigt tuffa svårigheter. Trots allt som varit så kan man nu se möjligheter. Ovissheten och osäkerheten är inte kvar längre.

Med viss reservation vågar jag påstå att det inte kan bli så mycket värre nu. Så nu blir det till att försöka göra det bästa av situationen. Vi får väl se hur det går…

Från det ena till det andra

Livet fortsätter, med eller utan en farmor och en mamma. Konstigt det där.

Idag kommer Stora M hem till oss från sin mamma och stannar i tre veckor, till sambons stora glädje. Allt enligt dom.

Själv har jag just muddlat ingefära, chili och citronkoncentrat till kvällens romdrinkar på jobbet. Ikväll är det ”TP och romdrinkarkväll”. På muddlandet ska det vara rom (surprise surprise), sockerlag och passionfruktspuré. Det blir nog…gott?

Jag tror i vilket fall att mitt lag kommer vinna TP:n.

Farmor Lena

Igår morse gick Lilla E och Stora M:s farmor bort och min sambo förlorade sin mamma.

Hon blev 59 år.

Hon hade lungcancer utan att någonsin ha rökt. Tyvärr innebar avsaknaden av en rökarhistorik att det tog ett år innan läkarna kunde konstatera att det var just cancer i lungorna. Då var det för sent för att göra något åt saken.

Sambon åkte in till sjukhuset på natten mellan måndag och tisdag, då man ringt och förklarat att det inte såg bra ut. Han satt där med henne tills hon gick bort.

Att förlora båda sina föräldrar inom loppet av två år är inget jag önskar någon, allra minst mannen jag älskar.

Nu vill jag att han ska få lugn. Lugn i livet.

Det är vad jag önskar.

DET GÅR!

MITT BARN GÅR SJÄLV!

HON GÅR! SJÄLV!

Fattar ni?! Hon går överallt i hela lägenheten utan stöd!

Det började igår men jag trodde att det var en tillfällig modighetsdag. Så fel jag hade.

HON GÅR!

Stort… På ettårsdagen och allt…

Dagens innegrej: Gå. Själv.

Frisyr

Nu när jag tittar på bilderna av Lilla E slår det mig.

Hon har ju en grym combover! Tyvärr håller den sig inte på plats utan testarna glider ner i pannan.

Fan vad coolt att lyckas med en combover vid ett års ålder.

Ett år!

Från den här:

Så kom denna:

Och efter ett helt år är vi nu här:

Och idag blev det paketöppning:

Idag är Lilla E ETT år!

HURRA HURRA HURRA!

Vardagsinblick

Köket, fredag morgon kl 09.40.

 

 

 

Lilla E snyltar på pappas frukost och tar sig en extra ostmacka.

Igår, idag, imorgon

Jaha. Jag sitter som mest och funderar på vad jag ska skriva om gårdagen. Det är fortfarande en jävla massa intryck, det snurrar i skallen och jag är fortfarande osäker på vad det faktiskt kommer att innebära. Samtidigt vill jag ju av förklarliga skäl inte gå in för mycket på detaljer heller.

Men det kändes verkligen som att det var en avgörande dag både för i första hand stora M:s  framtid och även min och resten av oss med tanke på hur framtiden skulle se ut.

Nu blev det ändå inte som jag tänkt mig fullt ut, det blir det väl aldrig? Men hennes mamma fick ingenting som hon begärt.  Stora M kunde sen få beskedet att hon får precis som hon vill. Jag kan inte känna mig missnöjd på något sätt och jag har nu gjort allt jag kunnat för att skydda mig och min familj mot nya påhitt. Jag tror inte på något vis att det är ”över” för gott nu, men det kommer vara lugnt ett tag, och när det blir tjafs nästa gång så kommer jag ha otroligt mycket mer på fötterna. Hon har inte kunnat komma åt mig någonsin förut, och efter det här så kommer det bli ännu svårare, och när man uttrycker det så kan det ju nästan låta som att man kan känna sig lite… säker… Vilket jag alltså ändå inte gör.

Och det kan låta som en motsägelse, men efter att ha klarat av det här ännu en gång. Så känner jag nu, dagen efter, hur hämndkänslorna väller fram obehindrat. Fram tills igår har jag bara för en gångs skull velat få ett slut på det en gång för alla. Nu, när det på ett sätt kan sägas verkligen vara det, då, först då, känner jag att jag vill hämnas. Nu vill jag att hon ska få utstå det helvete jag fått göra. Nu är det jag som ska jävlas med henne. Jag vill sänka henne fullständigt och kompromisslöst. Vi får väl se om den känslan ger med sig med tiden… men just nu känns det faktiskt obeskrivligt bra att tänka på allt man vill säga vid nästa tillfälle.

Nåväl. Nu ser vi framåt igen. Nu känner jag att jag kan det. Nu kan jag lägga dessa funderingar åt sidan för tiden, och behöver jag ta tag i dom igen i framtiden så kommer jag inte vara orolig för vad det då kan komma att innebära. Då blir det som något jobbigt som går sönder på huset. Ett problem som måste fixas. Inget att ligga sömnlös över i dagar, veckor och månader.

Jag vann helt enkelt. För någon som dessutom ofta har en tendens till att ställa sig lite utanför så känner jag dessutom att jag kan säga att det goda vann. Stora M vann. Och sist men inte minst. I Stora M:s ögon, som hon upplevt situationen, så vann jag. Jag höll återigen vad jag lovat till henne. En sån lättad tjej som hon var igår var en otrolig befrielse att se.

Ja.. jag tror det får räcka för stunden så.

Idag

Idag skickar vi alla goda tankar till sambon.

Det behöver han.

Idag är en tung dag.

Får ex ställa krav?

I fredags ringde mitt ex oväntat. Han deklarerade sitt missnöje över att jag inte hört av mig på fem månader och började, ännu mer oväntat, att skälla ut mig.

Först blev jag uppgiven men efter en kort stund blev jag förbannad. Han om någon har inte någon som helst rätt att gnälla över att jag inte hör av mig! Snälla, sist vi benämndes som par var i rätten där han dömdes för olaga hot och det var efter jag fixat ett besöksförbud.

Fine att han därefter sansat sig och kommit tillrätta med att jag inte vill vara ett par med honom. Fine att han taggat ner och kommit ur sin tillfälliga galenskap. Fine att vi spenderat halva livet tillsammans. Fine.

Han har ändå ingen som helst rätt att ringa och skälla på mig för att jag inte ringer honom regelbundet. Jag har en egen familj. Jag har barn och jag har en partner som jag vill lägga min tid och uppmärksamhet på.

Jag har träffat honom på en fika eller två för att vi inte skulle avsluta allt det vi hade med besöket i rätten. Det var ändå en massa bra år som han sen inte kunde avsluta på ett värdigt sätt. Jag har aldrig haft för avsikt att ha honom som en bästa polare som ringer och skäller ut en när man inte hört av sig på ett tag.

I vilket fall avslutades det med att han ilsket sa att om jag inte hörde av mig regelbundet så var vi inte vänner. På det svarade jag; BRA då är vi inte vänner. Adjö.

Så var det ett avslutat kapitel. Eller?