Gråt

Blir alla mer gråtmilda när dom får barn?

Jag har oerhört sällan gråtit offentligt tidigare och i princip aldrig för att jag läst, hört eller sett något sorgligt. För mig har min gråt varit ett tecken på svaghet. Jag har aldrig sett mig som svag och sedemera grät jag inte heller.

Jag vet, det är väldigt trångsynt men så har jag fungerat från tonåren fram till för ungefär 2 år sedan.

Sen blev jag gravid. Och grät. Jag grät när jag såg förlossningar på tv, när jag läste om förlossningar och you name it. Det flödade tårar i en aldrig sinande ström. Jag tror till och med att jag grät ett par gånger när sambon gick ut för att göra något utan mig… ÖVERGIVEN gråt. Herregud. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som när jag var gravid och då är det ändå säkert mindre än vad gemene man gråter. För mig var det floder som inte gick att stoppa.

Men det var okej. Jag intalade mig att jag var påverkad av massor av hormoner och att min gråt inte var mitt fel. Den var inte ett tecken på svaghet, den var ett tecken på en graviditet.

Nu då?

Jodå jag fortsätter att gråta, men nu i hemlighet. Numera kan jag absolut inte läsa sorgliga saker om barn. Jag kan inte ens se bilder av barn som ser ledsna och övergivna ut. Då gråter jag.

Det tjocka väller hastigt upp i halsen och ögonen tåras. Jag gråter inte ens bara för mig själv utan jag kan gråta för andra och deras sorg eller olycka.

Plöstligt förstår jag min manliga kollega som förklarade att han inte klarar av att titta på ”Hitta Nemo” sedan han blev pappa.

Då skrattade jag rått åt honom. Idag skulle jag säkerligen böla själv.

Blir man en bättre människa av att gråta?

Nä det tror jag inte, men kanske kanske har man lite bättre koll på vad man verkligen känner och kanske kanske vågar man vara lite mer öppen och sårbar. Oavsett vad så kan jag inte påstå att jag tycker om mitt hemliga bölande. Jag tycker inte om att jag läcker utan förvarning och utan möjlighet att få stopp på det.¨

Du hårda känslokalla kvinna, du fattas mig!