150 sidor senare

Jag fick en dag för mig själv. Kom på att det var en halv evighet sedan jag var själv hemma (vi snackar månader) och det resulterade att sambon tog med sig Lilla E på långpromenad för att hämta vår bil som vi lämnade där vi firade midsommar igår. Han hälsade på Lilla E:s mormor & morfar och farmor. Hon var tydligen på ett extremt solskenshumör och dom verkar ha haft en toppendag.

Själv fick jag vara hemma i hela 5 timmar helt solo. LYX! Jag lyckades läsa 150 sidor i boken som jag velat börja på i en månad och jag hann surfa ostört en lång stund. Visserligen hann jag både tvätta och diska också men det var helt okej då jag kunde göra det utan någon som krävde uppmärksamhet hela tiden.

När sambon kom hem och Lilla E fick syn på mig så fick jag väääärldens leende och sen lekte vi resten av kvällen. Lilla E kör fullt ut med tittutlekar nu och skrattar så att hela hon kluckar när man kikar på henne när hon gömmer sig.

Fan vad jag har den finaste ungen!

Min bok:

Midsommardagen kl 7

Klockan är 7 på midsommardagen och jag är uppe med en mycket snacksalig dotter (det låter ungefär; da da da da da da da DAAAAA, la la la la la LAAAAA, dö dö dö, we we we we we AAAAAAA). Hon har uppenbarligen sovit färdigt för ett tag och tyckte att det var lek/matdags. Själv känner jag mig ganska snäll eftersom det visserligen är min tur att gå upp på morgonen den här veckan men vad jag minns så har jag gått upp minst 3 av sambons morgnar förra veckan. Jag funderade på om jag skulle väcka honom när dottern började tjoa (nej han vaknar inte av det självmant) men sen tänkte jag att det skulle vara tråkigt att få börja morgonen med sura miner.

Gårdagen var toppen. Vi grillade och åt enorma mängder mat vid mina pärons kolonistuga. Det var så där vuxet och perfekt lagom vilket jag skulle tyckt var aptrist för ett antal år sedan. Nu var jag bara oerhört nöjd över att maten var jättegod, sällskapet supertrevligt, Lilla E glad och jättenöjd och att vi fick en massa sol även om det regnade just när vi skulle grilla.

Sen var det oerhört skönt att se att Lilla E fixar att gå och lägga sig på en okänd plats och att hon kan ha kvar sina vanliga rutiner fast vi gör ovanliga saker. Hon kändes trygg och stabil…vad mer kan man önska liksom?

Hon är så stor nu. Det är inte någon liten bebis längre utan ett litet litet barn som leker med sig själv och andra och försöker upptäcka världen på egen hand. Vi var på BVC i veckan och det visar sig att hon väger 9 kilo nu, vilket är den exakta snittvikten för barn i hennes ålder. Lång börjar hon däremot att bli. Det ser ut som att hon skjuter i höjden och där börjar hon dra ifrån snittet. Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Hennes kära far är ju närmare 2 meter…

Sen är det nog som vår BVC-sköterska sa; hon är en väldig mix av oss båda två.

Oh my!

Oh my oh my oh my.

Kommer jag ändå få en biljett till Peace & Love?! Just nu ser det ganska lovande ut.

Håll alla tummar som går!

Fullskiten?

Kom på mig själv med att känna nästan raka motsatsen rent känslomässigt till vad min sambo just nu genomgår. Hon saknar arbetslivet, stimulansen, utmaningen osv.

Själv känner jag att det senaste året gett mig det i kvadrat så till den milda grad att det i omgångar varit nära att ta knäcken både på mig och ibland nästan hela familjen.

Varje dag nu är en utmaning. Det gäller att trots att jag mentalt loggat ut för flera veckor sedan, och alla bara frågar vad jag ska göra sen, ändå hålla sig närvarande. Det är makalöst nog inte lugnt för fem öre, och inte klart med vem som ska ta över mitt ansvar och hur det ska fungera när jag inte är kvar här. Om en och en halv vecka. Och jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant, men hur ska jag rimligen kunna lämna över all relevant information om allt som man behöver känna till, som jag tagit in under ambitiöst och ihärdigt jobb i nästan ett år, på dryga veckan? Och vem kommer få skit i efterhand när saker faller mellan stolarna? Den nya, som kan skylla på att han inte visste, eller jag, som inte lämnat all relevant information om frågan? Det är ju liksom lättare att skylla på någon som inte är där, om man säger så!

Samtidigt inser jag nu att när jag började här för ca 1,5 år sedan så var jag helt ny i rollen, det var ett stort, stort steg uppåt i karriären i form av ansvar och allt som följer med det. Jag ville ha nya utmaningar men trodde inte för fem öre att jag skulle ro hem en sån här grej… Men man lurar sig själv hela tiden, vågar inte tro på sin egen förmåga fullt ut och har för dålig tro på sig själv. Med organisationsförändringar, nya ägare och lite äldre kollegor som antingen gått vidare inom bolaget eller gått vidare till andra företag, så är jag nu plötsligt inför min stundande föräldraledighet, den mest seniora kvar på bolaget… Det ger mig förhoppningsvis goda förhandlingsmöjligheter inför min stundande ledighet och det tänker jag göra klart för min nya chef innan jag sticker hemåt.

Just nu ser jag nämligen enormt mycket fram emot just det där meningslösa och icke-stimulerande dagliga som inte kräver särskilt mycket. I med nappen, torka skiten, in med tvätten, handla mjölk, blanda välling… Visst, man kanske tycker det är tråkigt vissa dagar, men det låter som ljuv musik i jämförelse med.. sammanställ dom siffrorna, skriv den rapporten, förklara det problemet, analysera this, that, kom med på den här workshopen, ta fram det här underlaget… lyssna på besvikna kunder uttrycka sin besvikelse och veta att jag kan inte göra något för min egen organisation eller mina inkompetenta underleverantörer kan inte leverera det som jag skulle vilja kunna leverera till kund och som de skulle bli nöjda med. Hur behåller man integriteten mot kund då? Jag kan inte lova något jag inte kan hålla, men jag kan inte säga att min egen arbetsgivare inte duger som leverantör… Uppenbarligen har jag blivit en jävel på att hantera situationen eftersom jag upplever att jag har kundens förtroende, mina synpunkter väger tungt i alla interna diskussioner och efter att ha stått upp för kunden istället för att rövknulla dom så hårt det är möjligt internt och fått rätt så har jag uppenbarligen någon form av integritet där också.

Frågan kvarstår alltså, är det värt något i slutändan. Nästa vecka ska jag sitta ner med min chef och förklara min ståndpunkt. Och att jag vill se att det även fortsättningsvis är lönsamt och fruktsamt för mig att ha kämpat på som jag har gjort hittills. Annars lär jag inte dyka upp bakom det här skrivbordet igen om 7 månader.. jag räknar kallt med att kunna hitta något annat minst lika attraktivt och rimligen ännu bättre betalt annars…

Men som sagt, först ska det torkas bajs och blandas välling och rullas barnvagn otaliga mil fram och tillbaka med taskig sömn. Och det ska bli så skönt!

Mörbultad och halvdöv

Japp, det blir man av att röja som en galning på en rockfestival med adrenalinstinna snorungar. Och det var precis vad jag och brorsan gjorde i helgen… Vi gjorde hur som helst nedslag på WTAI i lördags, och bevittnade Sahara Hotnights, Mando Diao, Sveriges snöpliga förlust, patetiskt långa och bedrövligt organiserade köer för att köpa nåt att äta eller dricka, som man sen inte fick ta med sig in på konsertområdet.. (Trust me, det gick att lösa ändå…) Men det kan inte vara rimligt att man ska behöva köa en halvtimme-timme för att köpa öl på en festival.

Men det var ju onekligen en intressant uppladdning. Brorsan hade laddat upp genom att vara på sommarfest med jobbet och när vi möttes vid slussens tunnelbana strax efter två började han så smått nyktra till från dagen innan..

Det slutade hursomhelst med att vi röjde järnet från Hellacopters, via Queens of the Stone Age med en skitsur och maginfluensad Josh Homme som hotade med buttfucks på scenen och spö till vakter som klagade på publik som tog upp folk på axlarna. (Bland annat jag, samarit som jag är..) till The Hives som röjde järnet och så även vi, med tanke på hur möra vi var dagen efter kan jag bara föreställa mig hur det måste ha känts för de som försökte klättra på ryggen på oss och brotta sig fram. (De lär ha en del märken i brösthöjd..) Foo Fighters som avslutade allt med en grym spelning tyckte vi var lugnare, men jag läste efteråt att det var värst kaos framme på den spelningen. Det märkte inte vi. Däremot när The Hives spelade så slet de över småungar längst fram på löpande band kändes det som…

Oh well, dagen efter var som den skulle, seg och lugn.

Ska väl även tillägga att jag inte alls skäms för att vi har städerska. Jag är jättenöjd

Ihålig?

Jag skulle vilja beskriva min dag so far men när jag funderade på hur den skulle beskrivas så blev det bara trist. Sen funderade jag på varför jag ville beskriva hur min kväll, natt och förmiddag har sett ut och kom fram till att det var för att konstatera att jag verkligen verkligen inte har någon lust att gå hemma längre.

Det är inte ens humor i det längre. Jag blir nästan deprimerad när jag tänker på det och det känns lite som den där sista veckan innan Lilla E föddes. Jag är så otroligt less.

Förstå mig rätt. Jag har massor att sysselsätta mig med på dagarna. Jag träffar kompisar, går på babysim, tvättar (städar inte ), plockar undan leksaker, handlar, lagar mat, ger mat åt barn, nattar barn, springer uppe på natten osv.

Helt ärligt, och nu är jag verkligen ärlig, det räcker inte för mig!

Jag blir inte tillfredställd av dom här sysslorna. Jag tycker att merparten av dem är så otroligt tråkiga så att jag dööööör inombords. Och helt ärligt. Jag kan inte för mitt liv förstå ur någon människa kan tycka att det är kul år efter år så som hemmafruar gör.

Jag börjar känna mig väldigt ledsen och allt börjar kännas oerhört hopplöst vilket är tydliga tecken på att jag måste göra något annat. Jag orkar inte med motgångar och jag ser ingen glädje i att dag efter dag göra om samma procedurer; gå uppe på natten, vakna tidigt, ge välling, äta själv, plocka, tvätta, diska, ge burkmat och truga truga truga  när det är bitar i maten, gå ut, ge mellanmål, handla, gå hem bla. bla. bla. bla. jag orkar inte ens skriva om det för att det är så tråkigt.

Hur kunde jag låta mig luras till att tro att man måste vara hemma med sitt barn minst 8 månader som mamma?! Jag anade att jag skulle tycka att det var tråkigt men när alla bara gapade då jag sa max 8 månader så tänkte jag att det måste finnas något som göra att det är väldigt viktigt att mamman är hemma minst 8 månader. Det finns det inte. Lilla E hade klarat sig alldeles utmärkt med sin pappa på heltid tidigare.

Det enda jag kan hålla med om är att jag tror att det ska vara en och samma person som tar hand om ett spädbarn huvuddelen av tiden i ca 6 månader. Jag kände rent instinktivit att i alla fall Lilla E behövde ha en person att huvudsakligen bonda med de första 6 månaderna och att det skulle ha blivit rörigt för henne om man turades om att gå hemma. Det behövde dock inte nödvändigtvis vara jag utan skulle likaväl kunnat vara sambon.

Jag vill ha fler barn men jag ser verkligen inte fram emot de första månaderna och det där med att ”ligga och snusa bebis” som alla så oerhört töntigt pratar om är absolut inte det jag minns från den tiden. Jag minns en förlamande trötthet, ett konstant ammande, ont i ryggen, skrikande barn osv.

Självklart är min dotter det vackraste jag vet och jag älskar henne över allt annat men jag behöver mer stimulans på sikt än den hon kan ge mig. Får jag inte det så kommer inte jag att kunna ge något åt någon.

Jag sinar inuti och känner mig väldigt tom.

Yes sir, I can boogie

Funkade den sjuka morgonritualen i morse också undrar så klart alla nu!? Visst är det en oooooolidlig spänning?

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Den funkade igen.

Hon sov från 20:30 till 7:15 med en speedo nappinsättning vid 6:20. Sen blev förvisso mamman väckt av en festivalyr sambo som kom inrumlandes vid 3-tiden (eller nåt….jag kollade inte på klockan men jag vet att jag fick ett mess av yrhönan vid 1:30) men det är sånt som jag kan leva med om galenpannan till unge sover så här i fortsättningen också. Jag får i vilket fall nöjet att väcka honom om en dryg halvtimme för gör jag inte det så kommer han ligga där när städerskan kommer. Ja, vi har städerska. Ja, jag skäms lite över det. Ja, det är galet skönt att slippa städa.

Nu ska vi bara se till så att den sömnrubbade mamman sover hela natten utan uppvak också.

Sömnstinn

Oh yes, gud hör bön.

Fröken ”tidiga morgnar är lajbans” lyckades sova från kl 21 till kl 7:15 (pip). Förvisso var hon sin vana trogen och tänkte vakna vid 6 men då hade minsann mamsen tänkt ut en mycket fiffig strategi. En strategi, som när den utfördes kändes outsägligt löjlig och oöverstigligt svårgenomförd.

Fröken ”köra slut på sina päron” blir stört klarvaken om hon ser mig när hon börjar böka vid 5:30-6. Hon kan desvärre inte sova om hon spottat ut nappen och sparkat av sig täcket, vilket är det hon gör vid 5:30. Någon (läs; jag) måste stoppa in nappen och lägga på täcket (läs; linda in ungjäveln så att hon inte får av det sig mer) . Moment 22.

I morse hade jag dock tänkt ut hur jag skulle göra. Jag skulle snabbt som attan lubba in i Fröken ”lättväckt som fan”s rum, snabbare än fantomen skulle jag få tag i nappen och ploppa in den i den i den väntande munnen. Sen skulle jag, vigt som en gasell, hoppa ner bakom sängen så att hon aldrig hann förstå vad som hände och definitivt inte hinna se mig. Fröken ”jag ger mamma sömnrubbningar” skulle efter det somna till så pass mycket att jag försiktigt försiktigt skulle kunna lägga på henne täcket, be en kort bön till sovgudarna att hon inte sparkade av sig det och därefter smyga ut ur rummet och krypa ner i min egen säng brevid min snarkande och osolidariska sambo.

Funkade det?

YES SIR!

Det är helt obegripligt att jag kunde utföra alla dessa moment ca 3 sekunder efter jag vaknat. Mina talanger blir bara fler och fler som förälder. Undra om man kan ha med en sån beskriving i sitt CV som bevis på att man är flexibel, effektiv, innovativ och ”kan hålla flera bollar i luften”?

Sen kan jag meddela att min ganska osolidariska sambo gav Fröken ”bajsa ner pyjamasen” välling vid 7:15 och lät mig sova till kl 10.

Halleluja. Jag kanske är människa igen?

Sömnrubbad

Herregud vad jag är trött. Jag börjar närma mig den trötthet som jag kände när Lilla E var 2 månader. Nu har jag i princip inte sovit mer än en timme i sträck i över en månad. Min sömnrytm är helt rubbad av alla uppvaknande så även om Lilla E inte väcker mig så vaknar jag. Inte kan jag somna om heller.

Lilla E vaknar numera i snitt 3-7 gånger per natt och framåt 4-5 så är det inte säkert att hon somnar om. I morse var det tydligen morgon kl 5:30. Då hade jag faktiskt sovit i hela 3 timmar så man får vara glad för det lilla som vi pensionärer brukar säga.

Jag har haft en konstant huvudvärk i drygt en vecka nu för att jag är så trött. Jag hade ju hoppats att sambon skulle kunna ta Lilla E på morgonen nu när jag är uppe så mycket på natten men det tycker tydligen inte han. Så fine, jag tar både nätter och mornar så att han orkar jobba.

En sak säger jag bara. Från den 1 juli så är det jag som sover med öronproppar. Inte ens en jordbävning kommer få mig att gå upp ur sängen.

Den 1 juli börjar sambons föräldraledighet.

”Kasta sten i glashus” är något min sambo borde googla.

Cool brodyr

Vi har nog den klart coolast broderade duken som går att hitta just nu.

Varför?

Det är bara att googla