Jag är uppe. Jag är inte pigg men jag är uppe.
Lilla E har fått sin hett efterlängtade välling, hon har bytt blöja, bajsat ner sig och bytt igen och nu lubbar hon runt i sin gåstol i köket.
Hon låter. Hon låter konstant. Just nu låter hon; mummummummummmammmamma. Jag vill så innerligt gärna tro att hon håller på att säga mamma men helt ärligt…nej så långt har vi inte kommit utveckligsmässigt. Dumma barn.
Det här med gåstolen är ett kapitel för sig (intresseklubben antecknar nu va?). Fröken tycker ju att krypande är öken och att gå är the shit. Hon kan dock inte gå på egen hand och för att hon ska få stilla sitt behov av att utforska världen så har hon sin gåstol.
Problemet är att gåstolen är livsfarlig. För mig.
Den har skitvassa kanter och Lilla E är helt galet snabb och stark i den och jag är som en magnet för henne. Det är som att vi har ett osynligt snöre mellan oss för hon är alltid någon decimeter bakom mig i sin gåstol. Får man för sig att stanna eller ens sakta in farten så kan man glömma sina hälsenor. Dom är manglade av en gåstols kanter som kommer farande i 190 knyck.
Sambon sa något som faktiskt tål att tänkas på: Vi borde kanske anmäla henne till Robot Wars. Det skulle kunna vara Sir Killalot vs. Lilla E. Hon skulle äga i sin gåstol!
