Det var vad min chef sa till mig nyss när jag sprang förbi honom i korridoren. Jag hajade inte alls vad han menade så han fick upprepa sig både en och två gånger för att sen komma med förtydligande.
Det är alltså så många dagar kvar innan jag går på föräldraledighet… Det känns fortfarande helt osannolikt och jag kan inte riktigt se det framför mig. Överlämnanden är åtminstone i mitt fall ingen lätt sak, och en hel del arbete kvarstår. Sen vet jag inte om det är jag som har hybris, eller vad det beror på, men jag kan inte riktigt se hur det ska kunna fungera på ett smidigt och bra sätt när någon annan tar över mitt ansvar och ska samordna det jag gjort. Hållt ihop alla lösa tåtar och ha en fullständig helhetsbild osv osv. Men, säger alla då, det behöver ju inte du bry dig om. Gör jag inte? Jag kan inte låta bli oavsett kan jag säga. Och nog behöver jag väl det? Det känns liksom som att allt mitt hårda arbete nu riskerar att raseras, om det inte sköts lika bra framöver som det gjorts av mig tidigare. Jag vet inte om jag är självuppfylld, bryr mig onödigt mycket eller om jag bara är ute och cyklar, men det känns inte helt bra. Och då ska vi vara helt på det klara med att inte behöva gå till jobbet, att få vara hemma med lilla E och lalla omkring i mysbyxor och byta blöjor en hel dag om jag så vill, det känns grymt bra. Men tanken på att det är massor med saker på jobbet som kanske kommer att bli jäkligt krångliga, det känns inte alls bra. Och jag ska se till att få klart för mig hur min chef ser på det innan jag försvinner. Ska jag se det som att jag gjort ett bra jobb och att det visar på hur svårt det jag gjort varit, eller är det ett tecken på att jag inte kunnat lämna ifrån mig en fullständig och bra bild över vad som behövs göras…
För övrigt ska jag börja min föräldraledighet med att vara med i ett tv-program som ska spelas in och sändas på tv i höst. Det kan ju bli spännande. Mitt mål är att vinna pengar. Sambon tror att det är för att stilla min törst efter att få vara med i tv… Spännande ska det bli hursomhelst!
klart du känner viss oro över hur saker kommer skötas när du är borta, men kör det ihop sig totalt kan de ju faktiskt ringa & rådfråga dig (så länge det hålls på rimlig nivå). så hade jag tänkt lösa det hela när jag skulle gå på mammaledighet, & att hålla kontakt med jobbet under föräldraledighet t ex genom att gå på möten ibland sägs ju bara vara bra.
nu sade jag ju upp mig istället, & är mindre skärrad över det än de som håller på att ta över hållandet av alla trådar (rep i vissa fall). för att lugna de andra har jag lovat att jag finns tillgänglig via mail & kan komma på möten när det behövs inom uppsägningstiden (har arbetsbefriad uppsägnning =)).
det var alltså jag som kommenterade här ovanför.
Jo, kruxet är väl bara att jag verkligen behöver komma ifrån. Helt. Det kommer inte bli något ringande i “rimlig” omfattning, hör de av sig kommer det bli helt galet. Jag måste klippa av helt. Det är liksom en del av problematiken..
Säg inte att du ska vara med i det där hemska lögndedektorsprogramet med Gårdinger…
Eh.. nej.
Inte lögndetektorsprogrammet (Sanningens ögonblick?) utan något som har premiär i höst.
Min sambo kände likadant. Shoppen är ju hennes skötebarn. Och det kändes jobbigt i början av hennes ledighet. Till råga på allt var hennes ersättare en katastrof (han har fått sparken nu). Men efter några veckor släppte tankarna på jobbet i stort sett helt (hon fick i o f s en allt mer annalkande födsel att tänka på, vilket du ju inte har). Det gör det säkert för dig också. Så småningom.
Väldigt intressant med TV-programmet förresten! Man vill förstås veta vad det är för program! (?)
Kära Sambo.
Jag vet att du tror att du inte kommer kunna släppa jobbet men tro mig, det kommer du.
Efter ca 3-4 veckor är du inte ens intresserad av att tänka på jobbet och det känns väldigt avlägset.
/En erfaren som gärna börjar jobba nu.