Klockan är 7 på midsommardagen och jag är uppe med en mycket snacksalig dotter (det låter ungefär; da da da da da da da DAAAAA, la la la la la LAAAAA, dö dö dö, we we we we we AAAAAAA). Hon har uppenbarligen sovit färdigt för ett tag och tyckte att det var lek/matdags. Själv känner jag mig ganska snäll eftersom det visserligen är min tur att gå upp på morgonen den här veckan men vad jag minns så har jag gått upp minst 3 av sambons morgnar förra veckan. Jag funderade på om jag skulle väcka honom när dottern började tjoa (nej han vaknar inte av det självmant) men sen tänkte jag att det skulle vara tråkigt att få börja morgonen med sura miner.
Gårdagen var toppen. Vi grillade och åt enorma mängder mat vid mina pärons kolonistuga. Det var så där vuxet och perfekt lagom vilket jag skulle tyckt var aptrist för ett antal år sedan. Nu var jag bara oerhört nöjd över att maten var jättegod, sällskapet supertrevligt, Lilla E glad och jättenöjd och att vi fick en massa sol även om det regnade just när vi skulle grilla.
Sen var det oerhört skönt att se att Lilla E fixar att gå och lägga sig på en okänd plats och att hon kan ha kvar sina vanliga rutiner fast vi gör ovanliga saker. Hon kändes trygg och stabil…vad mer kan man önska liksom?
Hon är så stor nu. Det är inte någon liten bebis längre utan ett litet litet barn som leker med sig själv och andra och försöker upptäcka världen på egen hand. Vi var på BVC i veckan och det visar sig att hon väger 9 kilo nu, vilket är den exakta snittvikten för barn i hennes ålder. Lång börjar hon däremot att bli. Det ser ut som att hon skjuter i höjden och där börjar hon dra ifrån snittet. Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Hennes kära far är ju närmare 2 meter…
Sen är det nog som vår BVC-sköterska sa; hon är en väldig mix av oss båda två.
