Kom på mig själv med att känna nästan raka motsatsen rent känslomässigt till vad min sambo just nu genomgår. Hon saknar arbetslivet, stimulansen, utmaningen osv.
Själv känner jag att det senaste året gett mig det i kvadrat så till den milda grad att det i omgångar varit nära att ta knäcken både på mig och ibland nästan hela familjen.
Varje dag nu är en utmaning. Det gäller att trots att jag mentalt loggat ut för flera veckor sedan, och alla bara frågar vad jag ska göra sen, ändå hålla sig närvarande. Det är makalöst nog inte lugnt för fem öre, och inte klart med vem som ska ta över mitt ansvar och hur det ska fungera när jag inte är kvar här. Om en och en halv vecka. Och jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant, men hur ska jag rimligen kunna lämna över all relevant information om allt som man behöver känna till, som jag tagit in under ambitiöst och ihärdigt jobb i nästan ett år, på dryga veckan? Och vem kommer få skit i efterhand när saker faller mellan stolarna? Den nya, som kan skylla på att han inte visste, eller jag, som inte lämnat all relevant information om frågan? Det är ju liksom lättare att skylla på någon som inte är där, om man säger så!
Samtidigt inser jag nu att när jag började här för ca 1,5 år sedan så var jag helt ny i rollen, det var ett stort, stort steg uppåt i karriären i form av ansvar och allt som följer med det. Jag ville ha nya utmaningar men trodde inte för fem öre att jag skulle ro hem en sån här grej… Men man lurar sig själv hela tiden, vågar inte tro på sin egen förmåga fullt ut och har för dålig tro på sig själv. Med organisationsförändringar, nya ägare och lite äldre kollegor som antingen gått vidare inom bolaget eller gått vidare till andra företag, så är jag nu plötsligt inför min stundande föräldraledighet, den mest seniora kvar på bolaget… Det ger mig förhoppningsvis goda förhandlingsmöjligheter inför min stundande ledighet och det tänker jag göra klart för min nya chef innan jag sticker hemåt.
Just nu ser jag nämligen enormt mycket fram emot just det där meningslösa och icke-stimulerande dagliga som inte kräver särskilt mycket. I med nappen, torka skiten, in med tvätten, handla mjölk, blanda välling… Visst, man kanske tycker det är tråkigt vissa dagar, men det låter som ljuv musik i jämförelse med.. sammanställ dom siffrorna, skriv den rapporten, förklara det problemet, analysera this, that, kom med på den här workshopen, ta fram det här underlaget… lyssna på besvikna kunder uttrycka sin besvikelse och veta att jag kan inte göra något för min egen organisation eller mina inkompetenta underleverantörer kan inte leverera det som jag skulle vilja kunna leverera till kund och som de skulle bli nöjda med. Hur behåller man integriteten mot kund då? Jag kan inte lova något jag inte kan hålla, men jag kan inte säga att min egen arbetsgivare inte duger som leverantör… Uppenbarligen har jag blivit en jävel på att hantera situationen eftersom jag upplever att jag har kundens förtroende, mina synpunkter väger tungt i alla interna diskussioner och efter att ha stått upp för kunden istället för att rövknulla dom så hårt det är möjligt internt och fått rätt så har jag uppenbarligen någon form av integritet där också.
Frågan kvarstår alltså, är det värt något i slutändan. Nästa vecka ska jag sitta ner med min chef och förklara min ståndpunkt. Och att jag vill se att det även fortsättningsvis är lönsamt och fruktsamt för mig att ha kämpat på som jag har gjort hittills. Annars lär jag inte dyka upp bakom det här skrivbordet igen om 7 månader.. jag räknar kallt med att kunna hitta något annat minst lika attraktivt och rimligen ännu bättre betalt annars…
Men som sagt, först ska det torkas bajs och blandas välling och rullas barnvagn otaliga mil fram och tillbaka med taskig sömn. Och det ska bli så skönt!
