Eftersom jag ruttnade på jobbet, så stack jag därifrån efter lunch. Jag mötte upp min kära sambo och tog över lilla E istället, eftersom hon skulle på intervju. Vi hängde på cafe, promenerade längs vattnet och chillade i parken på en filt och njöt av det fina vädret till den jobbsökande hälften återvände. Då pallrade vi oss istället hemåt igen och skickade iväg henne på lite after work med polare. En tankning och tvättning och handling senare för mig medan lilla E tog sig en kortare tupplur, så var vi äntligen hemma. Jag var trött och svettig. Lilla E var trött och svettig. Och lilla E hade blöjan full med skit.
Allt var helt enkelt upplagt för att lilla E skulle vara utmattad av alla dagens upplevelser, trött, svettig och nerskiten dessutom. Och inne i en liten fas som renderat många uppvaknanden under de annars harmoniska nätterna och en jävla massa gnällande över sin egen otillräcklighet och sina föräldrars inte konstanta uppmärksamhet. Men just ikväll var det skillnad. För ikväll var jag helt själv med henne. Ingen storasyster som krävde uppmärksamhet och ingen mamma som (än så länge) är ett konstant bättre alternativ. Vilket, tro det eller ej, var otroligt skönt för mig.
Även om det är hur naturligt som helst att små fjuniga bebisar helst av allt tyr sig till sin mamma i början efter att ha levt i symbios med tuttar fyllda med godsaker, och det i stort sett alltid är dom som är hemma första tiden och bygger på sitt redan starka band, så är det ändå en jävligt sugig känsla att det första tiden bara är mamma som duger när det är riktigt ledsamt, det är bara mamma som duger när man är trött, hungrig osv osv.. Ja, eller, det funkar ju med mig också. Tillslut. Och när hon är trött och färdig för sängen och sitter hos sin mamma så sitter hon där och softar. Hos mig blir det gnäll och bök och kräver klart mycket mer jobb för att hon ska somna. Och så vidare. Och så är det med allt. Jag fixar allt, men det är inte lika självklart, lika smidigt, och finns det en mamma där så hänger man hellre hos henne. Man kan ju förstå lilla E, men i omgångar så driver det både mig och sambon till vansinne. Och visst, det kommer bli ändring efter sommaren när det är jag som varit hemma och rattat vardagen ett tag, men ändå. Jag är fett less på att det ska börjas med gnällandet i min famn, för att om det inte är en bra dag, eskalera till fritt gallskrik, ända tills den där varma härliga mamma-famnen kommer gående, och väl där kan hon hänga lite hursomhelst, plötsligt är det fred på jorden och hungersnöden är ett minne blott. Inga problem existerar alls längre. Och själv är man bara en bitter surande jävel som tycker hon är ett otacksamt gråtande svin. Typ.
Så att då istället få uppleva en uppmärksamhetstörstande liten fröken som glatt nöjde sig med min närvaro, min uppmärksamhet, min famn och gav och fick min fullständiga uppmärksamhet, trots att det var ett jäkla gnällande mest hela tiden… Det var fanimej jävligt soft. Och jag är övertygad om att hon sover mycket bättre inatt också, när hon fått somna i min famn.
Kontentan? Tja, det kan ju låta svårt stört, men just nu föredrar jag att lalla omkring med en gnällig bebis mer än att jobba. Nja, det lät ju inte så farligt trots allt. Jag tror det här kommer bli bra.
Ah, en hemlis ska jag droppa också. Lilla E klämde ur sig något som lät misstänkt likt “da-da” idag. Mitt i allt jollrande för uppmärksamhet när jag höll i vällingflaskan så kom det iaf något som läst misstänkt likt det. Men trots min uppmuntran så lyckades hon inte upprepa det, så vi får träna mer.
